Jag vill skiljas, hur berättar man..?
Jag har bestämt mig för att skiljas. Efter 10 års förhållande och 5 års äktenskap klarar jag inte det längre.
Jag har kämpat, jag stångar min panna blodig. Jag har lärt mig att stänga av mina känslor och inte känna efter lika mycket längre för då mår jag inte lika dåligt. Men det fungerar inte hur länge som helst.
Jag har säkert förändrats under dessa år - men även min fru. Till saken hör att det senaste året har min fru mått dåligt - depressioner och panikångest som hon inte vill ta tag i då hon till stor del fortfarande förnekar det och går i tron att det är fysiska åkommor. Självklart sliter sjukdomen på mig, henne och oss - det är dock inte det avgörande.
För två år sedan förändrades mycket mellan oss - jag vet faktiskt inte varför. Mer eller mindre all fysisk kontakt upphörde. Jag har alltid varit en fysisk person - inte på viset att man behöver sitta på varandra och vara tätt sammanflätade. Men jag trivs med att hålla kvinnan jag älskar i handen om vi går och handlar eller ska gå ut och äta. Jag trivs med att bara ligga och mysa, ha henne somnande på mitt bröst eller att hålla om varandra en kväll framför TVn. Jag vill ha sex.
Hon tycker det är onödigt att hålla handen - det är bara varmt och jobbigt och vi behöver inte visa upp för någon annan att vi är tillsammans. Det är jobbigt att sitta tillsammans i soffan. Att ligga tillsammans i sängen, nära, bara hålla om varandra, ta på varandra och prata om allt eller inget är bara varmt och jobbigt. Vi har sex en gång i månaden, enbart på hennes kriterier. Hon har uttryckligen sagt flera gånger att jag aldrig får ta initiativ till sex för då känner hon sig stressad. När vi väl har sex kyssar vi inte varandra, vi smeker inte varandra - det är rent mekaniskt. Och alltid inleds det med "Jag är trött men vi kan ha sex en liten stund ikväll.". Vi kysser varandra en gång / dag och det är när vi går och lägger oss, vi kramas inte, vi tar inte i varandra. Hon verkar inte sakna det - medan min kropp skriker efter det.
Vi gick för något år sedan i äktenskapsterapi men kom inte så långt där heller - det framfördes samma sak där. Jag får inte ta några initiativ och kroppskontakt är jobbig. När jag i lugn och ro - både i terapin och vid andra tillfällen - har förklarat för henne att jag har dessa behov så säger hon alltid "Men jag har inte de behoven alltså gör vi inte det.". Terapin slutade med att jag stängde av mig, jag slutade bry mig att försöka ta ngn fysisk kontakt och allting blev "bra".
Jag har gett upp och tar inte längre några initiativ. Frågar man henne har vi säkert det jättebra nu. Vi bråkar inte och allting är lugn och ro. Vi är goda vänner och kan se en film eller åka ut och shoppa. Men jag har kämpat så länge att jag finner ingen attraktion längre. Hon kan uppenbarligen inte ge mig det jag behöver och jag kan inte ge henne det hon behöver.
Jag har aldrig varit den otrogna typen. Jag har mer eller mindre aldrig tittat efter en annan kvinna då det alltid varit emot mina principer. Nu orkade jag till slut inte mer och träffade en kvinna som även hon är i ett förhållande under samma premisser (dock har hon inga barn). Tanken var bara att vi skulle ha sex med varandra och bryta så fort några känslor uppstod. Nu har det vänt till att vi inte ens har haft sex med varandra - vi går omkring nere vid havet eller i skogen och håller varandra i handen. Vi sitter och prata i timtal, håller om varandra och connectar på alla plan. Och vi är överens om att vi har känslor för varandra. Djupare än så har vi inte gått in på framtiden.
Det hemska är att jag inte ens känner dåligt samvete för att jag på detta sätt bedrar min fru. Vet inte om det säger mest om mig eller förhållandet..
Jag har de senaste åren försörjt henne och barnen, hennes utbildning, uppstart av hennes företag, renovering av hus etc. Hon har mer eller mindre ingen inkomst nu heller. Jag har möjlighet att behålla huset och samtidigt ge henne ordentligt med pengar för att klara sig och bygga upp en trygg tillvaro.
Huruvida det är "äkta" med kvinnan jag träffat nu vet jag inte men det är inte det som är mest relevant. Men kontakten med henne visar vad jag saknat och hur bra jag kan må och har rätt att må. Jag slipper stänga av mig själv och blunda för mina känslor.
Men hur förklarar man att man vill skiljas..? Dels är jag rädd för hur hon ska ta det när hon redan pendlar i sina depressioner och sin panikångest. Och dels går hon i en fantasivärld att allting är 'bra' - och det är det ju för henne. Jag ställer inga krav längre och då flyter allting friktionsfritt - dock mår inte jag bra av det.
Jag kan inte i längden vara gift för att vara snäll mot henne och samtidigt trampa på mig själv..
