Hur orkar man vara glad och positiv?

Ja du man kan och måste inte vara glad och positiv hela tiden. Jag har aockså två barn som ibland kan driva mig till vansinne . Men jag älskar dom så gränslöst mycket iallafall!!

Har du inte någon som kan ta barnen några timmar så du kan rå om dig själv ett tag? kanske gå på bio eller ta en fika i lugn och ro så du får en paus?.

När jag tröttnat så låter jag sambon ta dom så kanske jag går själv på stan eller träffar en kiompis ett tag. sen kommer jag hem med nya krafter och är en harmoniska tålmodig mamma igen. 

Men det patetiska är ju att jag jobbar deltid så jag har ju "egentid" på jobbet. Men jag kan bli på urdåligt humör redan på morgonen när vi vaknar om någon av de vaknar på fel sida. Det smittar liksom av sig på mig direkt.

Jag känner mig som ett barn själv, de kan ju vara så himla snälla när de är hos mormor och sen när de kommer hem bryter de ihop. Så är jag också. På jobbet är jag positiv och skämtar och sen kommer jag hem och är som något man hittar i avloppet. Så vill jag inte vara! Jag vill inte att mina barn ska känna att jag alltid är sur och aldrig är nöjd med något.

Har du också diagnos? Jag är lite av samma skrot och korn som du, även om jag verkligen försöker släppa när ADHD-sonen bråkar eller 1-åringen trotsar och skickar iväg all mat i väggen. Själv är jag övertygad om att jag har ADHD eller iaf ADD och att det gör att jag har svårare att hantera humör och strukturera mitt liv.

Vi har ingen som helst avlastning med barnen och ibland känner jag bara för att gå hemifrån och lämpa över allt på första bästa vuxen hemma, men det går ju inte alltid. Nästa år ska jag göra en deal med maken att vi ska bli bättre, både på att ge varandra egentid och att försöka muta tonåringen att passa sina småsyskon en liten stund så att vi kan få vuxentid tillsammans också. Annars kommer jag snart att gå in i väggen igen..

Jag har varit f-ledig ett år och jag ser verkligen fram emot att få ett jobb så jag kan gå dit och "vila upp mig".

Gud hjälper den som hjälper sig själv.. Inte f*n blev jag med barn för det! Eller jo..

Jag har ingen diagnos inom npf, däremot har jag generaliserat ångestsyndrom och hypokondri, så jag har ju helt klart egna problem också.
Min man tror ju att han själv har ADHD och det gör ju att han har svårt att organisera sig själv.
Herregud vilken familj vi är!

Vi är bra på att ge varandra egentid, jag brukar träna 2-3 gånger i veckan och min man är iväg lika mycket ungefär. Nu var det iofs länge sen jag kom iväg pga flera omgångar med sjukdom så det kanske hör ihop.

Om jag ska vara ärlig tror jag att mitt problem är att jag altlid tycker så jäkla synd om mig själv. Jag är uppvuxen på en piedestal där det alltid har varit så mycket speciella saker kring mig och jag har otroligt svårt att lära mig att vara vuxen i vissa lägen. Jag blir som en tjurig 3-åring själv.

Lite samma här, men jag tror att det går att skylla på min diagnos.

Maken har med största sannolikhet Asperger och jag har då ADD, hans äldste son har Apserger, ADHD och bipolär sjukdom, min äldste har troligtvis ADD, mellansonen ADHD och autistiska drag... Familjen Diagnos liksom.

Gud hjälper den som hjälper sig själv.. Inte f*n blev jag med barn för det! Eller jo..

Kan jag få låna din diagnos då så att jag har ett legitimt skäl?

Nej men helt ärligt så känns det inte roligt. Jag brukar längta till att barnen ska somna på kvällarna men när de har gjort det får jag ångest över att jag tänkte så från början.

TS:
Jag brukar tänka att man faktiskt inte alltid måste vara glad och positiv, livet är ju olika faser och ibland är det tufft. Även om man vill så mycket mer så orkar man inte -man är inte mer än människa.
Sen lever jag väl inte som jag lär. Jag har också GAD, vilket säkert gör mig till en hopplös morsa och då har de inte ens kommit till tonåren än ;)
Jag går med ständig oro både för dem och för att jag inte ska räcka till. Just nu är det tungt (av många olika skäl) och har varit det länge och jag bråkar på dem mer än jag borde.
Det ger mig jättedåligt samvete, men jag tror att det är övergående -bara vi (jag och maken) kan få ordning på våra liv.

Vår äldsta son har precis fått diagnos, son 2 står på tur för att utredas.
Jag har också blivit övertygad om att maken har nån diagnos sen sonens utredning. Försöker peppa honom att trycka på sjukvården för att utredas.
I ärlighetens namn undrar jag ibland om jag också har nåt -för jag är världens virrigaste strulmaja mellan varven -har slarvat bort både mobilen och plånboken så här i jultider  
Med andra ord är det kaos här hemma just nu. Ingen julefrid och jag som älskar julen =( 

Just nu är jag bara mamma, varken en speciellt bra eller en speciellt dålig sådan. Tids nog blir jag nog en bra mamma igen. Tills dess får mina barn stå ut med mig och jag får stå ut med mitt dåliga samvete.
-Inte så bra tips kanske, men du är inte ensam.

 

Tack plura, det var bra ord. Det känns igen rakt igenom kan jag säga.
Min gad besvärar mig inte alls på långa vägar lika mycket som min hypokondri, men jag antar att det är min gad som "matar" min hypokondri om man säger. Hittar jag inget att oroa mig för kan jag alltid oroa mig för min hälsa, typ.

Det är ju så att problemen sitter hos mig i första hand, och då blir det inte lättare när man har personer omkring sig som behöver konstant hjälp och uppmärksamhet. Vi har helt ärligt haft en period när vi inte arbetat så konstruktivt med att inte belysa dåligt uppförande (läs: nappat på alla provokationer och bråkat ihjäl oss) men efter föräldrautbildningen på ac känner vi att vi börjar komma in på det spåret igen.

Oj vad jag känner igen mig. Har precis postat inlägg i autismtråden om att mina barn driver mig till vansinne. By the way så har jag också GAD med hypokondri. Men hypokondrin har faktiskt nästan försvunnit och jag har inte alls så stora problem längre. (peppar peppar.) Men lite lite generell ångest har jag över tex. fallande istappar, terrorister i tunnelbanan eller att barnen ska springa ut i trafiken.

Jag ska erkänna att jag också längtar till att barnen somnat på kvällarna eller till att det blir måndag och dagis igen...Satt tidigare ikväll och undrade om det verkligen var särskilt normalt att göra det. Normalt eller inte, skönt att det finns fler som känner som jag ibland.