Gravid, katastroftankar, deppig :-(

Hej!
Ska försöka göra en lång historia kort.
Jag har i 10 år ätit Zoloft 50mg/dag tills jag blev gravid. Kände redan innan jag blev gravid att jag ville försöka sluta sen i vecka 20 började jag i samråd med läkare trappa ner och var helt "avgiftad" i vecka 25. Det gick rätt bra tyckte jag, hade barnet som motivering och vill inte föda ett barn som börjar sitt liv med abstinensbesvär om det går att undvika.
Nu är jag i vecka 33 och är väldigt upp och ner. Känner mig nedstämd mest hela tiden men jag har ingen direkt anledning till det och det är det som stör mig! Varför kan jag inte bara vara glad? Jag har en underbar sambo, väntar första barnet, vi har precis köpt hus och allt går allmänt bra liksom.
Bland det värsta med graviditeten har varit alla katastroftankar. Några veckor efter jag plussat började jag få för mig att någon annan än min sambo kunde vara pappa till barnet, trots att jag inte legat med någon annan, vad jag vet! Vi var ju faktiskt rätt fulla där vid några tillfällen runt ägglossningen, det blev min grogrund till att tro att ALLA var potentiella fäder till barnet. Vi hade mest avbrutna samlag jag och sambon så det gjorde ju inte saken bättre. Tänkte och tänker fortfarande ibland att "Ja, men har jag så lätt att bli gravid så kan jag ju lika gärna råkat pilla upp sperma på en offentlig toa eller vadsomhelst! Låg jag inte med grannen där i dagarna? Eller badade jag inte i svärfars badkar där det kanske kunde finnas lite sperma?" Det tär på mitt psyke nåt fruktansvärt!
Är livrädd att barnmorskan ska tappa bebisen i golvet vid förlossningen också. Är rädd att han ska ramla av skötbordet, kvävas av spjälskyddet, bli kidnappad, ja jag är rädd för det mesta!
Saken är den att jag inte vill börja äta mina Zoloft igen, dels för att jag inte tycker dom fungerar ultimat och mest för barnets skull.
Jag ska träffa en läkare i mitten av januari för att samtala om framtida behandling och har sagt att jag vill ha en diagnos eftersom jag varit deppig i 10 år, haft extrema upp-och-nergångar i humöret och mår aldrig riktigt bra och dessa svängar kan ske från morgon till lunch till middag på en dag och jag är less på det nu!
Är så rädd att jag ska få en förlossningsdepp och kasta mitt barn i golvet av frustration eller bara gråta och gråta och inte kunna knyta an