Avundsjuk väninna - vad göra?

Eller så kan det ju vara inbillning, för det är inte direkt jätte uppenbara saker du har att komma med.

Känns ju dock lite konstigt med tanke på att hon avbokade när vi skulle träffas senast och inte ens föreslog någon ny dag. Sedan förstår jag att det är svårt att sätta sig in i eftersom det enbart är jag som hört tonläget, sett ansiktsuttryck med mera.. Men men, det vore ju toppen om jag inbillar mig och allt bara är en slump..

Varför inte vårda vänskapen istället för att leta fel eller tävla?

Men det du kan göra är, säga upp kontakten utan att säga varför
eller så skiter du i det och lär dig leva med det oavsett om det stämmer eller ej.
Eller så kan du prata om det, fråga om det är något för du känner att hon är lite motig när det gäller barnet, är det bara du eller vill hon prata om det?

Jag tävlar inte på något sätt, det är ju knappast som så att jag avsiktligen sett till att få en av andra könet. Hur menar du att vårda vänskapen istället, sluta prata me henne borde ju vara det enda alternativet eftersom jag bara får spydiga kommentarer, eller ingen kommentar alls så fort jag skriver något om mig elller mitt liv. När hon snackar om vad hon gjort under dagen eller liknande är allt frid och fröjd men när jag skriver något som handlar om mig så blir hon skum igen. Så hur menar du?

Givetvis vill jag inte säga upp kontakten, därför bad jag om råd och tips.
Jo det smartaste är väl att fråga på något sätt, för att bara skita i det är ju inte direkt något jag tänkt göra - lite onödigt att lägga upp en tråd och fråga om tips då!

Oj vad jag kände igen mig, jag var i samma situation förut.
Jag tror att det kan bero på avundsjuka, men mest... osäkerhet? En kompis var sådär förut. Nästan som att man inte fick vara stolt över någonting eller sig själv. Då trodde hon att man tryckte ner henne eller ja hon såg "skryt" som en dålig sak. Hon var alltid tvungen att säga något dåligt.  Man fick aldrig vara stolt över något man gjort eller säga någonting mindre bra om ja t.ex området där hon bodde, då måste hon börja spy galla över stället jag bor på. Ja hon tål ej kritik.

Nu är jag dålig på att förklara men hon var rent ut sagt så irriterande ibland att man ville kasta ut henne ur fönstret!! Det mest skrämmande var ju att hon inte visste det själv. En dag orkade jag inte mer och sa vad jag tyckte om hennes beteende mot mig men då började hon självklart ställa sig i försvarsposition och säga att jag inbillar mig eller dra upp situationer då jag var dålig mot henne... som sagt sämst på att ta kritik.

Ojuste, glömde skriva: säg vad du tycker om hennes beteende (men försök lägg fram det på ett smidigt sätt) Hon kanske inte vet om det själv!

Ja det kan vara avundsjuka och själv tycker jag att det är roligt när den visas på så uppenbara sätt. Jag har vänner som inte har den minsta tendens till avundsjuka och så har jag även mer bekanta som är avundsjuka och de har gett mig massor med glada skratt genom åren.
Ett typiskt tecken är ju det där att om något är uppenbart en sak som man kan vara avundsjuk på så är det enligt dem okej att klaga. Jag flyttade för länge sedan in i en villa som var väldigt exklusiv. 14 rok glasväggar och 12 meters takhöjd på vissa ställen. Jag sa ju inte innan att huset var fint utan bjöd dem bara till en adress. De ickeavundsjuka kommer in glada och bara garvar och tycker det är skithäftigt och de avundsjuka kommer in sura och börjar anmärka på detaljer eller talar om hur de skulle vilja rusta samt att de aldrig i livet skulle bo i något liknande. Eller en annan rolig är när jag berättar att mina hästar är dyra i drift med en suck så börjar de argumentera att det är inte alls dyrt för deras golf är dyrare så det så. Nu är det ju sa att vi även spelar golf och ser att hästeriet kostar 5 gånger så mycket men de vet minsann att jag inte lägger alls stora pengar på hästar.
Mina päron reser och roar sig väldigt mycket. de ickeavundsjuka tycker det är kul för dem och de avundsjuka måste tala om att de tycker det är fel och inte skulle orka ha föräldrar som reser så mycket.

