Mitt uppe i skilsmässa och kärare än nånsin (i en ny) - hjälp!

Måste säga att kollegan verkar vara väldigt vettig som inte vill bidra till någon otrohet!

Jo, han är väldigt vettig... Har till och med sagt till min man att det är tack vare kollegan att inget hänt, men av nån anledning vill min man ha mig iaf! Hade varit så mycket enklare allting om han inte ville ha mig... Min man alltså.. Då hade det varit enklare att försöka skapa nån sorts ny relation på vänskapsplan för barnens skull..

Hej kär och galen,

jag har läst ditt inlägg och måste säga att jag sympatiserar med dig. Jag har varit i en liknande situation där jag insåg att jag måste komma bort ur det destruktiva/meningslösa förhållande jag hade. Sen kommer tvivel och funderingar kring 13 år tillsammans, två barn, hus och ekonomi.

Eftersom jag känslomässigt hade börjat förbereda mig för detta långt innan jag intellektuellt insåg vart jag var på väg så fick jag upp ögonen för en kvinna i min omgivning, jag som aldrig haft en tanke på "utomäktenskapliga" förbindelser innan.
Det var det som fick mig att ta mig i kragen och gå vidare, men det var inte för att jag träffade en annan som jag ville separera. Det förhållande jag hade var redan "dött", jag hade bara inte kraft att ta mig därifrån.
Det har varit en viktig skillnad för mig, men det har inte uppfattats så av alla i min omgivning.

Din övertygelse om att skiljas ska baseras på hur du vill ha ditt liv, inte att du har en förälskelse, så jag tycker er familjerådgivare har en bra poäng att du ska koncentrera dig på att reda ut din gamla relation innan du kastar dig in i något nytt.
Även din kollega skall ha en eloge för att han vill vänta tills du har gjort klart din separation. När det är klart kommer han att finnas kvar och ni kan utforska hur långt era känslor räcker - en flirt, en kortare romans eller mer. Om han inte vill efter det kommer du att finna någon annan, var så säker. Du kommer då att vara känslomässigt obunden och kan leva ditt liv.

Separationen kommer också att bli mindre plågsam när inte en ny relation för dig kommer att vara en fokuspunkt för dig och din man. Han behöver inte vara bitter och känna sig sviken och du behöver inte jämföra de två. Jag gjorde valet att inleda en ny relation innan min gamla var avslutad helt(dvs. vi hade flyttat isär och bodelat) vilket har lett till stora samarbetssvårigheter och mycket känslostormar för mitt ex.

Här kommer nästa sak in i bilden - hur ska ni hantera barnen? När är det lämpligt att de får träffa en ny "älskad", hur ställer sig din ev. nya till barn om han levt ensam så länge?

Det är inte lätt naturligtvis att dra i bromsen när man får uppskattning och känner saker man inte gjort på länge men jag råder dig i alla fall att ta det lugnt med kollegan, red ut skilsmässan och få klart bodelningen innan du går vidare. När du väl har det klart med boende och barn kommer du att ha tid för att ta hand om dig utan att såra någon annan eller skapa ont blod mellan dig och den som du kommer att behöva samarbeta med tills barnen blivit vuxna.

Jag väntade inte och det får jag "lida" för idag genom bråk kring bodelning och pengar, noll kommunikation kring barnen och deras skola, skitsnack till barnen om mig, ingen vilja till samarbete och planering kring hur barnen skall vara hos respektive förälder osv.
Jag kan inte säga att jag ångrar att jag inledde en ny relation för jag älskar min nya flickvän och längtar tills vi kan skaffa ett gemensamt boende med hennes och mina barn och för oss var situationen sådan att vi inte "kunde" vänta med att se vad vi kände för varann men hade vi väntat ett par-tre månader med att inleda relationen hade jag haft det mycket enklare med mitt ex och hon hade inte behövt känna sig så sviken, ledsen och bitter.

Att din man fortfarande vill ha dig och kommer att vilja det tills han inser att det itne finns någon väg tillbaka till er får du försöka hantera och även om han vänder och blir arg/ledsen/bitter när han inser att det inte går att få dig tillbaka.

Lycka till med ditt beslut och din vånda. Jag unnar dig att leva ett gott liv och avundas dig inte den situation du har men jag tror att i slutänden blir det bättre.

