missnöjd

Hejsan, jag och min sambo fick nyss ett barn (3 mån sedan), jag hade grav förlossningsrädsla men blev inte tagen på allvar. Under min graviditet hade jag 6-7 styckan olika bm eftersom några gick på sem. ngn slutade och andra kom tillbaka från semester. Efter jag var i 3e månaden förklarade jag VARJE ggr att JAG VILL INTE FÖDA vaginalt.  Kunde itne sova de sista 2 månaderna och eftersom de märkte i slutet att jag var slutkörd så rem. de mig till en psykolog. Denna psykolog hade inga barn och hade därför inte genomgått en förlossning så hon kunde inte varken förklara för mig hur det skulle gå till eller det kändes inte som att det var ngn mening att prata med henne för hon hade inte varit i den sitsen jag satt i.

När det var 3 veckor kvar till förlossningen nekades jag kejsarsnitt av läkare på ett sjukhus. En manlig läkare som ansåg att jag var "barnslig" och "omogen" då jag inte borde vara rädd för ngt som kvinnor gjort i hundra tusentalsår.  Jag blev väldigt upprörd och sprang gråtandes ut därifrån för att få springa in på toa och kräkas ett 10-tal ggr.
Sökte då till ett annat sjukhus men eftersom tiden gick så fick jag en tid 2 veckor innan förlossningen och de sa till mig att de inte går emot det "större" sjukhuset och vad den läkaren sagt. Jag kände mig tvingad till att föda vaginalt och det var en MARDRÖMSFÖRLOSSNING.

Detta har nu gjort att jag inte vill skaffa fler barn, känner inte att de lyssnade på mig eller brydde sig om mig över huvudtaget och nu när jag var på efterkontroll sa jag detta till sköterskan och hennes svar var, ja ditt fall var ju olyckligt!! *Säg till om du vill gå till psykolog!*

Min sambo har redan börjat tjata om nästa barn och det känns som att vi kommer att dela  på oss om han inte slutar pressa mig. JAG VILL INTE, men jag vill inte hålla honom tillbaka.. vad fan gör jag??