Blev inspirerad av en annan tråd.
Hur hade du som hundägare reagerat om din hund...
1. Morrar åt barnen i familjen och visar tänderna åt dem?
2. Biter dig eller din sambo upprepade gånger vid korrigering och/eller vad du anser vara utan anledning?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-11-21 14:17
Hundens beteende har förvärrats med tiden. Först morrningar sedan bett.
I första hand skulle jag försöka omplacera hunden och då inte till ngn barnfamilj. Betéendet kan ju mkt väl bero att den av ngn anl inte trivs hos oss.
Det är ju lite olika saker som spelar in. Hur gammal är den? Har man haft den sen den var valp? Har den haft detta betéende länge/hela tiden?
Avlivning ser jag som en SISTA utväg och ngt jag verkl vill undvika..(men inser ju att om hundens betéende inte förändras trots alla åtgärder som man vidtagit, så måste man ju göra det).
Morrar hunden oprovocerat mot barn och hugger någon så det blöder så avlivar jag hunden.
Morrar hunden åt barn som inte låter den vara utan upprepade gånger "plågar" hunden på barnvis så anser jag att hunden har rätt att säga ifrån och jag lär barnet att låta hunden vara.
Nafsar hunden av upphetsning eller är en valp lär jag hunden att sluta med detta!
Aggresivitet och vilja att skada någon flockmedlem allvarligt medför avlivning!
Kan inte jag, någon annan hundkunnig eller veterinären hitta ett fel så blir det avlivning...men det finns ALLTID en anledning till att den gör som den gör...
Morr bryr jag mig inte så mkt om, det är hundens sätt att komunicera "låt mig vara".
Kan vara många orsaker till att hunden morrar.
Men att markera eller bita mot familjemedlemmar accepteras inte, då tar jag först hunden till veterinär för att utesluta smärta eller sjukdom, och om hunden är frisk så kontaktar jag en bra instruktör som får komma och se på hunden.
Om det bästa för hunden efter det är omplacering försöker jag hitta nytt hem till den.
Avlivning är absolut sista utvägen.
1) Har inga barn och sätter inte min barnskygge jycke i situationer där han kommer i kontakt med barn.
2) Hade inte reagerat nämnvärt utan ringt mina instruktörer för att bolla om vad det kan bero på.
Tja, först och främst måste jag ju ta reda på varför hunden biter. Analysera, fundera, undersöka - hos familjen förstås men också med veterinärer/intruktörer. Men annars hade jag nog inte gjort något speciellt.
1. Säga åt mina barn att låta hunden vara. Undersöka hunden hos en veterinär och åka i ilfart till min uppfödare. Hon skulle antagligen behålla hunden hos sig ett tag för utvärdering och sedan samtala med oss om hur vi går vidare.
2. Hunden skulle redan vara utvärderad efter punkt 1. Men vi skulle följa vår uppfödares råd om hur vi ska arbeta med just vår hund. I värsta fall skulle jag använda munkorg, för att JAG inte skulle vara osäker vid vardaglig hantering. Men troligen skulle uppfödaren ha erbjudit sig att köpa tillbaka hunden redan efter första bettet om punkt ett inte hade givit önskat resultat. Jag måste i första hand tänka på mina människobarn.
Kan ju också tillägga att jag har en speciell tjej och jag räknar nästan med att jag ska få ett tjuvnyp (inte ett riktigt bett) vid korrigering vid träning förr eller senare om jag korrigerar för hårt, eller fel, när hon är för taggad. Det ser jag dock inte som ett oprovocerat bett, utan ett "skärp dig" riktat mot mig. Jag har en hund som inte ska korrigeras med kraft fysiskt (ska man inte med någon hund), hon kommer att svara upp vid något tillfälle.
Enligt min uppfattning så varnar/hugger hundar väldigt sällan utan anledning så jag skulle nog försöka rannsaka mig själv varför hunden beter sig som den gör och varför det eskalerar. Känner sig hunden trängd, ger den signaler jag inte uppfattar mm och sen försöka ändra mitt sätt att bemöta/hantera hunden. Fick jag inget positivt resultat själv skulle jag söka proffessionell hjälp som kan kolla på samspelet mellan mig och min hund och hjälpa mig att hantera min hund på ett bättre sätt.