Vad gör man när barnet "trotsar"

sele?

Om det inte är innebär någon fara för barnet skulle jag prova att låta honom "jaga" dig istället (mest för att bryta vanan)
Säg: Nu går jag! Och sen går du åt andra hållet.

Det är ok att bli irriterad (och att visa det) men var noga med att förklara varför du tycker att det är jobbigt när han springer iväg.

En annan sak som är viktig (tycker jag) är att tala om att du förstår att han tycker att det är roligt att springa iväg och att bli jagad men att du inte tänker göra det.

Du kan föreslå att ni busar en liten stund innan ni åker, tex 5 min (eller 2 eller 3 eller hur länge du känner att du orkar) men när tiden är ute ska han klä på sig.

Han är ganska liten så det är inte säkert att han till fullo kan förstå vad du förväntar dig av honom ännu, tills dess kan det vara praktiskt med en sele av ngt slag

 

Be honom hjälpa dig......

....att exempelvis öppna bildörren, ta på skorna, hålla dig i handen så att du inte ramlar i snön etc. Hitta på lekar...hitta foten etc. under påklädning.

jag har gjorde så några gånger att jag bara gick eller vinkade, men han lider redan av separtionen nu och det har blivit jobbigare på dagis, så det kändes inte rätt.

Det är som du säger han är så liten så det är svårt att resonera nu, sele kanske skulle vara något när man åker iväg iaf!

Ska testa Frösöblomster, låter som det skulle fungera=)

Men du, han trotsar ju inte dig... han är bara nyfiken på sin omvärld
Sedan dottern blev så att hon gärna vill springa iväg så brukar jag försöka se om hon vill hjälpa mig istället, det är underbart att se hur hjälpsamma de små liven kan vara! Ska vi till bilen så brukar hon få gå före och börja ta bort all snö på bilen, hon brukar få bära en liten väska där vi har stoppat ner lite grejer som hon kan behöva, tex extra ombyte, något fika (mellanmål) och någon leksak.

Tycker inte alls det är bra att bara gå, och vinka hejdå... det skapar sådan onödig ångest hos dem! Och senare när han inser att du inte kommer gå utan honom så kommer det ju bara bli ännu värre!

Sen tycker jag att man måste vara väldigt tydlig: Jag vill att du går direkt till bilen nu, eller: Jag vill att vi går nu, vill du ta på dig skorna själv, eller vill du att jag ska hjälpa dig. Min erfarenhet är att det underlättar enormt och onödigt bråk försvinner om man bara själv är tydlig med sina intentioner. Kan också hjälpa att förbereda innan, tex efter att vi ätit frukost ska vi gå ut och... då vill jag att du har overallen på dig... osv.

Låter vettigt vittra, ska testa det där med väska och att han får hjälpa till mer, tänkte också att han kan börja få peka ut vart sko och overall är så han släpper leken katt och råtta=)

det är väll spännande med all snö och så har vi skola brevid med många barn, men jag drömmer mardrömmar om vägen imellan, ska testa låta honom gå före det hjälper nog mycket också.

Sen är dom väll inte små intränade soldater heller som gör allt man säger, men jag vill verkligen få det att fungera hemma så länge som möjligt, och magen och ryggproblemen blir ju inte mindre!

Min yngsta är snart 20  månader....typiskt för barn i den åldern är ju att de vill göra saker själva, hjälpa till med allt och framför allt inte vill sitta fast. Det mest effektiva här är att be honom hjälpa mig med något eller fråga om han kan själv. Då kan han komma glatt trippandes tillbaka efter att sekunden före sprungit ilsket, vrålandes därifrån .....och så är det kul att leka . Hans navel är exempelvis "förbjuden zon". Igår när jag skulle tvätta honom så började jag låtsas att jag såg hans favoritmjukdjur i hans navel....att han nog hade gömt sig där.....och direkt hängde han på det tåget och satt och försökte titta själv....och jag fick tvätta bäst jag ville....vi letade ju efter Findus .