Tack så otroligt mycket för ditt inlägg! Det gav mig jättemycket! Just det stycke jag citerat ovan, kunde det vara jag som skrivit... När jag väl insåg vart jag var på väg, så hade jag redan separerat från min man i tanken... Jag hade bearbetat detta längre än jag trott, och det är konstigt att det måste dyka upp nån ny för att man ska inse detta! Även för mig så är det en väldigt viktig skillnad att det inte är den nye som är orsaken, bara att han gett mig kraften och förmågan att inse!

Precis som du skriver så vet jag ju innerst inne vad som är det bästa... Det är bara så svårt! Det jag måste göra nu allra först är att ta snacket med min man om att det är skilsmässa som gäller, jag har redan skrivit ut papper, men inte vågat berätta... Hur sjutton gör man det? Inget blir väl egentligen bättre av att vänta, men nu kommer julen, och vi har tidigare sagt att vi ska ta ett snack om framtiden efter nyår. Så frågan är ju om man verkligen ska vänta tills dess? Det skulle på ett vis kännas befriande att gå in i det nya året genom att redan ha detta avklarat...

När det gäller barnen, så tycker jag nog att jag och min man har en vettig kommunikation... Vi delar upp tiden på bästa sätt, där jag kan vara mest flexibel eftersom han har mer låsta tider... Hoppas vi kan hitta en bra lösning på framtiden och boende/dagis också, för där verkar det som att vi har lite delade meningar just nu.

Jag tycker det är viktigt att hålla barnen utanför en ev ny relation en tid, de kan få träffa personen i fråga, men just den biten att låta en ny man sova över när jag har barnen eller liknande vill jag nog vänta länge med... Iaf så jag känner mig säker på relationen först. Även fysisk närhet inför barnen vill jag vänta med...

Hur han (den nya) ställer sig till att jag har två små barn vet jag faktiskt inte, mer än att han tycker mycket om barn... Han har två barn själv, men de är vuxna, och de har en väldigt bra relation. Han separerade från sitt ex när deras barn var i samma ålder som mina är nu, så på det viset vet han ju vad som sker... Eftersom hans barn är vuxna, så har ju dock deras åsikt en stor inverkan, och där vet jag inte heller hur de ställer sig till att han träffar en ny som bara är 7år äldre än hans dotter! Det återstår väl att se vart allt bär hän när den dagen ev kommer...!

Det känns som jag har "hittat hem" nu, med det liv jag är på väg att skapa! Och det är skönt! Men det är en lång väg innan man är i hamn... Inte minst pga betänketiden på 6mån avseende skilsmässan... Trots denna känsla av "rätt" och det lugn jag känner inför det nya, så dyker känslan av tvekan upp nån gång emellanåt - gör jag verkligen rätt? Men den kanske man aldrig kommer ifrån...?

Någon mer som orkat läsa och har något att säga...?

Hej TS!

Jag har hamnat (eller satt mig i..) en liknande situation.
Jag och min man ska nu skilja oss. Det är ganska längesen jag tog upp det här med honom, att jag inte hade känslor kvar för honom.  och vi började gå i parterapi. Jag kände att jag hade en skyldighet att försöka jobba på att få tillbaka det jag en gång kände, och jag har verkligen försökt. Vi har en dotter tillsammans som snart blir 3 år.
Men någonstans så tror jag att jag redan hade bestämt mig, men som sagt så kände jag en slags plikt att försöka, jag hade ju faktiskt gift mig med honom. För ett tag sedan kände jag att det inte gick längre, jag hittar inte tillbaka. Vi har en helt fungerande vardag, vi kan ha roligt tillsammans, egentligen har vi haft ett "perfekt" liv ihop. Men jag undrade om det här var allt? Skulle man bara acceptera att leva med någon man inte har känslor för? Var det allt man kunde vänta sig efter ganska många år tillsammans, och en liten dotter? Precis som du kände jag sexlust, men inte till honom. Inte så att jag sprang med andra, men känslan fanns ju där.
Hur som helst, så kände jag att det inte gick. Men så är det snart jul... Och jag bestämde mig för att vänta med att ta upp det. Så jag har gått, relativt länge, och hållt uppe en fasad som inte finns. Ljugit för mig själv, för honom, och för alla runt omkring oss, om att allt är bra. Inom mig har det varit kaos.

