Abort vid 16 och abort vid 30. Lika smärtsamt, GLÖM INTE DET.

Håller med om allt. Man kan inte gradera andras smärta då alla upplever olika saker olika svårt. Min abort var jag tvungen att göra pga olka omständigheter. När det kommer på tal så får jag alltid höra att det var det enda rätta, det var bäst så. Men nej, det var inte bäst så. För mig så förlorade jag ett barn, även om det sågs som frivilligt i andras ögon. Omständigheterna tvingade mig, så nej jag hade inget val. Och jag blir arg på de som säger att jag inte har rätt att sörja när jag själv valde att avsluta det. För att inte tala om alla som dömmer för att man ens blev gravid från första början.

Man ska vara väldigt försiktig när man råder andra i abortfrågor. Man ska inte säga vad man själv skulle göra eller vad man tycker att tjejen borde göra. Man ska hjälpa henne att komma fram till det HON vill.

Bra sagt!!

Bra skrivet och du har så rätt.
Många verkar tro att bara för att någon är under en viss ålder har de inga känslor inför en abort/graviditet det är bara att köra på det "självklara" lixom (abort).
Tack för en bra text :)

Tack för ditt stöd! Ja, det börjar verkligen bli utmattande... Man kan ju faktiskt undra om det är som du säger, att dom tror att man inte har känslor när man är ung. Man har väl nästan mer känslor och tankar när man är ung än äldre skulle jag vilja säga! Det är ju puberteten och alla nya hormoner... Jag tycker de ska skärpa sig och vara lite mildare i sin ton när de talar med tonåringar. Jag hade en mor som ställde sig på tvären och slängde ut mig för att jag var gravid, så jag kände mig forcerad att göra abort (15 år gammal). Jag gavs faktiskt inga andra lternativ då majoriteten utav min familj följde hennes led och fryste ut mig.

Då fick jag höra allt detta om hur dålig jag var, oeftertänksam, klantig, omogen, dum etc... Oh hej och hå, jag behövde verkligen inte höra det må jag säga. Det förstörde så mycket.... Nu är jag visare än så, tack gode "något". Jag hade aldrig gjort likadant mot någon annan, för att jag själv känt av smärtan att både tvingas ta bort det man själv har börjat benämna som ett barn och bli nonchalerad och bortstött.

3:e gången, visste jag i allafall bättre än att lyssna på dem, det var en tuff, ensam och hård kamp utan majoriteten av min familj. Men det gick och jag är väldigt glad för att jag inte lät mig bli slagen av idioterna igen (ursäkta mitt språk). Det är tråkigt dock att detta slår omkull många unga tjejer, - alla åsikter, "visdomar", fördomar, diskussioner, debatter som de sällan vinner...

Bara en tanke till nästa gång - alla ser en sådan tråd, hugg inte mot tjejen/killen.

Så fruktansvärt det måste vara att inte få stöd ifrån sin omgivning. Att göra abort mot sin vilja och sedan få höra hur bra det var, när man själv bara vill skrika ut sin sorg och smärta.

Din berättelse visar att det förekommer (och tyvärr tror jag inte att det är ovanligt alls) att speciellt unga pressas till abort mot sin vilja. Detta anser jag vara ett övergrepp både mot modern och barnet (och eventuellt fadern). Varför anses det okej att tvinga någon genom utfrysning, hot eller vad för strategier som nu används?

TS, det var starkt av dig att stå emot. Väldigt starkt.