Hur laddade ni inför den vag. förlossningen?
Vågade ni lita på att smärtan var konstruktiv och inte farlig (ex. att livmodern höll på att spricka eller annat)?
Hur blev ni omhändertagna på förlossningen (ex. höll de extra koll under förlossningens gång och i så fall hur)?
Jag "laddade" med profylaxkurs och gravidyoga.
Eftersom jag har haft "problem graviditeter" bägge gångerna (min första graviditet slutade med akut snitt i v. 32)så blev jag igångsatt andra gången på BF.
Eftersom jag snittades första gången så gick de väldigt försiktigt fram med igångsättningen (jag fick Gel och de började med enkeldoser för att se hur jag skulle reagera) och höll noggrann koll på mig och dottern (tror jag hade CTG'n på hela tiden), men allt fungerade väldigt bra (jag var nervös inför igångsättningen för jag hade hört att man kunde få väldigt ont) det tog lite tid innan jag fick värkar men när de väl kom igång så gick det ganska fort och jag körde lustgas och akupunktur och det fungerade väldigt bra för mig.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte ägnade det en tanke, om smärtan var normal eller farlig (när jag väl hade värkar) utan min fokus var på att min dotter mådde bra och att andas genom värkarna.
Min vag. förlossning blev till en häftig upplevelse och jag är otroligt glad för att jag fick föda min dotter vaginalt, det var en fantastisk upplevelse och det var så härligt att kunna kliva upp ur sängen efteråt och framför allt att ha min dotter hos mig hela tiden (till skillnad från när jag blev snittad och först fick se min son 2 timmar senare på Neo)
Lycka till!
Första barnet föddes med urakut snitt.
Andra barnet föddes på 8½ timme, från vattenavgång till bebis. Värkarna drog igång efter en timme cirka. Jag märkte inte av om de kollade mig extra med anledning av snittet, men jag var *ganska* väck av konstanta värkar och lustgas. Av de fem timmarna vi hann vara på Förlossningen har jag endast få och suddiga minnesbilder. Fram tills krystvärkarna, då startade kalabaliken. Hjärtljuden sjönk för mycket, jag fick värkstimulerande dropp, bebisen fastnade med huvudet först, och sedan med axlarna. Ena stunden är vi tre i rummet; jag, maken och en BM. Nästa är det fullt med folk, som sliter och drar, trycker och klämmer. Jag blev klippt, och de hann inte bedöva, men det kändes inte, jag höll på att klämma ut en 4,8-kilos-bebis (visste jag inte då, iofs) och lite mer ont hit eller dit var liksom skit samma. Förutom klippet så sprack jag en del, 13 stygn blev det. Jag kände mig inte direkt vare sig närvarande eller delaktig i förlossningen, bara borta av smärtan och gasen.
Tredje barnet föddes i hallen, för vi hann inte in. Ambulansen hann fram iaf. Förlossningen var som en dröm - tro det eller ej. Inga nålar (jag är räddare för epidural-nålen än för att spricka på både längden och tvären) och ja hade kontroll. Jag kunde lyssna på min kropp (kanske för att det inte fanns någon annan att lyssna på?) och det hela var liksom en baggis. Det tog 54 minuter från att jag vaknade av att jag var kissnödig till att han var ute.
Fjärde barnet gick ännu fortare. Vi var inne för en kontroll, BF+9, som jag ville ha eftersom det gick så snabbt gången innan. 13:15 kom vi in på Förlossningen, då var det inget. Kl 13:28 (!!) är minstingen född. Vi trodde att det gick jättebra, men ack vad vi bedrog oss.. En stund efter att allt var klart fick jag så HIMLA ont i magen, mest på vänster sida. Till sist kunde jag inte vända mig i sängen själv. Jag fick Alvedon, hjälpte inte. Jag fick Ipren, hjälpte inte. Till sist, efter konsultation med en läkare som INTE tittade till mig, fick jag Ipren + Dexofen. En stund efter det blev det bättre, men jäklar vad ont jag hade. Men "eftervärkarna blir värre för varje barn" hette det. Och efter det fjärde barnet är fött får man (här iaf) per automatik en spruta livmodersammandragande direkt - och då är det klart att det gör ont?!
10 dagar efter förlossningen, när jag sökte för andra gången för livmoderinflammation, så upptäcktes att jag hade drabbats av partiell livmoderruptur under förlossningen. Jag hade alltså ett hål i livmodern, med blödning ut i buken, sedan förlossningen. Efter många turer fram och tillbaka så opererades livmodern bort 2½ månad efter förlossningen. Då hade jag inte ont längre, men hålet hade inte läkt. Jag är mycket kritisk till att det inte görs riktade ultraljud på tidigare snittade kvinnor när det närmar sig beräknat datum.