Kan mamman förhindra pappan att ha barnet vv pga "sammarbetssvårigheter"?

Javisst kan hon "förhindra" vv o hänvisa till samarbetssvårigheter.

Nu vet ju inte jag hur det ligger till eftersom jag endast har läst din version, men det är ju likväl möjligt att rätten skulle döma till pappans fördel om det nu är enbart mamman som strular.
Om hon dock följer det avtal de har så är det väl dock inte så mkt att bråka om, förutom att hon verkar jäkligt oflexibel!
Förhoppningsvis ger det sig med tiden.

Din vän kanske skulle höra efter med en familjerättsadvokat o där få råd om hur han kan bete sig i denna sits?
Han kan ju naturligtvis stämma henne i rätten o yrka på vv, men då får han även vara beredd på att "förlora".
Barnet är ju uppvuxen med mamman, o beroende på vilka samarbetssvårigheter hon hänvisar till så är det väl högst otroligt att de skulle flytta barnets boende till pappan om nu barnet har bott hos mamman hittills o ett regelbundet umgänge med pappan trots allt finns.
Men om mammans påstådda (?) samarbetssvårigheter inte är av allvarlig art så kan de ju mkt väl döma till vv.

Tack för ditt svar. De har varit uppe i rätten ett antal gånger. Pappan har försökt vara tillmötesgående mot mamman i hopp om att hon med tiden ska ta sitt förnuft till fånga, men så har inte blivit fallet. Nu har han begärt att det ska tas upp i rätten igen för han vill ha utökad tid, de ska upp i rätten om någon dag. Jag hoppas verkligen att han och hans advokat kan få fram hur det ligger till. Familjerätten (som vad jag förstår inte är de som fattar beslut utan bara gör uttalanden) har skrivit i sitt yttrande att de inte ser några hinder för att barnet ska vara mera hos pappan, och de skrev också att om mamman får ensam vårdnad är risken stor att barnet förlorar relationen till sin far. Så jag tror det ska mycket till för att hon ska få enskild vårdnad, kan inte se några skäl till det.

Barnet har vad jag kan se en mycket fin kontakt med sin pappa. Orsaken till att han varit mest hos mamma har som sagt var varit att barnexpertisen anser att små barn inte klarar av vv (även om jag vet att det tillämpas och funkar bra i många fall). Pappan vill såklart att tiden med honom ska utökas, inte minst för barnets skull då pappan tycker att de behöver få "landa" lite. Enstaka eftermiddagar och nätter gör det svårt att vara en "riktig" förälder.

Jag hoppas verkligen han får mer tid. Det måste vara så fruktansvärt att missa så mycket av sitt barns uppväxt. Jag tycker det är fruktansvärt med föräldrar som vill förhindra den andra föräldern att få hälften av tiden med barnet. Både för barnets och förälderns skull.

Jo, fast de föräldrar som försöker förhindra det har säkert sina skäl.
Jag har själv förhindrat vv för min äldsta, pga att hans pappa drack så mkt.
Och kanske tycker denna mamma att hon har sina skäl?

Hur som helst så hoppas jag att det löser sig för din vän - umgänget lär ju säkerligen utökas iaf, eftersom famrätten i sitt yttrande inte ser något hinder. Bara att hoppas att även rätten går på den linjen, om de anser att det är bäst!
Önskar din vän lycka till, o att allt blir bra för barnet.

Min Sambo sitter i samma sitts som denna pappan. Bara det att hon tog vårdnaden ifrån honom först. Nu har han inte fått träffa dottern på 10 månader. Efter många vänder i familjerätten ska han få träffa henn eigen på måndag. Lagarna är sjuka när det gäller detta. Att mammor kan göra si o så.. Vissa har inte ens någon bra anledning. När det kommer till drickande, missbruk av olikaslag kan man ju förstå. Men när barnet bara visar intresse för att vara hos pappa kan jag inte tycka är ett bra skäl till o kämpa för att de ska ses mindre. Vissa föräldrar är tragiska.och det är verkligen Hemskt vad de gör mot sina barn igentligen!

