Debattartikel av Ann-Kristin Sandberg, Riksförbundet Attention.

Usch, så ledsen man blir på en del kommentarer! Jag har också skrivit en kommentar nu.

Ja man blir ledsen, men just därför så viktigt också att man pratar om det. Det handlar ju bara om okunskap och fördomar, och finns bara ett sätt att råda bot på sånt,

Nedslående läsning
Det tyder väl på att det behövs fler resurser för barn med NPF.
Hur har skolan fungerat för era barn?

Min son har gått i vanlig klass och blivit riktigt dåligt bemött under åren. (Usch vilken bråkstake, skönt att han gick hem) I högstadiet hade vi turen att få en klassföreståndare som instinktivt förstod hur man skulle bemöta G. Det har varit stora konflikter hemma med att komma iväg till skolan i tid, att få med sig rätt grejer till och från skolan, att göra läxorna (jag satt flera timmar varje kväll med honom). När han väl kom dit funkade det ganska bra, tack vare hans lärare. Han fick sitta ensam och skriva prov t.ex. och fick läxhjälp i skolan av nämnda lärare. Men i högstadiet har man ju många olika lärare... Elevvårdsteamet och jag gjorde upp planer för skolgången som sedan skolan hade väldigt svårt att följa. Exempelvis bestämdes det att elev-värden skulle kolla att G kom till skolan och annars skicka ett sms till mig så att jag kunde jaga honom från mitt jobb via telefon. Ändå kom det oftast ett mail på fredagen som sa t.ex. att "G har inte varit här månd-ons denna veckan". Då kunde jag inget göra. Men tack vare ett oändligt slit från mig (jag är så stolt över detta!) och med ett oändligt stöd från läraren klarade G nian med godkänt i kärnämnena och kom in på gymnasiet i Aspergerklass.

Nu funkar det jättebra i skolan fast problemet med sen ankomst/skolk kvarstår. Bara för någon vecka sedan fick jag reda på att gymnasiebarn med särskilda behov kan få skolskjuts på morgonen så nu håller jag på att söka det. Tanken på att slippa jaga varje morgon från jobbet är nästan berusande. Jag hoppas på att vi ska få positivt besked. Annars har höstterminen varit fantastisk för G som plötsligt är en av de duktiga eleverna i gruppen. Han ska få tenta av engelska A och börja på engelska B (som de andra ska läsa nästa läsår) efter jul. Underbart att han får känna sig duktig och uppskattad. Så här skulle alla skolbarn få ha det!  Mindre grupp, mer personal. Åt varje barn det h*n behöver för att lyckas.

Har alltså lärarna sett honom som en bråkstake och varit glada över att han har gått hem?
Det är ju katastrof.
Jag reagerar också på det att de inte ringde dig direkt utan väntade med att höra av sig på fredagen. Det verkar ju inte klokt?
Vad trodde de att du skulle kunna göra då?

Ja, inte nog med att jag inte kan få honom till skolan "retroaktivt", dessutom går det inte att prata med honom om det så långt efter. "Varför var du inte i skolan i måndag? Va, var jag inte det? Jag vet inte" Om han alls svarar på frågan, ibland får man bara en tom blick tillbaks när man ställer frågor som inte han har svar på.

Ja, jag har fått uppfattningen att några av lärarna tyckte det var ganska skönt när han gick. Att ha honom i klassrummet kräver ju en del. Som vuxen måste du se när han är färdig med en uppgift och ge honom nästa, eller se när han inte fattar eller när han tappar tråden, INNAN han börjar gå omkring i klassrummet eller börjar kasta suddgummin på de andra, exempelvis. Mitt tips att alltid skriva upp på tavlan vad ungarna skulle göra hela lektionen togs aldrig emot. En gång sa han själv det så gulligt (?): "Mamma, Jonas (=vår favoritlärare ) svarar alltid när jag frågar honom nåt, de andra bara säger Sitt ner och håll käften". Den varianten funkar liksom inte på ett AS-barn, då tog han jackan och gick. Det var aldrig någon som försökte stoppa honom...

Det är ju så synd när vi nu i efterhand ser att om G hade fått rätt stöd i grundskolan så hade han kanske haft jättefina betyg och kunskaper. Men som jag sagt förut, det här är något som jag tror att alla barn skulle behöva även om det är mer avgörande för ett NPF-barn.

Tråkigt att det ska behöva vara så
Det är förjäkligt på ren svenska att barn inte får det stöd de behöver i skolan. Det är grunden för allt eller i vartfall rätt mycket.
Vilket stöd ser du som förälder att du skulle ha behövt?
Är det något speciellt som lärare och pedagoger behöver tänka på i mötet med barn med NPF?

Jag passar på att puffa för  Lotta och Stefan.
De kommer att svara på bl.a. frågor som rör just skolgång, pedagogik och utbildningsfrågor som rör barn med NPF.
Hör efter där om de har några tips till dig www.familjeliv.se/Forum-5-397/m55722364.html

Om man som pedagog kontaktar barnets föräldrar och frågar så tror jag att man får många bra tips. Alla barn är ju olika men varje förälder har små knep för just sin unge. Som förälder behövde jag inget särskilt stöd från skolan, mer än just att man hjälpte barnet och följde de studieplaner vi gjorde upp. Hade jag kunnat slappna av och känna att han fick det han behövde i skolan hade mitt liv varit lugnare.

Fast jag kan berätta att jag en gång fick ett mail från den där fantastiske läraren. Jag hade haft en konflikt med rektorn och skickat ett riktigt ilsket mail till henne. Då skrev G´s lärare:

"Hej Fantastiska Annika! Du är en underbar mamma och människa, låt ingen tro något annat"

Det var inget jag hade förväntat mig att få höra men det värmde och gav positiv energi! Länge!

Nu ska jag ta mig ifrån datorn.... Tack för fint samtal idag!