Någon som blivit bedragen men INTE stannat?

Jag gjorde det, samma dag jag fick veta. Hänt 2 gånger faktiskt ;/
Första mannen förlät jag en gång när jag inte hade bevis, bara en känsla (fick veta nått år senare jag haft rätt) men andra gången packade ajg hans väska, väckte honom och slängde ut han yrvaken!
Andra mannen vågade iaf erkänna, tyvärr på tel då han reser mycket med jobbet, jag förklarade lugnt hur vidrig han var och att hans saker skulle skänkas till myrorna eller kastas så han hade inget att komma hämta!

Underbart!

haha ja.

Jag tyckte det var JÄTTEjobbigt att lämna dom men efteråt måste jag säga det var jobbigare att stanna med första mannen.

Det förstår jag! Du måste ha ganska så god självkänsla i grunden?

njaee, de skulle jag nog inte säga...

Japp ett ex till mig var otrogen med sitt ex=(. Jag dumpade honom illa kvickt. Visserligen var vi unga bara 17 och 18 år men otrohet är inget jag accepterar.

Skulle min nuvarande vara otrogen hade jag kastat ut honom med=(. ÄVEN fast vi har barn tillsammans. Visst skulle jag må dåligt av det då jag älskar honom såå mycket. Men jag anser att OM han nu skulle vara otrogen så älskar inte han mig så vad är då vitsen att fortsätta?

Men tillräckligt för att erkänna för dig själv att du klarar dig bättre utan din partner. Sen kan man ju vara självsäker och ha bra självkänsla när det gäller olika saker.

Precis! Så tänker jag också. Och barn mår bra om föräldrarna mår bra, eftersom föräldrarna "ser" barnen bättre när de själva mår bra, så det är viktigt att ta hand om sig själv i ett förhållande. För allas skull!

Jag skulle aldrig kunna leva med en man som jag vet har haft sin k*k i en annan under vårat förhållande. Som har valt att riskera det vi har för ett knull. Betyder inte vårat förhållande mer än så för honom?

Som inte anser att jag betyder så pass mycket för honom så han kan hålla kuken i byxorna nära andra tjejer. En sån man har jag bestämt för länge sen aldrig kommer få en andra chans. INTE med mig ialalfall NÅGONSIN! Sen hur andra gör är deras ensak. 

men jag kan ändå inte låta bli att tycka att dom kvinnor OCH män som förlåter otrohet inte har någon självrespekt. Om det nu inte är så att man lever i ett fritt förhållande och tycker sex med andra är okej. Då är det ju en HELT annan sak.  

Men lever man med den synen att sex med andra inte är okej. Och att man blir välligt sårad och ledsen om den man älskar hoppar i säng med någon annan. Så varför ska man förlåta då undrar jag? 

Det undrar jag också men jag har förstått såpass att det inte är så lätt. Jag tror många tappar bort sig själva och sin självrespekt, precis så som du skriver. De börjar bli oroliga över vart de har sin partners känslor efter otroheten och koncentrerar sig så mycket på det så att de glömmer bort att ta hand om sig själva. Sen godtar man ursäkten och stannar ändå - eftersom jag personligen tror att man lätt idealiserar sin partners andra sidor och liksom inte kan se hur man ska klara sig utan honom/henne, trots att hon/han varit otrogen. Jag trooor det kan vara så här för många.

Det finns alltid flera sidor av saker. Otrohet behöver inte utesluta kärlek till ens partner. Förlåtande behöver inte betyda själutplånande. Och att lämna behöver inte betyda självrespekt. Det finns ingen klar mall för vad som är rätt eller fel i sådana situationer. Det är upp till var och en att fatta beslut utifrån sina känslor, erfarenheter och preferenser.

Många som stannar gräver på djupet och lyckas rädda både förhållandet och sin självrespekt. Likväl som många som lämnar väljer att lägga locket på och lider i det tysta av ovissheten det innebär att aldrig reda ut varför saker blev som de blev. Andra stannar och utplånar sig själva och en del lämnar och finner ny styrka i sig själva som de inte trodde att de hade. och så finns en hel massa människor där emellan som reagerar på sina alldeles egna sätt. Man kan aldrig generalisera eller döma åt något håll. För en del är det rätt att stanna och för andra är det rätt att lämna. Vissa väljer rätt och andra fel.