Den här mamman har inga vettiga skäl. Först anförde hon att pappan hade ett andrahandskontrakt! Vi bor i en storstad och det är inte helt lätt att hitta en lägenhet på lämpligt ställe efter en separation. Barnet kan ju knappast ha någon aning om huruvida föräldern har första- eller andrahandskontrakt. Nu har han fått ett förstahandskontrakt så då kan hon inte använda det skälet. Sen var pappan arbetslös och då anförde hon det som ett skäl till att barnet hade det bättre hos henne. Snacka om att många föräldrar skulle vara olämpliga som föräldrar om man ansågs olämplig för att man hade blivit arbetslös!

Tack för dina lyckönskningar!

Ja de två exemplen ska ju helt klart inte ha något att göra med hur man är som förälder eller inte! :-O
Som du skrev så skulle ju väldigt många barn tas ifrån sina föräldrar isf, om man nu är så olämplig bara för att man är arbetslös!

Så tragiskt! Hoppas verkligen det ska lösa sig för din sambo. Man blir så himla ledsen när man hör om alla dessa pappor som inte får vara pappor "på riktigt". Tyvärr är det tydligen så att mammorna har en fördel bara av att vara mammor....

Nja, mammor har ingen fördel bara för att de är mammor, men den förälder som barnet har knutit an till mest har en fördel, och det är oftast mamman. Vad det beror på kan vara så olika som att mamman alltid har funnits där medan pappan har sysslat med annat, att pappan inte har tagit ansvar, att mamman har utestängt honom, att han trodde man kunde komma och gå och ändå vara förälder - det finns lika många sanningar som det finns familjer. 
I TS fall stämmer det att växelvis boende (varannan vecka) förutsätter mycket gott samarbeta mellan föräldrarna. Det finns alltså ingen absolut rättighet att barnet skall börja bo varannan vecka så fort det fyller tre. OM föräldrarna har en god relation kan det vara lämpligt först vid 3 att börja med vv, detta har missuppfattats av vissa (pappor) som tror det handlar om rättvisa som äntligen skall uppfyllas. Och det finns ingen rättvisa mellan föräldrar, det finns bara barns olika rättigheter.

Är i en liknande sits själv med en pappa som tror att han kan strunta i varnets vardag nu, för att bli Pappa om ett par år när barnet har växt till sig, men så kommer det inte att bli, då växelvis boende kräver gott samarbete och det är han inte beredd att lägga energi på nu. Kanske är det samma med TS vän, kanske har inte pappan här förstått att man måste finnas för sitt barn hela tiden, inte bara när det är tre och framåt. 
Eller så är mamman verkligen en taskig typ som undanhåller den goda fadern sitt barn - ingen vet säkert. Men jag håller med mamma M, hon har säkert sina skäl att göra som hon gör. 

Så TS, glöm alla rättigheter för pappor och fokusera på ert samarbete och barnets  bästa. Då har du kommit långt. 
 

Nja, fast det har de ju inte egentligen, utan det handlar väl snarare om att papporna måste ta till rätt verktyg för att kunna träffa sina barn, om nu mamman ifråga motsätter sig detta.
Om situationen hade varit den omvända; att barnet hade bott på heltid hos pappan efter en separation o det var mamman som försökte få till ett umgänge med barnen medans pappan motsatte sig detta så skulle det vara precis lika svårt för mamman.
Det gäller helt enkelt att man är överrens, o om man inte är det så är en stämning i rätten att rekommendera (faktiskt) för då har du en dom som säger att umgänget/boendet ska se ut si o så.

Familjerätten har ingen rätt att bestämma något någonstans, så oavsett hur mkt man går dit så kan de inte tvinga någon utav parterna till någonting (vad jag vet iaf).
Kvar finns alltså domstolen - såvida man helt enkelt inte åker o hämtar barnet mot den andre förälderns vilja.

Många skyller på att det är en "fördel" att vara mamma, men jag ser det inte riktigt på det viset.
Snarare är det kanske en fördel att ha barnen boende hos sig, men inte heller där har du någon laglig rätt till barnen, för vid gemensam vårdnad så kan ju den andre föräldern lika gärna bara åka o hämta barnen o säga att de ska vara hos honom/henne.
Inte ens vid ensam vårdnad har du någon laglig ensamrätt till barnet, som många tycks tro.
Umgängesrätten kvarstår, o den andre föärldern har rätt att träffa barnet precis lika mkt som vid gemensam vårdnad (eller ja, det är ju barnets rätt då, men ni fattar vad jag menar...).

