Klarar inte av mitt jobb.... Personlig assistent

Ibland kan det räcka att bara byta brukare alt börja på ett boende om du inte vill jobba så isolerat som PA kan vara.

Dock tycker jag du skall skaffa en utbildning om du vill fortsätta jobba och dessutom får du upp lönen

Jag har det också så. Eller hadde rättare sagt. Jobbade hos en person som delvis kunde göra det mesta själv, personen kunde följa med till affären och diverse ärenden men gjorde det inte pågrund av lathet, låg i stort sett bara på soffan, de gånger hon inte hade assistans så gjorde hon saker själv hon var tvungen till men hon körde med oss assistanser...

Hej jag har jobbat som assistent i 12 år och har jobbat  med  olika brukare med olika sjukdommar.
Hos vissa har jag trivts   ,men det har hänt att jag sagt att jag vägrar vara där efter 1 vecka.
Med vissa trivs man på en gång om du inte trivs så byt brukare.
Visst skiljer sig anställningen mellan olika bolag och kommuner emellan hos vissa har man trygghet att bli placerad hos någon annan hos andra har men inget jobb om brukaren dör.
Kommunen går hårt på att man ska vara utbildad undersköterska men det är inte jag , är bara utbildat personlig assistent så det går utan utbildning .
Har även jobbat med barn som jag saknar otroligt mycke skulle gärna göra det igen ,men jag trivs hos min brukare kommer att stanna tills hon går bort.

Själv jobbade jag som PA till en tjej som gjorde allt själv..jag höll på att under. Bara sitta på en köksstol och vara sällskap var inte min melodi. Sedan tog i för mycket till ett kalas och blev liggande först DÅ kände jag mig behövd.....men det varade inte länge för jag stod inte ut efter hon hade hämtat sig och slutade. Jag har dock arbetet hos en annan där jag verkligen kände mig behövd.....Jag hade anmält det idag, ringt FK och sett till att en ordenlig utredning hade blivit gjord och timmar indragna.

Ps..jag känner fler som verkligen behöver assistans men inte får utan släkt och vänner får slita ont....så bara anmäl och tveka inte för så orättvist ska det inte vara.DS

Lycka till!

Jag jobbade som PA i flera år, innan jag började plugga. Jag vill också vara kvar inom samma "sfär", men inte vara så nära som en PA faktiskt är många gånger. Jag valde att plugga till socionom och är nu chef inom personlig assistans. Jag trivs superbra! Jag har verkligen nytta av mina tidigare erfarenheter som PA.

TS, om du anser att din brukare inte behöver alla PA-timmar, ta anonymt kontakt med LSS-handläggaren.

Ovan känns lite kränkande...om man har jobbat där i år och inte får göra nått och har en känsla av man inte är behövd beror inte på att man som PA får sina behov tillfredställa utan att något är fel. Samtidigt som jag tror att om man väljer ett yrke som PA så vill man hjälpa...och får man inte det är man på fel ställe eller det är fel på stället..inte för att det är nått fel på en, eller hur? Där jag jobbade pratade vi PA om hur vi kände när vår brukare inte var närvarande. Det var jätterbra. Gränsen till att klaga och prata bakom ryggen behöver överträdas om man har lite feeling. För oss var det en överlevnadgrej att få prata och vi var väldigt försiktiga.

Personerna kan också känna sig väldigt obekväma med främmande personer i sitt hem. Jag skulle känna mig väldigt obekväm om någon kom hemt ill mig och rotade i min smutstvätt, städade hos mig eller diskade.. även om jag för tillfället inte klarade av det så skulle jag känna ett stor tbehag.

För mej som mamma och assistanssamordnare med eget bolag är det både oroande och obehagligt att läsa en del av inläggen ovan. Många av har alldeles fel uppfattning om vad PA är för något, och framförallt en människosyn som gör mej mörkrädd.

Det förekommer säkert fiffel bland assistansbolagen, och det finns säkert brukare som inte borde ha PA i den utsträckning de fått. Jag sitter med dess frågor, och min erfarenhet är snarare det motsatta. Det finns alldeles för många som borde ha assistans som inte får det.