Samtidigt i det här har det kommit in en annan. Och tyvärr i den här situationen är det inte vem som helst, utan hans kompis.. Saken är den att jag alltid har känt nån slags dragningskraft till den här kompisen, på en helt annan nivå. Men det är ju såna känslor som är förbjudna.. Så dom har jag bara försökt stoppat undan någonstans och ville glömma bort. Men i det här, och sen jag bestämde mig "på riktigt" ,så har jag haft ganska många samtal med den här kompisen, vi har pratat mycket, och så smått har det väl kommit fram att genom åren så har han kännt samma sak för mig. Vi har träffats. en gång. Han får mig att känna sånt som jag knappt visste att jag kunde känna. Och vi har våndats, något så fruktansvärt, om vad som kommer ske, och vad som händer med våra känslor. Allt det som man har tryckt undan genom åren bubblar plötsligt upp till ytan. Och lika mycket som det skrämmer mig, lika mycket gör det mig så glad.
Nu har det ena lett till det andra, och så sent som i tisdags blev det bestämt att vi ska skiljas. Jag hade ju helst velat att det här med kompisen inte hade kommit upp, såklart för att jag visste vilket svek det är mot min man, att det är just han och jag som fick känslor för varandra. Men, för att komma till själva skilsmässan, så känner jag en stor lättnad just nu. Jag är så lättad, för att allt är över. (Även om det återstår en lång process). Jag behöver inte gå och bli uppäten av mina känslor längre, behöver inte gå och låtsas som att allt är bra. Det svåra nu är att handskas med allt som har med kompisen att göra. Vi tycker så otroligt mycket om varandra. Han har förlorat mycket i det här sen det kom fram, två st nära vänner. Och det är ingen som har frågat honom hur han har mått i det här, det är svårt att föreställa sig våndan och tankarna som kommer när man märker vad som hände med ens känslor, att man börjar bli kär i sin kompis fru, eller som jag, i sin mans kompis. Verkligen förbjudet.
Och jag känner att det här är rätt beslut, jag och min man är inte rätt för varandra, jag är inte rätt för honom. För någonstans finns det ju någon som älskar honom för den han är, och det gör inte jag. Nu längtar jag efter att börja ett nytt kapitel i mitt liv. Vi är överens om det mesta, och huvudsaken är att vi är överrens om att göra det bästa för vår dotter.
Samtidigt så är alla på hans sida fruktansvärt besvikna på mig. Och jag har tänkt så många gånger, och vi har pratat så många gånger om våra känslor, om att vi inte får. Men det gick inte att hejda. Och det gör mig lite ledsen, för vi vill så gärna börja "träffas". Men jag kommer alltid vara den som gick från den ena till hans kompis. Men kompisen hade inget med mina känslor till min man att göra, jag hade bestämt mig innan det började. Och ja, kanske var jag mer mottaglig.

Det jag kan säga nu är att jag ångrar att jag inte tog tag i skilsmässan tidigare. Det hade kanske besparat mycket. Både för min man och mig. Han känner sig enormt sviken, förstås. Och jag kan aldrig göra det ogjort. Jag kan bara stå för vad jag har gjort och vad jag känner. Jag var rädd för att skilja mig, för att såra min man, vilket jag nu har gjort tusenfalt. Men, jag kan inte be om ursäkt för att jag är människa, jag rår inte över mina känslor. Jag kan inte stoppa dom i en låda och kasta bort dom. Visst är det helt fel tidpunkt att få känslor för en annan, och speciellt när han är den han är. Samtidigt undrar jag hur det kan vara fel av två männsikor att tycka om varandra så mycket? Jag kan ärligt talat säga, att för första gången på väldigt länge följde jag mitt hjärta, och lät mig följa med i mina känslor. Och för det är jag stolt. Det kommer jag lära min dotter. Samtidigt som jag såklart önskar att det här hade hänt vid en annan tidpunkt, och att jag hade rent mjöl i påsen nu när hela processen drar igång. Men nu har jag inte det, och det får jag leva med. Och jag får kanske alltid leva med deras besvikelse. Och jag vet att ingen av dom kommer acceptera om jag och kompisen vill bli ett par och leva tillsammans. Vi vet inte vad som händer. Men, jag vill inte kasta bort det vi har, vi känner så mycket för varandra. Jag vill inte göra mig av med det innan jag vet någonting om det, hur det skulle kunna bli. Ska jag rätta mitt liv efter min man (ex-man) och göra honom nöjd, och alltså inte träffa kompisen mer? Då gör jag mig själv en stor otjänst, igen.

Nu försöker jag hitta någonstans att bo, och börja på ny kula. Och jag ser fram emot det. Jag sover som en stock om nätterna nu. Det är en stor sten som har försvunnit från mina axlar.

Det blev ett väldigt långt inlägg det här.. Jag hoppas verkligen att du finner rätt väg i det här TS, hur du nu än gör.

