En förvirrad flickvän

Jag är kvinna, 31 år och har en pojkvän på 33 år (särbo, ej sambo) sedan cirka två år tillbaka. Vi har dock känt varandra under drygt fem års tid och har varit ihop en gång tidigare med en paus på 1,5 år innan vi återigen blev ihop igen. - Struligt så det förslår!
 
Nåväl. Min pojkvän arbetar utomlands och är hemma ungefär var tredje helg. När han är borta hörs vi ungefär var tredje dag, då vi pratar i telefon ungefär en halvtimme åt gången (han ringer gratis, då jobbet står för telefonin). Vi hörs således ingenting alls mellan dessa samtal; inget SMS:ande, inget mail:ande - ingenting. Jag har försökt diskutera med honom för att få honom att inse att man måste underhålla relationen för att hålla den vid liv, men han säger bara att han är nöjd med den kontakt vi har och trivs inte med tjejer som "hör av sig för ofta" (läs; en gång dagligen). 

När han väl är i Sverige, finns det heller inte mkt tid att ses, då han vill använda en stor del av denna tid till att umgås med sina vänner som bor i stan (de brukar gå ut och äta och/eller gå på klubbar). Den övriga tiden då han och jag ses, trivs han dessutom bäst med att "bara vara i samma lägenhet" - vilket oftast innebär att han sitter framför datorn, ser på TV:n eller spelar datorspel med sina vänner över nätet. Det är extremt sällan jag får hans odelade uppmärksamhet; faktum är att det händer endast när vi har sex. Men, även där, är han oerhört egocentrisk och fokuserar mest på sin egen njutning. Det finns sällan engagemang nog varken till för- eller efterspel från hans sida, vilket gör att jag känner mig ganska otillfredsställd av själva sexet. Jag blir aldrig avtänd av honom, men han tänder mig inte heller. Anledningen till att jag fortsätter att ha sex med honom, är att jag faktiskt njuter av att han tar på mig och det är snarare närheten i sig som ger mig ngt, inte sexet. 

Jag har försökt kommunicera dessa problem med honom ett otal ggr - men till vilken nytta? Ju oftare jag klagar, desto mer "gnällig" och "jobbig" tycker han att jag är. Det är förmodligen sant att jag låter gnällig, men som jag ser det har jag en anledning att vara det. Jag vill se en förändring från hans sida - eller åtminstone en ansats till försök - men ingenting händer. Förmodligen för att han inte inser sin delaktighet i det hela och inte heller finns det ngn annan som kan tala om för honom att han beter sig verkligt underligt i relationen med mig. Hans närmaste manliga vänner, beter sig nämligen lika underligt de och när de diskuterar tjejer och relationer blir det mest idel jämmer över att kvinnor är ”bråkiga, irrationella och krävande” och att de själva är ”sansade, godhjärtade och missförstådda”. Själv hoppas jag bara på att det någon gång skall komma någon utomstående som kan påpeka det uppenbara för dessa killar; någon som inte är jag, eller flickvän/dejt till någon av hans vänner. Någon som de faktiskt behagar lyssna till.

Förmodligen hoppas jag förgäves. Det är jag medveten om. 

Jag är även fullt medveten om att de flesta kommer att anse att jag borde lämna honom. Att jag borde ha lämnat honom redan för länge sedan. Varför stannar jag ens kvar? Känner jag mig tillfredsställd i relationen? Nej. Känner jag mig uppskattad? Älskad? Inte det heller. Väldigt sällan, om ens någonsin.

Tror jag att jag förtjänar att bli älskad, uppskattad och tillfreds? Det tror jag absolut, i annat fall hade jag aldrig varit den där jobbiga bitchen som fortsätter att tjata på honom. Jag har dock svårt för att kasta in handduken och ge upp. Jag är den som kämpar in i slutet och inte ger upp förrän jag är söndertrasad. För jag vet att jag klarar det. Att jag är stark nog. Det har jag sett nog bevis på i mitt liv.

Tror jag att jag inte är attraktiv nog på marknaden? Det tror jag inte heller. Faktum är att jag vet att jag är det; jag är både intelligent, humoristisk, vacker och charmig. Jag har aldrig haft problem med att få killar intresserade av mig och det spelar inte ens någon roll om de så är tio år yngre eller äldre - de verkar gilla mig ändå. Det är inte där skon klämmer. 

Skon klämmer åt på helt andra vis och i helt andra vinklar - det är snarare jag själv som är... svår. Svår att få på fall. Svår att få intresserad. Jag har helt enkelt svårt för att bli ordentligt kär. Det händer så gott som aldrig. Jag blir sällan motiverad nog att ge mig in i ett förhållande med någon. 