Det är lätt att skylla på än det ena o än det andra, men jag hävdar ändå att det är upp till varje part att läsa på om sina rättigheter respektive skyldigheter, o sen agera därefter.
Klart att man kan sitta o tycka synd om sig själv o att den andre föräldern har alla fördelar, om man nu inte använder rätt metod/verktyg för att få rätten att träffa sitt barn.

Sen kan man ju tycka att det är hur orättvist som helst att det är mamman som har ensam vårdnad från början i de fall då föräldrarna är ogifta, men tyvärr så är livet orättvist ibland o i nuläget så är det så här det är utformat.
Kunde jag överlåta graviditeten o förlossningen på mannen så skulle jag gärna göra det, medans jag med glädje istället skulle ta över hans högre lön
Men ibland är livet orättvist, o det kommer alltid att finnas saker som är orättvisa för en del.

Den här pappan har hela tiden velat ta sitt ansvar, tro mig! Han är INTE den som försökt smita, han har kämpat på olika sätt ända sedan separationen för att FÅ ta sitt ansvar.

En sak som jag inte förstår är varför just växelvis boende kräver så gottt samarbete? Jag menar, föräldrarna måste väl samarbeta oavsett hur mycket barnet bor hos varje förälder? Nu bor barnet hos pappan tre nätter på 14 dar tror jag det är, plus att pappan har honom vissa eftermiddagar/dagar dessutom. När man har det så "ryckigt" blir det ju faktiskt mer att samarbeta kring än om var och en har sin egen vecka.

Jag läser mellan raderna att ni tror att den här mamman ändå har "rätt" på nåt sätt. Men det ÄR inte så, det finns inget fel med pappan. Familjerätten hade skrivit i sitt utlåtande att mamman hade fastnat i det gamla, i separationen (som var på hennes initiativ) och malde på om samarbetssvårigheter, medan pappan var konstruktiv och ville arbeta för ett gott samarbetsklimat för barnets skull.

Det här barnet är mycket väl anknutet till sin pappa vad jag kan se. Antagligen bättre anknytning än många pappor som inte är skilda men ägnar sig åt jobb, vänner och fritidsintressen.

Fast vid växelvis boende så delar föräldrarna ansvaret över barnet lika, o barnet är hos dem båda lika mkt. Därav krävs det ju att föräldrarna är så pass överrens o kan kommunicera så pass mkt att det funkar för barnet att ha två hem.
Föräldrarna måste kunna prata med varandra så pass mkt att de kan uppdatera varandra om vad som händer i barnets liv under "deras" veckor.
De måste vara överrens om viktiga saker i barnets vardag.

Om barnet däremot endast bor hos den ena föräldern, o träffar den andre varannan helg eller liknande så är det ju främst boendeföräldern som måste ta de vardagliga besluten.
Vid växelvis boende så är det viktigare att man kan ta dem tillsammans.

Kanske förklarar jag dåligt, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig riktigt för att föklara.
Kanske någon annan kan förklara bättre?

Om jag förstår dig rätt TS så ligger din vän i vårdnadstvist med barnets mamma - har de varit i rätten eller ska de dit?
För hur som helst så ligger ju nu ansvaret på rätten, att bestämma hur umgänget med barnet ska se ut.
De kan döma till pappans fördel eller till mammans.
Om jag får uttrycka mig så.

Vad som kanske ligger många pappor i fatet är väl att det oftast är mammorna som "tar med sig" barnen vid en separation, o att barnen har det huvudsakliga boendet där.
Sen kanske pappan kommer efter en tid o vill att barnen ska bo hos honom - o om mamman då inte håller med så är det klart att det blir en konflikt.
Enligt min uppfattning så är det viktigt för papporna att ta del av ansvaret för barnen fr.o.m dag ett - som NIX skrev ovan så funkar det liksom inte att komma efter några år o helt plötsligt vilja ta ansvar.
Eller ja, det är klart att det är bättre än inget - men förstå mig rätt; det är ju lättare att det uppstår en konflikt om pappan (i detta fall) väljer bort barnet till en början för att sedan dyka upp som gubben i lådan, än om pappan hade tagit ett lika stort ansvar som mamman redan från början - isf hade det mest naturliga för alla parter varit växelvis direkt efter en separation.

