varför pratar många barn med utländska föräldrar så dålig svenska? (lite långt!)

Förmodligen för att de pratar så hemma och med andra familjer de umgås med.
Med tanke på att dehär barnen ofta är tvåspråkiga så brukar den ena 'dialekten' också kunna ta över och det blir antingen 'flytande' på föräldrarnas hemspråk eller på deras nya språk och det vanligaste att vara 'bäst på' är det som talas mest omkring barnen.

I hemmet kan det vara både genom musik, tv och familj som de får höra sitt 'hemspråk' så det blir ganska stort inflytande från det hållet - och man kan ju inte förvänta sig att de helt ska släppa sitt gamla språk bara för att de flyttat till ett annat land.

Se bara på hollywood-fruarna t.ex. som har behållt sin svenska trots att de bott i USA i så många år.
Deras barn pratar förståss i regel väldigt bra engelska, men det beror till stor del på att det 'officiella språket' i hemmet (och därmed även bakgrundsljudet från musik, film mm) är just Engelska.
Men hade de envisats med att det var svenska som gällde mellan hemmets fyra väggar hade det nog låtit lite annorlunda.

Jag undrar precis samma sak!
Är själv uppvuxen utomlands med svenska föräldrar och har aldrig haft problem med språket. Även om det är länge sen jag bodde där nu så pratar jag fortfarande som en infödd och ingen reagerar på att jag kommer från ett annat land.
Kan tillägga att vi bara pratade svenska hemma och mina föräldrar talar inte det andra språket flytande.

Jag tror det är lite fifty-fifty. Jag har träffat många utländska "barn" (alltså vänner i min ålder genom åren) som bryter och inte bryter. Vad som förvånat mig mest är att i stort sett alla av dom som bröt kunde prata ordentligt om dom bara ansträngde sig, helt accent fritt. Förstod inte varför dom då ville gå runt och prata grammatiskt fel och bryta.

Lustigast var nog dock ändå att jag som 18 åring på folkhögskola sen istället började bryta för att så många i skola gjorde det. Då blev jag tillsagd av mina föräldrar. 

Jag tror att det kan ha att göra med vart man går i skolan också. Pluggar till lärare och har varit ute på flera olika skolor. I invandrartäta skolor är det tom "tufft" att prata med brytning fast det egentligen kan prata ordentligt. Kommer man till en skola med större andel svenskar så talar inte invandrarbarnen med brytning utan helt vanlig svenska. Barnen vill helt enkelt passa in.

Jag är född i Sverige, av invandrade föräldrar från två olika kontinenter.
Hemma hos oss pratade jag ett språk med mamma som jag även fick hemspråksundervisning i under hela låg/mellan-stadiet.
Med min pappa pratade jag svenska, trots hans lite mindre ordförråd i just detta språk..

Detta har gjort att jag pratar tre språk flytande, och förstår två andra språk hjälpligt, jag har ingen brytning i svenska språket och är bättre på stavning och grammatik än många av mina "etniskt svenska" vänner.

Så din trådstart stämmer inte alltid, ts.

Dessutom vill jag tillägga att ju fler språk du förstår -och kan göa dig någorlunda förstådd i, oavsett brytning eller dialekt, berikar ditt liv något oerhört!

Min sambo är född i Sverige av utländsk mamma och svensk pappa. Han hade jättesvårt för svenska i barndomen och har ännu ibland svårt för vanliga svenska fraser och sånt. Det hörs på han och hans syskon att de inte är 100%-iga i språket.
Varken svenskan eller deras mammas modersmål.
Mamman kan svenska men bryter rejält!

det kan ju faktiskt vara så att pojken du hörde pratade dålig svenska för att han inte bott i sverige så länge. bara för att han var ca 7 år och umgås med en svensk pojke så vet du ju inte hur länge sedan det var hans familj kom till sverige? han kanske kom hit för ett-två år sedan.

Jag har helt motsatt erfarenhet ,att just barnen snabbt lär sig fantastiskt bra svenska medans det är föräldrarna som har det svårt med språket även 10-15 år senare. efter 2-3år i förskola/skola så kan de flesta barn prata bra svenska(från att inte ha kunnat ett enda ord) om man ger det 2-3år till så brukar man inte kunna höra någon brytning. men det beror såklart på vilken typ av svenska barnen omges av. om de bor i ett område där nästan alla vuxna/barn pratar med brytning så har de ju ingen att lära sig av. det är väl inte så konstigt?

ett annat språkhinder kan vara att föräldrarna kanske är hemma och därför har barnet inte gått i förskola från tidig ålder och därmed fått chans att lära sig svenska förrän i sexårsåldern.

jobbar inom förskola och blir förundrad varje  år över hur snabbt de nyanlända barnen lär sig! från att inte kunna yttra ett ord på svenska till vältaliga på bara något år! säg den vuxen som klarar det!

Det finns ett fenomen som kallas sociolekt. Det innebär kort sagt att man lägger sig till med en viss dialekt (medvetet eller omedvetet) för att visa sin sociala tillhörighet, på samma sätt som man klär sig på ett visst sätt för att visa vilken grupp man tillhör.

www.ne.se/sociolekt
www.wordiq.com/definition/Sociolect 

Tror mycket hänger på vart de bor också. Jag hör iaf tydlige skillnad på invandrarbarn som växer upp i invandrartäta områden där merparten bryter - och de som lever integrerat med svenska, umgås inte bara med sina egna landsmän, bor i områden med stor andel svenskar osv.

Läggningen för att lära sig språk, en del fångar upp den, ganska svåra, svenska satsmelodin väldigt snabbt, andra gör det inte alls.

Båda mina föräldrar är invandrare, jag är född här. Jag växte upp i ett "svenskt" område, men pratade bara mina föräldrars hemspråk hemma. Min mamma var hemmamamma då jag var liten, så jag gick aldrig på förskola (dock gick jag i förskoleklass). Jag läste hemspråk i skolan i några år, tills skolan drog in på det.

På gymnasiet fick jag en klasskamrat vars föräldrar också var invandrare, men hon var född i Sverige. Hon kunde knappt ett ord svenska! Pinsamt! Jag förstår inte hur hon kunnat ta sig igenom det svenska skolsystemet utan att ens snappa upp lite svenska.

Lite gammal tråd, men här är mitt svar iaf.
Jag undrade lite också över samma sak för ett tag sen. Är själv barn till utländska föräldrar, född i Sverige. Har även bott och gått i skola i det andra landet i fyra år. Pratade modersmålet hemma och lärde mig det först och hade även modersmålundervisning. Pga flytt till det andra landet blev min engelska undervisning sen. I det andra landet blev jag väldigt flytande och pratade helt utan brytning i det andra språket och hade en väldigt stor vokabulär, särskilt jämfört med andra i min ålder.
När jag kom tillbaka till Sverige låg jag väldigt efter i svenskan, men tog igen den och lärde mig engelska samtidigt också. Jag pratar svenska helt utan brytning och har större kunskaper i både ordförråd och grammatik jämfört med de flesta andra i min ålder. Jag jobbar även som engelskalärare i Japan nu, och har även lärt mig japanska.

Därför är det definitivt ingenting som har att göra med att man lär sig modersmålet först. Jag tror att det är mycket som det är i afro-amerikansk engelska i USA. Det klassas som ett eget sätt att prata och har rötter långt tillbaka. I Sverige är det däremot något nytt. Många av dessa personer kan prata perfekt svenska, de väljer att inte göra det (tycker själv att det är synd). Men det är mer för att markera grupptillhörighet och personlighet. Det är ett s.k eget språk.