Hjärnspöke som äter upp mig...

Jadu det är inte lätt med otrohet. Det är absolut inte konstigt att du har hjärnspöken efter allt du varit med om, och helt säker kan du ju aldrig vara. Det finns alltid en liten risk att du blir bedragen igen.

För att bli kvitt ditt hjärnspöket måste du först och främst "acceptera"..att det finns en liten risk att du kan bli bedragen igen. Är du redo att ta den risken? Är ditt förhållande så stabilt och kärleksfullt att du vill satsa mer av dig själv till honom? Överväger fördelar mot nackdelar i ert förhållande? Om svaret är ja, så måste du försöka ha en mer avslappnad inställning. Där du verkligen intalar dig själv, att du klarar dig bra även om det skulle hända igen. Du är stark i dig själv och värd att älskas. Bygg upp din självkänsla varje dag genom att tänka positiva tankar om dig själv, t.ex. då du ser dig i spegeln.

När hjärnspöket kommer smygande, så byter du genast ut de negativa tankarna mot positiva. Precis som om du kastar bort något otäckt, eller stänger en dörr. Försök se detta framför dig. Átt bygga upp sin självkänsla och tillit till en annan människa kan ta lång tid.

Känner du efter ett tag att priset är för högt och att du mår mer dåligt än bra, så kanske du ska stanna upp och fundera över din framtid och hur du vill ha det?

Behandligen är nästan detsamma som mot panikångest, dvs att lära sig bemästra sina tankar. Skillnaden är bara att panikångesten har påhittad rädsla, och du har (verklighetsbaserad) rädsla.

En annan lösning på ditt problem är att söka hjälp via Kognitiv beteendeterapi! Där du får lära dig tänka annorlunda och förhoppningsvis bli fri oönskade tankar. Lycka till!

Mkt kloka ord där och jag kan ju säga att jag funderar varje dag om jag gör rätt i att stanna. På nåt sätt så känns det som om man bygger upp förtroendet, eller försöker, för att han sedan ska dra mattan under fötterna på en. På nåt så känns det som nackdelarna väger tyngre än fördelarna. 
Trots allt som hänt, både tidigare och nu i detta förhållande, så känner jag mig trygg med honom som person och vän och absolut ingen jag vill leva utan och om jag inte kan klara detta med honom så tror jag inte att jag kan leva ihop med någon... Inte innan jag nystat upp allt som hänt i mitt liv... Både otroheter, gruppvåldtäkt mm....

Jag får nog ta mig en funderare till, kontakta någon som kan hjälpa mig som du föreslog...
Tack för många kloka ord som jag genast ska snappa upp och lära mig!!
Tack!!! 

Jag håller med om attdu bör nysta upp allt som hänt i ditt liv, för att bli starkare som person. Hjälp utifrån känns helt  rätt!

Du säger att; Om du inte klarar av att leva med honom, så gör du inte det med någon annan heller. Där håller jag inte med dig. Det är klart att ditt liv skulle bli enklare och bättre, om du levde i ett "positivt förhållande" med en man som inte lurade runt hörnet. Om du träffade en man som var tillgiven, trygg och inte utsatte dig för oro alls.

Men du kanske menar att grundproblemet ligger hos dig själv? Att du måste reda ut ditt förflutna och få rehablitering för det? Att söka hjälp är en väldigt god start. Men sedan när du fått hjälp och blivit starkare...så måste du ha BÅDE INRE och YTTRE trygghet. Den inre tryggheten som du lärt dig att ge dig själv + en yttre trygghet med en trogen snäll man. Du måste förstå att varken det ena eller det andra kan uteslutas för att man ska må bra i själen.

Jag skrev det nog lite klantigt när jag skrev att om jag inte klarar av att leva med honom så klarar jag nog inte av att leva med någon, jag vet inte hur jag ska förklara det... Självklart skulle jag nog må allra bäst av att leva med någon som uppskattar mig till 150%, som gör allt för mig o mina barn MEN samtidigt känner jag att jag vill leva med någon som jag inte kan köra över så lätt, som inte är allt för mesig. Kanske inte med den man jag lever med idag då det är raka motsatsen men nåt mellanting....?

Jo jag menar att hela grundproblemet nog absolut ligger hos mig själv, det tvivlar jag inte en sekund på. Jag måste få nysta ut allt jag gått igenom och inse hur bra jag faktiskt är. Att ingen man har rätt att behandla mig på de sätt som jag blivit behandlad på, att ingen får kränka mig så mkt men för att nysta ut ALLT så måste jag gå igenom ALLT dessutom. Det jag är livrädd för att reda ut och ta itu med är en gruppvåldtäkt som jag råkade ut för för sommaren -96. Något som jag försökt förtränga sedan det hände, dock har jag inte lyckats så bra då jag fortfarande drömmer mardrömmar nästan varje natt...och där har jag min sambos totala stöd. Både va gäller att reda ut det och när jag drömmer. Men ändå inget som jag vill bearbeta trots att jag vet att jag måste.....

jag vet inte, mkt som snurrar i mitt huvud dagarna i ända men...en vacker dag får jag nog klarhet i allt..eller det hoppas jag iaf på =)