Därför inbillar jag mig att jag trots allt gör bäst i att stanna kvar i denna relation, därför att mina känslor för honom är genuina. Även om han inte lever upp till vad jag hade önskat av honom, så älskar jag honom. Det må låta underligt, men så är fallet.

Varför skriver jag då detta? Jo, för att jag är förvirrad. Handfallen. Å ena sidan, vet jag precis vad jag borde göra, men å den andra är jag inte känslomässigt övertygad. Dessutom finns det ytterligare en (komplicerande) aspekt, som jag skall komma till... 

En manlig vän. En kille som tidigare var nära vän till min pojkvän, men som jag kom att utveckla en närmare relation till än vad de någonsin har haft. Faktum är att jag och denne kille påbörjade någon slags dejtingfas under den period då jag och min nuvarande pojkvän hade ett uppbrott i vår relation. Vi var båda oerhört attraherade av varandra och, även om det inte var uttalat, var det helt uppenbart att det fanns någon slags starkare känslor med i bilden. En gedigen vänskap och en stark attraktion, i kombination med ngt mer. Jag lät det dock rinna ut i sanden, då det inte kändes helt samvetsgrant att inleda en relation med en av hans vänner... 

Därefter blev jag, på nytt, ihop med pojkvännen och delade med mig av det som hade hänt mellan honom och hans vän. Han uttryckte en smula missnöje över detta och anklagade mig för att "vara hämndlysten" - vilket inte alls var fallet. Jag tror dock inte att han uppehöll sig särskilt länge vid detta, för han har inte diskuterat händelsen sedan dess. Han tog det inte med en axelryckning, men ja, näst intill.

Han och denna "vän" umgås inte i dag, även om de heller inte är ovänner. När jag frågar min pojkvän varför, påpekar han bara att de inte har ngt gemensamt längre. Jag och denne kille har dock fortsatt vår vänskapliga relation - vilket min pojkvän känner till och inte har uttryckt ngt missnöje över - och ses över en fika lite då och då. Jag uppskattar verkligen hans sällskap och han har uttryckligen sagt att det är ömsesidigt. Vi kan ha innerliga diskussioner om allt mellan himmel och jord och jag känner mig både uppmärksammad och omtyckt när jag är med honom. Han har en förmåga att få mig att känna mig både fin och bra, på alla sätt och vis. Sedd.

Jag har dock undvikit att träffa honom med alkohol i kroppen, just för att det fortfarande finns en spänning mellan oss. Nu talar jag inte enbart om den sexuella attraktionskraften, utan främst någon slags tillgivenhet som känns väldigt naturlig. Jag måste ofta stålsätta mig för att inte följa impulsen att stryka honom över kinden eller, i pur glädje, fånga upp hans hand eller kasta mig om halsen på honom. Helst av allt skulle jag vilja ta på honom hela tiden när vi sitter och pratar, för att det vore det mest naturliga i världen. Inget fokus på sexet; det skulle bara vara sekundärt, även om det hade varit aktuellt. 

Jag kan inte med säkerhet säga att han känner detsamma, men jag misstänker det starkt. 

Sist vi sågs, sprang jag dock in i honom i ett berusat ögonblick. Jag var nervös och hade svårt att slappna av under hela tiden vi pratade och kunde mest tänka på att jag ville vara honom nära. Jag stålsatte mig verkligen för att inte kyssa honom. Vi satt avskilda under en längre stund och jag kände mig fruktansvärt obekväm med att sitta vid hans sida och låtsas förefalla opåverkad av hans blotta närvaro. Han gav mig åtskilliga komplimanger och jag kunde trots allt inte undgå att undra varför i helskotta han kläckte ur sig detta. Visserligen var han bara artig och aldrig påträngande - i annat fall, hade jag sagt ifrån. Hade de kommit ur munnen på en nära tjejkompis, hade jag förmodligen inte reagerat särskilt mkt på dem över huvud taget. 

Egentligen hände inte någonting specifikt, men samtidigt kändes det som ett såväl erotiskt som mentalt möte. Jag kände definitivt att jag hade trätt över någon slags osynlig gräns. Om inte då, så åtminstone senare.

Senare, när vi stod vid räcket och blickade över havet. Sida vid sida och med hans hand i min. Faktum är att jag inte vet exakt hur det hände; jag kan inte erinra mig om vem som tog den andres hand och vem som lät sig hända och falla in i ordningen. Det hände bara så naturligt att jag inte ens funderade över detta förrän efteråt. Jag minns också hans ord: "Detta hade varit ett väldigt romantiskt ögonblick, om inte..."

Det var precis så jag kände: "Om inte..."

Det hände ingenting mer än så. Trädde jag över gränsen? Ja, det anser jag. Trots att jag inte kysste honom, känns detta som otrohet. Likaså känns det både verkligt och overkligt, på samma gång. Drömskt - och därtill ogreppbart - men likväl alldeles självklart. 