Att vara PA är nog bland det svåraste som finns. Jag genomför ganska många anställningsintervjuer och de allra flesta har en underlig syn på vad en PA är. Själv brukar jag definiera det som det mest avancerade hjälpmedel man kan få. Men att en PA i slutänden bara ÄR ett hjälpmedel, som en rullstol eller ventilator. Något man behöver för att klara sitt dagliga liv, men som när det inte används, kan ställas åt sidan.
De som förstår det, de som kan vara det hjälpmedlet och skapa en relation till sin brukare där man inte är vårdare/sällskap/kompis utan en professionell person som gör vad som behövs och även kan "försvinna" in i tapeten  när det behövs. De är PA.

Som mamma till en funktionsnedsatt person vet jag precis hur det är att ha assistenter omkring sej. I en familj är det påfrestande både för PA och för familjen. Det finns ju medlemmar i familjen som inte har PA och som får sitt privatliv och sin sfär invaderad av en utomstående.
Och jag förstår dilemmat för PA, att finnas utan att synas, att vara personlig utan att bli familjär, att vara behövd men inte alltid önskad.

Men som PA är det viktigaste av allt att kunna sätt sej in i sin brukares behov och tillvaro. Att bara göra det som behövs, inte ta över för att man gör det snabbare, bättre eller för att man vill hjälpa till. Brukarna är ofta alltför väl medvetna som sina egna begränsningar, de har inte valt PA för att de vill ha någon hos sej jämt som passupp, utan för att alternativet är att bo kvar hemma hos föräldrarna tills de dör eller på institution.
Precis som rullstolen, vita käppen eller respiratorn, är PA det hjälpmedel som brukaren behöver för sin självständighet. De kanske inte gillar det, men de är tvingade att använda dem.
Brukarna vet också att PA är tillfälliga personer, de kommer och går. Under ett dygn kan det finnas uppe till fem personer i en brukares hem. Fem individer med olika personligheter, olika sätt att göra sker och att vara. Det är svårt att gräla med någon som man måste få hjälp av när man ska till toa.
Om man saknar förmågan att se saker från sin brukares synvinkel, ska man inte vara PA.

Som arbetsgivare är jag noga med att PA är med i facker, jag följer kollektivavtal och alla arbetslagstiftningar. Nöjda anställda är bra anställda. Men det är brukaren som är beställaren, och brukaren som avgör när en anställning ska avslutas eller förlängas. Under de här åren har jag sett ett otal underbara PA passera, och även en del rötägg. "Do-gooders" som infantiliserat och daltat med sina brukare. Andra som utnyttjat, förnedrat och förminskat sina brukare.

Att jobba som PA är svårt, det kräver en person med både integritet, självkännedom och ärlighet. Den formella kompetensen är inte lika viktig som den reella.

Börjar man ifrågasätta sin brukares rättigheter eller behov ska man byta yrke.

Som mamma till en person med funktionsnedsättning ger inläggen i den här tråden mej mardrömmar och ångest. Bara tanken på att personer med er inställning till era brukare skulle jobba hos mitt barn gör mej illamående.

Jag förstår ditt inlägg och känner exakt vad du menar.
Men jag får mardrömmar av att se brukarens förälder rent ut sagt misshandla sitt barn pga av ett tunnelseende. eller att personen i frågan ser bara sitt egna sätt och perspektiv som det rätta.

Vi har haft ett mini möte bara vi assistenter och pratat om vad man kan göra för att förhindra att föräldern ger sig på sitt barn så som den gör. Det handlar om att vara för hårdhänt och bekvämligheten tar över helt enkelt, att vissa saker görs som om personen är en försökskanin. Man observerar och vågar knappt fundera på hur saker och ting görs när assistenterna inte är där.

Och jag fattar inte varför den andra föräldern heller inte vågar säga till , det är ju dens barn oxå.

Det sjuka är att skola och sjukhus ser detta beteende men vågar inte anmäla. Chefen på detta bolag vet vad som försiggår men vågar inte heller anmäla. Vad kan jag som assistent göra ?? HJÄLP!!!

Du måste ju inte nöja dig med något av jobben.
Varför inte studera vidare till något med bättre villkor?