Jag vet att det inte var det här du efterfrågade i din tråd, men jag blir bara så trött på att många verkar tro att den som förlåter är dum i huvudet och saknar självkänsla och självrespekt. Det går aldrig säga vad som är rätt för en annan människa. och att förutsätta att så många är dumma och "svaga" för att de väljer det som känns rätt för dem är en så himla trist inställning som faktiskt kan göra stor skada. Det kan t.o.m. vara så att den som blivit bedragen tar mer skada av omgivningens dömande än av själva sveket från partnern.

Mycket tänkvärt och väl skrivet!

Vi förlät varandras snedsteg.
Ville verkligen ha varandra, familjen komplett och målade upp en fin framtid.

Gick käpprätt åt ....

Efter det har hon varit otrogen 4 ggr som jag vet om (utan att gå in på "grad" av otrohet).
Jag har varit ett naivt spån under hela tiden och önskar innerligt att jag på dagen hon berättade bröt upp.
Hon hade hållt det hemligt under 2 år och hade nog fortsatt med det om det inte börjat komma fram på annan väg.
För mig handlade mer om att hon verkligen inte mådde/mår bra och jag m.fl. försökte hjälpa henne.
Trodde det kunde leda till nåt och var beredd att offra en hel del för att hålla ihop familjen.

Jag har som tur är aldrig blviit bedragen men min sambo har det och där fanns ingen nåd, han kastade sin förlovningsring på henne, förklarade att hon hade till klockan 14 på sig att vara ute ur lägenheten och sen drog han. Tyvärr har han blivit bedragen 2 gånger innan han träffade mig och även andra gången så bad han tjejen i fråga att dra åt helvete och hörde aldrig mer av sig.

Haha , nästan exakt samma sak som hände mig  Gick åt hel.... här med :)

Men jag tror att TS drar fel slutsats om att man har dåligt självförtroende osv om man förlåter en otrohet.
För mig handlade det mer om att jag försökte se det som att alla människor kan göra misstag och fötjänar en till chans (EN ny chans) , har man barn och hus tillsammans så kommer de ochså med i beräkningen.
Man vill inte slänga allt man byggt upp under så lång tid i sjön utan att ens försöka , och sedan sitta och undra om det kanske hade gått om man försökt osv.

Jag tror att det är mer ett tecken på känslomässig mognad än en svaghet att förlåta , eller förlåta och förlåta , egentigen kommer man aldrig över en sån grej utan hittar vägar runt det. Det finns alltid kvar som ett ärr.
Sen är det säkert många som stannar kvar pga osäkerhet , rädsla för ensamhet , dålig självkänsla etc men det är inte alltid så.

Jag tänkte själv precis som TS innan , skulle aldrig förlåta , kunde inte förstå hur någon kunde vara så dum att förlåta något sådant. Sen står man där själv och det är en helt annan sak....

Jag tror att om ett förhållande ska överleva en otrohet så beror det väldigt mycket på den som varit otrogen. Tyvärr visade sig mit ex vara ett riktig ärkesvin , falsk rakt igenom , men så är inte alltid fallet. Ibland kan det faktiskt fungera , tom göra förhållandet starkare. kriser har en tendens att ta fram allt skit som legat under ytan och tvingar en att ta itu med dom.

Jag kommer nog däremot nog aldrig förlåta en otrohet igen , det är helt enkelt inte värt besväret och tyvärr brukar det oftast sluta med fler otroheter , de som är otrogna är nog ofta svaga individer med dålig självkänsla och stort bekräftelsebehov och så länge de inte tar tag i sina personliga problem så fortsätter de bara.
Det positiva var att jag kunde gå ifrån det med rent samvete utan några som helst tvivel , för jag gjorde verkligen allt som stod i min makt.