Deppig vardag
Hej, min man och jag har kommit till en fas i livet då det bara är bråk mellan oss hela dagarna för allt och inget. Vi har 3 barn varav jag är föräldraledig med den minsta på 4 månader som jag ammar. De andra två är 2 och 5 år. Ända sedan första barnet för 5 år sedan har vi haft barn i sängen på nätterna - jag tycker det är mysigt och praktiskt då jag ammat alla 3 men min man tycker inte det är lika kul. Han hävdar att det påverkar vårt samliv...medan jag inte känner någon lust ändå. Mina graviditeter och förlossningar har påverkat mig mycket både mentalt och kroppsligt då jag gått upp ca 20 kg på dessa 5 åren. Jag känner mig extremt oattraktiv. Jag tror så här i efterhand att jag efter mitt första barn fick en förlossningsdepression då jag grät dagarna i ända de första veckorna. Min vardag består i "projekt" barn-hushåll-ekonomi etc. Min man jobbar skift så jag har oftast barnen själv. Jag upplever att min man som är i 30-årsåldern har blivit bitter, och ser negativt på allt i sin omgivning, kan inte fälla en positiv kommentar om något. Från början, vi har varit tillsammans sedan vår ungdom - alltså i 16 år nu, var han alltid den som alla upplevde som glad, rolig, skämtade om allt, man skrattade ihop jämt. Han var alltid omtänksam och kramig. Numera kan han visst ta initiativ till en kram ibland, men jag drar mig undan, känner mig nästan äcklad och avsexualiserad. Rädd för sex, känner bara att han har en baktanke med sina kramar. Detta leder ju alltid till bråk härhemma. Sex är jättestort för min man, jag vet det, men vad ska jag göra när jag inte kan känna någon lust? Jag är väldigt komplicerad och har ett stort kontrollbehov när det kommer till hemmet, barnen, ekonomi etc. Men å andra sidan är jag den som måste ta tag i dessa praktiska grejerna då min man är rätt så tankspridd och inte ett dugg intresserad av att exempelvis betala räkningar eller kolla så att det finns middagsmat hemma. Det här med hans negativitet provocerar mig enormt, då jag i grunden är en rätt så avslappnad person som tänker att det mesta löser sig och att man inte ska se negativt på allting, det leder bara till dåliga vibbar. När då han det första han gör är att fälla en negativ kommentar om någonting så blir jag också negativ och cirkeln är igång. Jag känner också att han är rätt omogen i sina prioriteringar, bla så klagar han på att han jämt är trött - men "vägrar" ändå lägga sig tidigare på kvällen för det kan man bara inte enligt honom. Barnen är morgonpigga och jag anser att vi bara måste acceptera det, det är vi vuxna som måste förändra vårt sätt att se på problemet och lägga oss tidigare om vi nu är trötta och irriterade på barnen på morgonen.
Allt har nu gått så långt att det går ut över barnen då vi bråkar mer och mer öppet, fäller kommentarer bakom varandras ryggar etc. Vår 5-åriga kille är extremt verbal och svär hela tiden, får raseriutbrott, slåss. Det är svårt att hinna med 3 små barn...och samtidigt vara nerstämd jämt pga allt bråk. Dessa eviga strider med barnen skapar dessutom också negativa vibbar då vi kritiserar varandras agerande i konflikterna med de två "stora" barnen. Det är också mycket bråk mellan syskonen.
Jag har tom börjat fundera på om det vore enklare att bo själv med barnen, oftast har jag mest tålamod med dem och kan lättare hantera dem när min man arbetar. Då har vi ganska mysigt. Jag är kanske mer pedagogisk och påhittig och kan förutse och därmed undvika vissa konflikter med barnen. Men dock bara om jag är utvilad och någorlunda pigg. Jag har lagt märke till att både vi och barnen bråkar mest då vi är hemma allihop. Men ekonomiskt skulle jag inte klara att bo själv med dem. Och i grunden älskar jag min man, vi har vuxit ihop under alla dessa år tillsammans och skapat vårt liv ihop från då vi var så unga. Men har vi vuxit ifrån varandra som kärlekspar? Finns det någon framtid för oss? Hur ska jag få min man att få upp ögonen och engagera sig mer med allt? Som han ser det så är vårt enda problem att han inte "får" sex (alla andra har ju det enligt honom). Men han vet hur komplicerad jag är och ibland anstränger han sig ett par dagar med att diska och dammsuga tex men när det ändå inte leder till sex enligt honom så är han tillbaka i samma negativa spår.
Vilka tankar har du som expert ang vår situation? Jag tror nog att detta kanske är rätt så vanligt i småbarnsfamiljer.
