Min 4-månaders pojke opererades för tarmverd is ndags!

Vill skriva av mig lite om vad vi har varit med om;

Det började i lördags då Tim helt plötligt blir otröstlig och skriker. Jag förstår att något är fel då han blir alldeles kallsvettig. Jag tar en temp, men som inte visar något.
Vi åker in till akuten när det nästen gått en timma, i bilen blir han blek och jag försöker väcka honom. DÅ blir vi riktigt oroliga, jag blir hysterisk och David kör i 120.

På barnakuten kvicknar han till, fortsätter skrika en timma till. När han undersöks
är han lugn, och de kan inte hitta nåt fel. Vi läggs in för observation, men på kvällen har han en kaskadkräkning, det var verkligen otäckt att se så mycket maginnehåll komma upp på en och samma gång. Han blir nöjd efter kräkningen och läkaren pratar om magsjuka eller glapp i magmun. Natten blir lugn. Han äter och sover som vanligt. Kissade däremot ingenting, personalen kom och vägde blöjan varannan timma.

På söndagen blir det samma visa med 2-timmars skrik (konstant, ej intervall) och 3
STORA kräkningar. Vi skickas till röntgen, buköversikt och Colon rtg med kontrast.
I två timmar försöker dom spruta kontrast upp i tarmen (nedifrån) utan att lyckas, den går alltså inte över till tunntarmen . Det var otroligt jobbigt att se honom plågas, han skrek och blev så småningom så nedkyld att han skakade i hela kroppen.

Läkarna var förbryllade, ett "vanligt tarmvred" (invagination som förekommer hos spädisar) ter sig annorlunda. Tillbaka på barnavdelningen försökte de sedan sätta nål och dropp. Men han var extremt svårstucken relaterad till uttorkningen. Narkosen stack och stack. Han blev alltmer slö och blicken var "borta". David var svimfärdig och jag bara tänkte "det här händer inte".

Narkosen tar till slut med honom till operation och sätter en nål på huvudet under lustgas.
Han fick även morfin. DÅ är klockan 22. Kirurgen kunde då känna (när han blivit så uttorkad) en knöl i magen.Dom är tvungen att operera! Jag bryter ihop, jag tänker "tar aldrig den här mardrömmen slut?" Dom vätskar upp honom med en massa dropp innan han är redo för operation. Vi sitter med honom på IVA, måste hålla i honom så han inte drar ut nålen. Han är dåsig och bara för ynklig..

Klockan 02 tar dom honom ifrån oss. Vi bara gråter när dom grönklädda tar in honom bakom sina dörrar. Vi måste gå tillbaka till barnavdelningen och vänta.
Det var det värsta, att vänta, jag fick bara en massa hemska tankar i huvudet.

Klockan 06 får vi se honom igen. Kirurgen pratar med oss först. Han gjorde tummen upp och sa att allt hade gått bra. Dom hade hittat 3 cystor, vätskefyllda blåsor (godartade) som suttit på tunntarmen, varav en hade spruckit. Den största var 4 cm. Dessa hade tryckt på tarmen så han hade fått ont och kräkts. En väldigt ovanlig form av tarmvred. 1 av 500 sa kirugen..

Vi fick komma hem från sjukhuset igår (tors) och han har repat sig över förväntan.
Operationssåret ser fint ut och han äter och bajsar igen.
Det är skönt att vara hemma, men det är en massa tankar som flyger runt i skallen på
en, och jag blir tårögd när han skrattar åt mig som om ingenting har hänt.

Vi är SÅ tacksamma att Du mår bra igen, vårat älskade lilla barn. Du skrämde mamma och pappa ordentligt, det var det värsta vi har varit med om i hela vårt liv..