Skulle min pojkvän bry sig om detta? Det vet jag faktiskt inte. Hade han varit närvarande, hade han förmodligen inte reagerat på ngt av det som hände, eller sades. Han är ganska öppensinnad och ser inget fel med att gå hand i hand med sina vänner efter ett par öl bara för att man upplever glädje över att ha en vän som man tycker om. Så rent fysiskt skulle han förmodligen inte bry sig ett dugg, utan tycka att jag överdrev om jag anklagade mig själv för otrohet i detta läge. Samtidigt är det just den känslan jag har – av otrohet. Av svek. Den, liksom en vilja.

En vilja att sätta hela tillvaron på paus, skruva tillbaka klockan om så vore, och fånga upp den där varma handen i natten som tillhör just honom och hålla i den tills dess att jag återfått kontrollen över mig själv och kan ta ett sansat beslut. 

Ett beslut som är frånkopplat alla andra och som endast baserar sig på vad jag vill. Inte vad jag vill just nu, utan vad jag vill när tystnaden lagt sig och jag slutat tumla runt i detta utplånande universum. 

Ett rofyllt beslut.

Men hur kommer man fram till ett sådant och när vet man med säkerhet att ”känslan om det rätta beslutet” har infunnit sig? Det som gör mig mest perplex, är trots allt det faktum att ingen ingen av dessa känslor omöjliggör de övriga. Jag får snarare känslan av att de kompletterar varandra. 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-08 05:44
Jag kanske bör tillägga att min pojkväns tidigare relationer uteslutande har varit så kallade ?öppna förhållanden? och att han upprepade ggr har gett uttryck för att han inte är helt ovän till polyamori. Detsamma gäller för den andre killen. (De härstammar båda från ett sällskap där polyamorösa förhållanden var/är vanligt förekommande.)

Den främsta anledningen till att jag och min nuvarande inte inledde en öppen relation, var att jag inte hade någon erfarenhet av detta och tyckte att det var en smula avskräckande i och med att jag kan uppleva svartsjukekänslor (ngt jag visserligen aldrig låter gå ut över min partner, men likväl). Jag har dock börjat fundera i dessa banor på sistone. Skulle jag våga? Jag vet inte. Skulle min partner vara villig att öppna upp gränserna? Det är inte en omöjlighet. Skulle den andre killen ha ngt emot att ingå i en sådan konstellation? Tveklöst: nej. Förmodligen är jag själv den största bromsklossen här, för till viss del strider det emot min egen monogama övertygelse om mig själv (som jag ju inser att jag blir tvungen att ifrågasätta). I nuläget ser jag dock att ett sådant beslut skulle möjliggöra, snarare än det motsatta. Jag värderar ärlighet högt, så jag inser även att jag blir tvungen att diskutera saken med min partner. Samtidigt vill jag inte uttala dessa tankar högt innan jag själv har fått grepp om vad det egentligen är jag vill åstadkomma med situationen; jag vill ingalunda riskera att starta upp ngt jag därefter inte behagar fullfölja.

Till syvende och sist, älskar jag min pojkvän och vill ha kvar honom i mitt liv. Samtidigt känner jag mig oerhört känslomässigt begränsad i den relation vi har nu, då jag känner att jag har mer att ge och behov av att knyta ännu tightare band till min partner rent mentalt för att känna mig tillfreds både med mig själv i flickvänsrollen och med relationen i helhet. Min pojkvän har till synes varken denna förmåga, detta behov eller denna önskan (ja, jag har frågat honom rakt ut). Han anser att förhållandet är optimalt såsom det gestaltar sig i dag ? om man bortser från mina ?klagosånger?. Personligen är jag, för övrigt, väldigt less på mig själv sådan jag har blivit och önskar inget hellre än att vara harmonisk, glad och nöjd. Jag vill kunna skina min partner rätt upp i ansiktet och göra honom lycklig, inte vara en evig påminnelse om hans tillkortakommanden. Lika lite som jag vill bli frustrerad över att aldrig få tillräckligt med tid eller utrymme till att ösa kärleksbetygelser ur min kärleksbrunn över en människa som uppskattar just denna egenskap hos mig och inte refererar till den som ?känslomässigt trams?, eller ?slöseri med tid?.

Ja. Jag allra helst vill jag se mig själv växa; i samtliga riktningar och gränslöst. Aldrig på bekostnad av någon annan, men heller aldrig på bekostnad av mig, mina känslor och mina egna förmågor.

Detta må vara komplext tillika en smula filosofiskt och, måhända, pretentiöst, men det må så vara? Det är bara jag. Ren och oförfalskad.