Gravid och min sambo verkar inte bry sig

Han låter omogen och osäker.

Min man var likadan!
Ibland var jag så ledsen och kände att det var bara jag som egentligen ville ha barnet. (detta upplevde jag med andra barnet, med det första var han mer intresserad). Han kände aldrig på magen, pratade inte med den eller ville kramas (bara när han var sugen på sex, då dög jag).

Han hade heller ingen förståelse för att jag inte orkade, jag jobbade 100 % i ett serviceyrke där jag stod upp i åtta timmar, tog hand om treåringen, huset på 160 kvadrat, all tvätt, all mat, all handling plus trädgården, tankade bilen, tvättade bilen, ja typ allt. Och sedan skulle man orka ha sex också. det var precis som att han inte SÅG att jag var gravid.

Vid förlossningen var han ganska tankspridd och på kvällen när bebisen var född och jag stannade kvar på sjukhuset då gick han ut och söp sig redlös och sedan missade han bebisens läkarbesök morgonen efter och han glömde hämta oss på sjukhuset på avtalad tid för då var han bakis.

MEN - nu är bebisen 7 månader och han är världens underbaraste pappa till båda barnen! han är uppe på nätterna och söver, han nattar barnen, han badar dem och leker med dem, har mer tålamod än jag oftast :)

Jag tror att beteendet vid graviditeten beror på att mannen har svårt att föreställa sig hur det är att bära ett barn i sin kropp, de står ju utanför och ser på. De kan också ha en del tankar om att de tvivlar på sin förmåga till faderskap, att de är rädda att de inte ska klara av ansvaret etc.

Jag hoppas att din man ändrar sig när väl barnet är fött, för först då kan han ju känna sig som pappa på riktigt och knyta an till bebisen, nu när du är gravid så är ju barnet "bara ditt" än så länge om du förstår vad jag menar...

Det är fortfarande rätt abstrakt för honom, det är annorlunda för oss som bär barnet och känner det inne i oss.
Visst kan man tycka att han borde ha mer tålamod att vänta på en spark..
Min sambo (som jag har två barn med och ett i magen) har inte varit så jätteintresserad under graviditeteterna, han har tyckt det varit konstigt och känts läskigt att känna när den sparkar (dock gjorde han det, när jag sa åt honom att bebisen rörde sig, men inte så ofta). Första grav såg jag till att uppdatera honom om vilken vecka det var, vad som hände, vi tittade på bilder osv. Vet inte om han var så jätteintresserad men han lyssnade/tittade. Andra gången var det lite mindre och denna gång har jag knappt själv koll på nåt.. ;)
MEN han har varit en underbar pappa från den sekunden barnen fötts.

Jag tycker du ska prata med din sambo och berätta hur du känner och så får han berätta hur han känner och tänker.

Så var/är min sambo också. Aldrig en spontan hand på magen, aldrig en fråga om hur man mår eller hur det känns. Han tyckte att det var lite otäckt att känna på magen när det rörde sig. Han följde aldrig med till BM, till ultraljudet fick jag tvinga honom, annars hade han nog skippat det. Inte för att han inte ville, bara för att det var så besvärligt att ta ledigt från jobbet.

Heller ingen extra hjälp hemma med varken hushållet eller storasyskonet. När jag kom hem från BB med nr 1 hade han varken handlat eller städat, det fick vi börja med tillsammans. Han har nästan aldrig frivilligt gått upp med barnen på nätter eller morgon. Han tar dem om jag ber honom.

Men, han älskar sina barn mer än allt på jorden - han tror bara att det är jag som sköter allting!

Min sambo var hyfsat ointresserad oxå under första och nu denna graviditeten. han känner mäst på magen om jag säger till han o känna, (oftast slutar den sparka för det..)
var lite besviken första gången men han grina som ett barn av lycka o stolthet när pojken tittade ut.
Han har själv kommenterat hans beteende men han har svårt o känna kopplingen till något han inte ser o känner även om han verkligen vill.. och så är det för många killar.. för oss är det skillnad för vi känner ju och upplever graviditeten och barnet medans de bara ser hur magen växer, humöret växlar etc..
Så även om han verkar ointresserad nu så tror jag att det blir annat när knodden tittar ut och allt blir verkligt...

Min sambo va likadan. Han kände på magen när jag bad han, han visste vilken v jag va i men sen brydde han sig inte om något som hade med barnet att göra. Jag va jätte ledsen, planerade till och med att kanske flytta ifrån honom om det fortsatte. Men sen kom vår lille prins och han va så otroligt stolt. I efterhand har min sambo berättat att han tyckte det vamysigt med bebisens sparkar, men han va så orolig att vi skulle mista barnet att han inte klarade av att visa intresse när jag va gravid. Vi fick missfall i v 14 med vårt första barn så tror det har lite med detta att göra. Men förstår dig verkligen hur dukänner. Jag grät jätte mkt för att han inte verkade bry sig om barnet i magen. Nu ska vi ha vårt andra barn och det är en helt annan människa kan jag säga. Han klappar på magen, pussa den, tala om hur mkt han längtar och är med i allt som jag planerar. Jag tror rädslan har släppt lite och han vågar visa vad han känner

Alla springer omkring och jublar över en blivande babylycka, inte ens alla kvinnor och ännu vanligare bland män. När det gäller män så är det abstrakt.
Själv upplevde jag att det var en alian i mig, tyckte ofta det var obehagligt med sparka och ha en annan individ i mig.

Äsch, min tråkmåns till karl är likadan! Är nu gravid med 3:dje så jag har vant mig. Så länge de är engagerade sen så får det väl va så!

Min man har varit likadan båda gångerna, men å andra sidan har graviditeterna mest varit något man måste genomlida för att få barn för mig så jag bryr mig inte så mycket

Tack för era svar, känns på nåt sätt bra att det är fler där sambon är lite avvaktande. Jag tvivlar åtminstone inte på att han kommer bli en bra pappa, och det kommer han ju vara längre tid än de 9 månader som vi nu går igenom. Får helt enkelt stoppa undan mitt ego och tagga ner... Så svårt bara när man ser "alla andra" gulliga blivande pappor... hm...