Jag längtar ihjäl mig men han vill inte
Har ett väldigt jobbigt dilemma i mitt liv just nu. Är tillsammans och förlovad med en man jag verkligen älskar över allt annat på denna jord, vi passar varandra som handen i handsken så att säga, vi bor ihop i en stor lägenhet med våra fina katter och allt är rent ut sagt helt perfekt - förutom vid en punkt som för mig är bland det viktigaste i mitt liv.
Det är nämligen så att jag har en sådan otrolig barnlängtan. Jag har alltid sedan tonåren velat ha barn, men väntade tills jag träffade "den rätte" innan jag kände att jag verkligen var redo. När vi började dejta så berättade jag för honom att jag gärna ville ha barn i framtiden och att jag vill vara en "ung förälder" (alltså att jag inte vill vänta tills jag är 28+ innan jag skaffar mitt första barn). Efter ett år tillsammans med honom visste jag mer än väl att HAN är mannen jag vill ska vara far till mina barn, men sa inget till honom för att det var lite väl tidigt in i relationen. Vi förlovade oss strax före vår två årsdag och strax därefter berättade jag att han är den jag vill ha barn med och det gärna inom en snar framtid.
Han fick panik och sa först att han inte var säker på att han ens vill ha barn, för att sedan ändra sig och säga att "han kan tänka sig det i framtiden, då han vill leva livet innan det tar slut som det blir när man skaffar barn". Jag blev sur när han sa att livet skulle ta slut och frågade vad han menade med det. Då sa han att när man har barn har man inte råd med fina sportbilar, man har inte råd med att resa eller göra saker för sig själv då man alltid måste prioritera barnet först.
Visst, jag förstod vad han menade, men saken är den att han 1) kör en Golf och har aldrig ägt en sportbil; 2) är väldigt snål och därför reser han sällan då han tycker att biljettpriserna är för höga, trots att han har råd med dem; 3) han är en eremitkräfta som sällan lämnar hemmet för att umgås med vänner, de gånger han går ut är när jag eller hans arbetskamrater bokstavligen drar ut honom ur lägenheten för att hitta på något, och då verkar han ha det trevligt när vi väl får ut honom.
Då ville jag så klart veta vad skillnaden skulle vara i och med att den förändringen det skulle bli i jämförelse med hur han har det nu, är att han istället skulle vara far till ett barn.
Han blev sur, suckade djupt och sa bara att han inte ville just nu och att han inte är där han vill vara i livet. Sedan vägrade han att prata om det.
Självklart blev jag jätteledsen och är helt gråtfärdig. Han har sedan starten vetat att jag vill ha barn tidigt, och nu över 2 år senare kommer han helt plötsligt med detta? Jag känner att jag verkligen inte kan vänta längre, min biologiska klocka tickar NUNUNU och när han säger sådär så går jag under bit för bit för varje dag som går. Jag är så inne i att jag vill bli mamma att jag tittar ofta på barnvagnar, bärselen, kläder, möbler till barnrum, bilbarnstol osv. Har till och med varit nära att köpa ett babyskydd häromdagen, men lät bli när jag faktiskt kom på mig själv med att inte vara gravid.
Det andra "problemet" är att vi inte använder något skydd. Jag kan inte använda kondom då jag får konstanta svampinfektioner och olika infektionssjukdomar i underlivet, mår väldigt dåligt och får konstant blödning av P-stav och minipiller och jag kan inte ha kombinerade P-piller längre då min bror fick en blodpropp på benet för inte så länge sedan, så vi har förhöjd risk för det i familjen. Jag har inga barn sedan tidigare så en spiral vill jag inte sätta in heller (har dock varit gravid i 7 veckor när jag var 18 men gjorde en kirurgisk abort då det barnet blev till efter en våldtäkt). Han tror dock att jag fortfarande tar P-piller. Vi har haft oskyddat sex nästan varje dag sedan juni 2009 och fortfarande har det ändå inte blivit något barn - det är alltså något som inte stämmer på någon av oss. Inte kan jag be honom att följa med på en utredning nu när jag vet att han inte vill ha barn 
.
Jag vill inget annat än att bli gravid och ha ett barn. Nu har det gått så långt att jag till och med kan tänka mig att lämna min fästman om jag blir gravid och han inte vill ha barnet, trots att han är solen i mitt liv. Enligt honom och den korta förklaringen han gav mig över när han kan tänka sig att fundera över det här med barn, så handlar det om att han ska plugga upp sina gymnasiebetyg (1½ år minst), läsa vidare på universitet till något han inte vet än (kan vara allt mellan 3-5 år till), skaffa ett fast jobb inom det han utbildat sig till (det kan ta hur lång tid som helst det också då han antagligen kommer läsa något som har med kultur eller konst att göra). Det är alltså MINST 4½ - 6½ år kvar, och då kommer jag att vara över 30! Jag KAN INTE VÄNTA SÅ LÄNGE, jag går verkligen sönder på insidan och känner hur jag blir mer och med deprimerad för varje dag som går. Jag gråter konstant när han inte är hemma och när han är hemma så drar jag mig ifrån honom för att jag inte klarar att se honom i ögonen. För mig känns hans reaktion som ett enormt svek.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill verkligen inte göra slut med honom då han som sagt är den jag älskar mest i hela världen, har aldrig någonsin älskat någon så mycket som jag älskar honom, men jag kan inte heller vänta så länge som han vill utan att bli deprimerad på riktigt, jag mår riktigt dåligt och gråter konstant av bara tanken på det.
(kan tilläggas att vi är 22 och 29 år gamla, han har fast jobb sedan 2006 och är en Teamleader på företaget där han jobbar, jag jobbar extra och studerar heltid, kommer få fast anställning vid utbildningens slut om ½ år).