I många fall är det istället mamman som har det huvudsakliga ansvaret för barnen hemma o tar den mesta föäldraledigheten, o ägnar sig mest åt barnen - o vid en separation så bli det liksom självklart att barnen flyttar med mamman.
Då blir det inte alltid lätt för pappan att komma efter en tid o vilja ändra på det som är.

Jag säger absolut inte att det är rätt att det blir så, utan jag försöker bara förklara hur det ser ut i många fall, o att det inte alls är en fördel att vara just mamma - men däremot kanske den som har tagit det mesta ansvaret för barnen..?

Hoppas som sagt återigen att det löser sig för din vän, för naturligtvis så tycker jag att barnet ska ha lika stor möjlighet att vara med sin pappa.
Men ibland är det svårt när man inte är överrens, o man anser att olika saker är det bästa för barnet.
Det är ju inte säkert att den ena har mer rätt eller fel, utan man har helt enkelt olika uppfattning.

Jag var inne på samma spår som du Mamma M i går, men hela inlägget försvann och jag orkade inte skriva det igen. 
Jag menar också att växelvis bygger på ett gott samarbete och god kommunikation, man måste kunna vara flexibel om man ser att barnet mår dåligt och kanske ändra schemat, man måste kunna ta en fika ihop och snacka allihop ibland. Klarar man inte detta på grund av konflikter är det troligen bättre med ett strikt reglerat schema. 
JAg har själv växelvis med mina två stora barns pappa, det funkar utmärkt. Äldsta barnet bad i går att få sova hos honom för hon skulle göra en grej med en kompis som bor nära honom och ville inte gå hem till mig sent på kvällen. Självklart. I dag var vi på Luciafirande ihop på yngre barnets skola, fikade vid samma bord, jag hade fixat fika till oss alla och skjutsade honom och barnen hem efteråt. Visst blir vi irriterade på varandra ibland, visst kan vi ha svårt att lösa konflikter kring vår egen relation, visst stör jag mig på honom rätt ofta, men barnen far inte illa av det utom att de blir ledsna om jag säger något dumt om honom eller tvärtom. Men allra oftast är vi helt okej vänner och gillar varandra och ställer upp för varandra så gott vi kan. det har varit självklart från första stund och vi har aldrig behövt samarbetssamtal, tingsrätt, underhåll, samhällets inblandning. SKÖNT. 

Sedan har jag ett litet barn med en annan pappa, som har en helt annan attityd. Han hatar mig, vill ta alla chanser han kan att strida, gör allt han kan för att skapa konflikt. Han stack från oss när barnet var alldeles för litet för att kunna vara ifrån mig, och därför har hen bott hos mig sedan dess. Hen träffar sin pappa ett par timmar i veckan men det känns förstås inte tillräckligt för fadern, som blir ännu mer bitter. Men i stället för att försöka vara konstruktiv och samarbeta med mig skapar han ännu mer bråk, vilket gör att det blir ännu svårare att samarbeta. Pappan förstår inte att samarbete och kommunikation är grunden för växelvis boende, utan tror att när barnet är tre år kan det bo hos honom på samma sätt som det bor hos mig i dag. Men jag tror inte det blir så förrän vi har ett gott samarbete, och hittills har pappan slagit fast att han inte är intresserad av samarbete.

Vad vill jag då säga med allt detta?

Kanske att barnets bästa inte är millimeterrättvisa mellan föräldrarna, utan som jag har det med de stora barnens pappa - flexibilitet och lyhördhet. Och kan man inte uppbringa sådant på grund av egna begränsningar tror jag inte man klarar växelvis boende. Då får det bli umgänge varannan helg, och visst är det synd att den ena föräldern drabbas, men det är sällan helt oförskyllt. Mina stora barns pappa har aldrig varit i närheten att bli varannanhelgpappa, för han har varit vettig och resonabel och tagit ansvar. Det har inte den lillas pappa gjort. Som man bäddar får man ligga...

 

Håller med dig - o det gäller naturligtvis både mammor o pappor!