Hej!!
Jag är i samma sits, har en väninna sen många åt tillbaks, jag o min sambo har umgåtts jättemycket med henne o hennes sambounder dom här årena.
Jag fick barn 8 månader före henne och vi umgicks jättemycket den tid vi var föräldralediga ihop...
jag fick mitt andra barn också 8 månader före hon fick sitt andra barn, men under den föräldraledigheten drog hon sej undan mer o mer, vi träffades knappt en neda gång på dagarna utan träffades vi så var det parvis alltså både jag o min sambo med henne o hennes sambo, på helger typ.
Det hela började nog med att när vi hade våra första barn bara så märkte jag av hur viktigt det var för henne att hålla samma takt gällande klädstorlekar som mitt barn, alltså trots en ålderskillnad på 8 månader känner hon sej tvungen tydligen att hennes barn har samma storlek..? Hon vill hela tiden jämföra och fråga vad mitt barn har för storlek, sen ursäktar hon sej om hennes barn har den o den storleken??(som är mindre) Vilket jag väl inte ser vad hennes unge har för storlek, mer än när det mer o mer märktes att hon klädde henne i 1-2 storlekar för stort bara för att liksom...
Nyligen då vi faktiskt handlade ihop så var hon tvungen att fråga vad mitt barn hade för storlke på trosorna o strumporna för hon ville köpa likadant?? Då sa jag åt henne att köp du den storleken ditt barn behöver sen är det väl struntsamma vad mitt barn har för storlek, dom är ju inte lika gamla precis?? Och detta sa jag för att det är tröttsamt att det ska tävlas, det är väl för sjutton ingen tävling?? Mitt barn är så mycket längre för det första så det går ju inte att jämföra...

Hon o sin sambo har vart ett par nästan lika länge som jag o min sambo, men dom renoverade ett hus (som dom hyrar) nästan direkt och flyttade ihop, jag var positivt avundsjuk och det hymlade jag inte om, men betedde mej inte konstigt för det, men dom bodde ju då fint medans jag o min sambo inte bodde ihop förräns flera år efter det....

Sen köpte vi hus för 5 år sen och det var inget med det, men nu när vi kommit en bit på väg med vårt hus, bla har vi nu fått oss ett riktigt fint , nytt och stort kök, då märker man av lite samma som du ts, inget sådär åh, vad fint, eller sådär direkt, positivt utan mer hon kommenterar sånt som blir när man gör grejer i gamla hus dvs att allt inte kan bli sprikrakt alltid, och då kan jag ändå säga att vår köksrenovering tagit oss 1½år, allt är omgjort från grunden, medans deras fusk renoverng  i deras hus är så dåligt o slarvigt gjord då det är inte sant, men sånt ser inte hon...jag säger aldrig nåt om deras hus hur fuskgjort det är...

Vi köpte tex en systemkamera, och vid det laget så sa både jag o min sambo att nu lär det inte dröja mer än ett max antal veckor innan dom hastar in i en affär och köper första bästa kameran, för hon kan bara inte vara "sämre", allt är tyvärr som en tävling för henne och det vet vi ju väl om nu...och visst, såfort dom såg at vi fotade med vår nya kamera en gång här hemma så vips dröjde det typ 2 veckor innan dom viftade med sin...*skratt*

Sen har min sambo och hennes sambo (som inte bryr sej så om att tävla som hon gör) suttit o drömt om vilka bilar dom skule vilja byta upp sej till osv.
Så en dag var det dags för oss att byta bil, vi bytte aldrig till en sån bil dom pratat om men en nyare iallafall, och även då sa vi att när dom ser vår bil nästa gång så lär det dröja max si å så länge innan dom har en ny, japp, riktigt, dom såg bilen nån månad eller nåt efter vi köpt den och nästa gång därpå när vi var p åväg dit sa vi: Nu står där en ny bil när vi kommer, det kan vi satsa pengar på om det vore så, och javisst, en ny bil stog det där!! Det är ju skrattretande, sen blev deras bilval inte en sån bil dom hade velat ha, för det fans ingen sån inne just då, alltså: hon hade inte tid att vänta utan så är det alltid, då tar dom första bästa bara, kan inte vara sämre, tyvärr ser vi ju att hon vill tävla, vi tycker bara det är löjligt, om nån köper nåt nytt kan man väl vara glad för den personen? Inte måste man väl sj'älv byta o köpa nytt för att inte vara sämre??

Ja, nu blev det långt inlägg men iallafall, sen vi nu berättade i maj att vi skulle ha barn igen, vårt tredje så har vi träffats typ 3 ggr, jag antar att hon är så grymt avundsjuk, men skulle aldrig varken erkänna det eller själv orka 3 barn även om hon ville, hon är ganska lat...
Så nuförstiden ringer vi aldrig, eller hon gör ju aldrig det, så jag har också slutat, hon svarar bara ibland på sms, vi ses aldrig , inte ens parvis längre...jag bjöd dom hit då vårt andra barn fyllde år men hon svarade inte ens.
Jag har nu passerat mitt bf datum tom men hon har inte hört av sej, tror inte ens hon har koll på att vi skulle fått barn ens....
Detta känns tråkigt såklart men äntligen nu tillslut har jag insett att en sån vän är ganska tråkig och när hon ignorerar mej så ,ja, jag har lärt mej att inte bry mej längre, jag ringer heller aldrig längre, tänker faktikt inte skicka nåt sms sen då barnet är fött utan det får hon komma på själv...
Tråkigt med avundsjuka vänner!! Sorry för långt inlägg...