Här har ni en till som ska separera, om tre veckor. Jag har varit tillsammans med min sambo i sju år, bott ihop i fem, har ett barn tillsammans. Jag har funderat på separation i fyra år, och kom äntligen till skott i oktober. Som jag våndades innan, men min sambo tog det bra, och det visade sig att han också funderat. Vi har blivit som bror och syster, och så vill jag inte leva resten av mitt liv. Inte han heller.

Jag känner så väl igen mig i det ni skriver. Stenen som lyfts från axlarna. Jag har också träffat en ny man, min sambo vet inte om det även om jag tror nog att han anar nåt, men han verkar inte bry sig. När jag träffade den nye insåg jag att jag faktiskt har känslor, jag kan känna lust till en man, det är något jag inte känt på kanske fem år, hela tiden som vi bott ihop. Och det är härligt, jag trodde jag skulle leva resten av livet som asexuell.

Som sagt, vi ska flytta isär om tre veckor, kommer att bo nära varandra, är överens om allt, när vi diskuterade det i oktober började vi garva åt det, att vi ändå tänker så lika i det här. Och vi har till och med pratat om att vi säkerligen kommer att träffa nån ny, båda två, och ingen av oss missunnar den andre. Bara vi båda träffar nån som behandlar vårt barn bra så är det OK.

Vad gäller min nye så ska vi börja dejta på riktigt när jag separerat, men förstås ta det lugnt. Det kommer att kännas lite konstigt, vi har träffats i smyg sen i juli hemma hos honom, lunchat tillsammans, träffats hos gemensamma vänner och så. Men snart kommer det att bli lite mer vardag för oss och det längtar jag efter - att kunna sova över hos varandra när vi är barnlediga, kunna åka till IKEA och handla grejer och såna saker. Det finns egentligen bara ett problem - han har varit sambo med en av mina arbetskamrater. Hon och jag har varit väldigt nära vänner tidigare, men de sista fem åren har vi inte varit så tajta. Han och jag fattade tycke för varann för ungefär ett år sen, eller ja, jag tyckte ju att han var oerhört attraktiv långt innan, men för ett år sen pratade vi lite mer och mer och mer har det blivit. De separerade i juli och det var ingen vänskaplig separation alls, mycket bråk. Det är väl det enda jag fasar lite för, men å andra sidan har hon gått vidare och har en ny relation. Men det kommer ändå att heta att jag har snott honom från henne. Men man kan inte stjäla en annan människa!

Jag separerar inte för att jag träffat en ny, det hade hänt förr eller senare ändå, men han är väl den utlösande faktorn. Jag har väl också varit lite taktisk och sparat pengar i över ett år för att ha råd att skaffa det jag behöver när vi nu ska dela upp våra saker.

Hoppas det går bra för er andra. Och jag hoppas att det går bra för mig också. Jag har stora förhoppningar på framtiden, men försöker ändå vara realistisk och ta en dag i taget.

Intressant att läsa din utlämnande berättelse.
Tycker på ett sätt att du hanterat den uppkomna situationen bra. Du har inte varit otrogen (fysiskt) och du har varit ärlig mot din man. Jag önskar fler kvinnor var som du.

Tyvärr får jag väl säga så har du varit just taktisk ett bra tag, bestämt dig för länge sedan men ändå inte gjort slag i saken medans din man levt i förhoppningen om att hålla ihop. "Should I stay or should I go" kan man fundera på ett tag men inte hur länge som helst.
Min erfarenhet är just den att när oviljan till kompromisser och försämrad kommunikation infinner sig oftare än kärlek och ömhet, då fungerar inte övergångsperioderna i en relation.
Dvs. man är inte nykär och har "pirr" i 40 år, Är man beredd att satsa på en relation som innebär att bygga en familj och se barnen bli vuxna så går det åt en hel del energi och uppoffringar.

Jag har själv hamnat i liknande sits som din man är i. Mitt X sökte uppskattningen på annat håll när det var tufft på hemmaplan. Efter tillräckligt många upsskattande blickar, flirtar så trillade hon dit för en .... "trumvirvel" .. ny kollega

Hursomhelst tror jag på att du löser detta på ett bra sätt för dig och barnen. Ha inte för bråttom bara

Hur går det med allt TS?

Jag tror att en stor del av era känslor är projektioner.
Inte så att den nya inte är intressant. Men att han målas upp till något han inte är och aldrig kan vara eftersom han på en gång är både något annorlunda och en språngbräda eller hävstång bort från ert gamla liv som ni strävat bort från så länge.