Känns som jag försummar honom....

Vi har precis fått uppleva lyckan av att få ännu en son och så som jag längtat efter detta så borde jag verkligen vara lyckligare än någonsin, men nu är det inte så...

Vår stora son är nu lite drygt 2år gammal och omställningen för honom att få en lillebror är givetvis både på gott och ont. Jag tror att han tycker att det är lite roligt att ha en lillebror. Han pratar gärna om "bebisen" eller om "lillebror" och kommer med leksaker till lillebror. Han vill även gärna hjälpa till och visa hur duktig han är, vilket han får när han själv visar intresse och om det är "ok", exempelvis håller flaskan när han äter fast vi hjälper till och håller samtidigt och liknande.

Problemet är bara det att nu har svartsjukan börjat visa sig på riktigt. Som tur är visar han den inte särskilt mycket genom att ta ut det över lillebror, den som får ta den bïten är oftast jag, eller eventuellt lillebror om pappa inte är hemma och jag sitter och matar lillebror.

Då min sambo matar lillebror blir ibland vår äldre son klängig och vill gärna ha kramar och pussar och den typen av uppmärksamhet av pappa. Men om jag sitter och matar lillebror händer det istället att antingen jag eller lillebror får se upp för slag och liknande.

Även då jag inte matar lillebror så blir jag målet för den mer aggressiva typen av beteende, antagligen ett sätt för honom att visa att han är missnöjd och att han känner sig försummad utav mig. Till saken hör även att min son är väldigt fysiskt aktiv och inte gärna leker stilla lekar. Därför hade jag svårt att under senare tiden av graviditeten (pga av smärta i kroppen, foglossning och liknande) att hänga med i hans lekar och leka tillsammans med honom. Det blev istället mest hans pappa som lekte med honom och jag blev mer en åskådare och nu har han kanske upptäckt att mamma kan leka igen "bara hon har tid". Kan tillägga att om jag kan och inte behöver mata, trösta eller på annat sätt ta hand om lillebror, så försöker jag ägna mig så mycket som möjligt åt vår äldre son, men det är inte alltid han vill detta, speciellt inte om pappa är hemma då han ofta hellre söker sig till honom (kanske ett tecken på att han känner sig sviken av mig).

Jag önskar verkligen att situationen såg annorlunda ut, att jag hade obegränsat med tid för honom, men samtidigt vill jag ju inte att min yngre son ska lida för det heller... Situationen förvärras dessutom ytterligare av att vi inte får sova tillräckligt och tålamodet blir därmed sämre...

Varför jag skriver detta här vet jag egentligen inte, kanske hoppas att någon känner igen sig och kan komma med goda råd? Jag vet verkligen inte hur vi ska ta oss ur detta och snart ska min sambo återgå till jobbet och jag fasar verkligen för hur det kommer att gå då när jag ska vara hemma ensam med båda barnen den första tiden......

Snälla, finns det någon där ute som känner igen sig och som har några bra tips och råd så dela gärna med er av dem här... Känns som vi kan behöva all hjälp vi kan få......