Min man (38) har träffat en 22-åring. Jag kräks!
Eller ja, soon to be ex-man. Ungefär två veckor efter vi först började prata om att skilja oss (innan det blev "offentligt") "träffar" han en tjej, bekant sedan tidigare, på after work och får till det. Igår, typ en vecka senare, skulle han sova hos en kompis men jag fattade rätt snart att det var lögn, vilket han också medgav idag.
Jag är så grymt besviken över lögnen och dessutom det faktum att han inte kan vänta tills vi har separerat innan han börjar träffa någon annan. Det känns inte särskilt repektfullt! Dessutom är hon 22 år. Hon ser ut som 19, max, en taning tjej, typ. Jag tycker det är smått äckligt och riktigt pinsamt typiskt medelålderskris beteende och kan inte fatta hur någon som jag trodde jag kände väl kan bete sig så. Plötsligt känns allt väldigt klyschigt och patetiskt och jag undrar hur jag kunde missta mig så på honom.
Har han ingen självrespekt eller självförtroende alls som behöver den bekräftelsen?!?
Iofs bekräftar detta ännu mer att skilsmässa är helrätt men jag är chockad. WhY?? (Eller, jag förstår varför- det här är en tjej som verkligen tycker att han är cool så han känner sig nog som världens charmör) När han berättade det trodde jag först det var en annan tjej (som är snygg, smart och 33-34 år) och då hade det känts helt ok (förutom lögnen så klart) Men det här?? OMG- mycket ska man hör innan öronen trillar av...
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-17 20:49
Oj,oj, oj!!!
Jag skrev det här inlägget häromkvällen, riktigt ledsen och besviken ett par timmar efter att mannen som jag levt nära i fem år- och själv valt att skilja mig från- visat en ny och trist sida av sig själv genom att ljuga för mig, ett beteende jag tycker är lågt och ovärdigt. Jag trodde verkligen att han hade mer ryggrad än så.
Rent allmänt har jag inget emot kärlek över ?åldersgränserna? men den här tjejen (en tidigare bekant) är väldigt ung både till utseende och sätt att det faktiskt känns obehagligt. Lite peddo-varning, liksom.
Vissa har förstått precis hur tufft det kan vara när man känner att man missbedömt någon (tack för omtanken, den värmer!), andra tycker att jag är en ältande bitterfitta och berättat hur lyckliga ni är med era äldre män (kul för er 
) och ytterligare några har läst in så oroligt mycket mer i min text att det nästan varit underhållande att läsa era inlägg.
Fast seriöst så kanske man ibland ska ta sig en liten funderade över var det egentligen är man skriver till en ledsen människa som just tappat fotfästet (om än, som i mitt fall, bara för ett litet tag). Även anonyma ord på en skärm kan såra rejält eller faktiskt lyfta en och få en att tro på godheten i människor igen när man börjat tvivla. Ge det en tanke nästa gång du sätter fingertopparna på tangenterna.
//Rebecka
