Saknar min sambo... :-(

Berätta hur du känner till honom!

Jag ringde till honom förut men då va han så jäkla sur och irriterad så det slutade med att jag slängde på luren i örat på honom.
Sen skrev jag ett långt mail till honom där jag skrev precis hur jag känner.

Om man ar trott stressad eller allmant nere ar det alltid svart att ge med sig av sig sjalv till nagon annan. den forsta tiden ar nog fylld av pafrestningar, men om ni vagar tala om det och orkar acceptera att ni ar trotta sa ar det nog inget storre problem.

Det är samma hä..Tinden för närhet fanns inte..Man kände sig inte mysig och go utan bara mamma!!

Men det kommer tebax..Försök att prata mycket med varandra och känns det rätt så be nån kompis ta en promenad med lillpojken nån gång så du och sambon kan bara vara tillsammans..

SJälv varrt jag klippt och hade jobbig förlossning så sex vart det inte förrän SJU MÅNADER efter våran lilltjej kom ut.!

Vad jag ville säga var att..DEt kommer komma en tid då lillponken eran inte kräver lika mycket och alla rutiner kommer igång och så och då kommer det kännas mcyket bättre.!

Kram på dig

Kan ni inte försöka fixa en barnvakt på något vis så att du och han får en stund bara för er själva så att ni kan prata igenom saker och gosa och ägna er åt varandra. Har hört att det är väldigt farligt att låta mammarollen ta över hela ens personlighet... Man har ju andra sidor också och dom måste få komma ut.

Ja, berätta för honom, låt det inte gå för långt, jag menar du vill ju inte att ni glider ifrån varandra ännu mer... Kommunikation är viktigt!!! Ett förhållande blir ju annorlunda när man får barn, man är ju inte bara partners utan även mamma och pappa... Försök få lite tid tillsammans utan sonen där ni ägnar er bara åt varandra! Själv känner jag mig ännu kärare än någonsin i min man, och detta efter 13 års förhållande och 2 söner.....

Ja du, jag saknar också min sambo. Vår dotter är 14 månader och det är inte lätt att få tid över för varandra och sexlivet är kasst. Ibland tar vi dock hjälp av någon som är barnvakt så vi bara kan gå ut tillsammans och det behövs VERKLIGEN! Fast så länge er bebis är så liten kanske det bara gäller att göra det bästa av situationen, glöm inte att prata! Det är ju en jättestor omställning att få barn och det behövs tid att vänja sig. Jag tror att anledningen att så många går isär under barnets första levnadsår är att man glömmer bort att prata, gör aldrig det! Vi tar långa promenader på helgerna, då finns det ju massa tid att prata och sedan kan man sätta sig och ta en mysig fika så man inte bara är hemma hela tiden.

Det du nu har skrivit, precis det ska du säga till honom.
Fast inte på så sätt att de framställs eller verkar som ett anklagande eftersom det är ett känsligt ämne. Ge han en kram och visa även fysiskt att du saknar honom innan du tar upp det. Det är mitt tips.

Lämna barnet till någon och få lite egentid ihop. Bättre barnet är ifrån er en dag/natt än att ni separerar. Lycka till! Känner likadant....tog ett bra tag och mycket envishet att hitta tillbaka,.....

Låt det inte gå för långt! Men tänk på att det är naturligt att vara totalt fokuserad på att bara vara mamma ett bra tag, jag var "bara" mamma i många månader... Då är det lätt att man tappar bort varann. Som sagt, prata med varann om det, det går att lösa om ni tänker på VARFÖR ni glidit ifrån varann. Dvs för att ni har en liten som kräver tid och er ork! Det blir bättre sen jag lovar, håll ut och kramas mycket under tiden!

Tack alla ni som skrivit så fint!

Att försöka få nån att passa lillkillen en stund så vi får lite tid för oss själva hade varit mysigt

Hoppas att det löser sig!

Exakt så kände jag med min sambo under nästan ett halvår, men sen bara ändrades det tillbaka och nu är allt bra som förut igen. Så man ska inte tro att det är slut på det underbara förevigt. Lycka till!

Det är lätt gjort när man får barn... din sambo kanske känner sig undanknuffad...

Bra att du skrev hur du känner, alltid en start på att komma till rätta med problemet!!

Jag tror att detta kan forekomma under alla former av press...

Jag och min make levde under mycket tidspress for ett tag sedan, sedan flyttade jag till Sverige och min man var kvar i NYC och nu ar han har och kampar for att lara sig svenska och fa jobb samtidigt som jag har blivit ganska sjuk..

Under dessa ar har det till och fran varit svart att finna tid for gemenskap och jag har ofta kannt mig ensam...Men, samtidigt har min man statt vid min sida och bett mig att sluta analysera och fortsatta att bita ihop for forr eller senare blir det battre. Hans rad var fenomenalt, jag har kunnat analysera och jamfora ihjal mig medans han sade att vi alskar varandra och da ar det i vatt och torrt.

Spec. nar jag hade mycket tid att tanka. ex. hemma med smabarn sa funderade jag mer an nar jag jobbar heltid.

Tala med din man, men glom inte bort att lite svangar/ provningar i forhallandet ar det som starker det.

Samma här...när vi hade barnvakt, åkte och bodde på hotell och skulle ha det mysigt, slutade med att det vart gräl endå. Det gör så himla ont i hjärtat...

Vi har nu bestämt oss för att vara ifrån varandra ett tag.. Kanske kan det hjälpa oss genom att sakna varandra extra mycket. Längta efter varandra massor....Jag önskar er lycka till och jag hoppas ni löser detta. Kram!

Tråden är 7 år gammal...Naturligtvis hoppas jag att TS mår mycket bättre nu