En slags social fobi, personlighetsstörning, känner mig udda... någon mer?
Hejsan.
Det här blev långt, men jag hoppas någon orkar läsa!
Jag har i hela mitt liv känt mig lite udda. Jag tycker aldrig att jag har passat in i större grupper. Jag finner aldrig någon "roll" i en grupp, utan jag känner att jag passar bättre "vid sidan av". Jag finner mig aldrig på fester, bröllop osv, har verkligen INGENTING att kallprata om med dem jag känner ytligt. Jag upplever att folk tycker synd om mig för att jag ser "ensam" ut, de brukar ursäkta sig när de ska gå vidare och "mingla". Jag trivs i sällskap med färre personer, helst en i taget, med dem jag känner som jag upplever också känner mig.
Med vissa personer fungerar det inte alls. Jag undviker dem så långt jag kan, för de får mig att känna obehag, mindervärdig, otrevlig, konstig. Det känns som de kräver något av mig som jag inte kan ge, och jag känner mig ledsen och kränkt.
Jag tycker inte om att någon värderar eller inspekterar det jag gör. Jag undviker därför alla sporter, det har jag alltid gjort. Jag deltar inte i aktiviteter där man använder kroppen på något sätt, och jag skulle aldrig få för mig att dansa, om jag inte blir tvungen. Men bland är det enklare att utsätta sig för förnedringen det innebär för mig, än att stå på sig och hävda att man verkligen inte vill.
Jag ser mig inte som en i mängden, som smälter in. Jag inbillar mig att mitt utseende avviker också, att jag inte passar i vissa kläder, smink. Jag känner mig utklädd och obehaglig till mods, uttittad. Jag tycker inte att jag lyckas göra iordning håret, det blir liksom ingen frisyr, bara tillrättalagt. Därför tycker jag inte om att klä upp mig, göra mig i ordning osv till fest. Jag får nästan ångest om jag blir bjuden på något, jag känner obehag hela tiden innan, skulle helst av allt slippa gå.
Jag har också problem att känna känslor inför personer i min närhet, som jag inte bryr mig om med hela hjärtat. Dem jag tycker om, känner jag stor värme och omtanke inför. Dem kan jag gärna lägga energi på. Men andra, som jag upplever inte innerst inne bryr sig om mig, och ser vem jag är, kan jag inte engagera mig i. T.ex. min svärmor - hon har aldrig varit trevlig mot mig om det inte gagnat henne själv, om hon tjänat på det själv. Jag har alltid känt mig värdelös, oduglig och otillräcklig i hennes sällskap. Nu när hon är sjuk och behöver viss omsorg KAN JAG INTE engagera mig. Jag skjuter det ifrån mig på hennes barn, min man och hans syskon. Jag har aldrig haft en relation med henne enligt mitt sätt att se det, och därför kan jag inte engagera mig känslomässigt nu heller. Jag känner mig känslokall och osympatisk.
Min relation med min mamma och mina syskon ter sig också udda, jag trivs inte i deras sällskap, det känns påtvingat, jag är jättetrött efter att ha träffat dem. Det känns inte som om de känner mig. Men det känns inte heller som om jag vill öppna mig för dem och berätta hur jag känner, jag vill bara inte träffa dem. Jag skulle vilja flytta långt bort så jag fick distans till dem. Jag har ALDRIG kunnat öppna mig för min mamma, pratat om hur saker känns, berättat roliga och svåra saker. Besked om tex min graviditet har varit mycket obehagligt att ge till henne, jag har bara känt mig tvungen. Jag vet inte vad vi ska prata om när vi ses, oftast är det tack vare barnen man kan fördriva lite tid. Jag tror inte att vi skulle ses alls om jag inte hade barnen, faktiskt.
Däremot har jag alltid haft vänner som jag mer än gärna delat ALLT med. Vad är det för fel egentligen? På mig, eller henne?
Min barndom var en ganska bra tid, men mina tonår var jobbiga. Jag förtrycktes av en "vän", kände mig ensam, misslyckades i skolan, kände ingen stöttning hemma, var uppfylld av hur dåligt jag mådde. Jag vill INTE prata om den tiden, inte träffa någon från den tiden, jag vill lämna allt bakom mig, vara vuxen, leva mitt liv nu. Jag känner att jag lyckats ganska bra att bli den jag vill. Men det kommer ständigt saker som påminner.
Vad ska man göra när man inte är SJUK, men ändå känner sig så udda? Jag drar mig undan många situationer och människor, och jag tror att det börjar märkas, det känns som en del av vår familjs gemensamma vänner tycker jag är underlig och undviker oss. På jobbet går det bra så länge det inte handlar om MIG: tex på personalfest, i personalrummet, gemensamma aktiviteter. Då känns det mycket obehagligt och kravfyllt.
Finns det någon som känner igen sig i något av det jag beskriver, som kan tänka sig att dela med sig av sina tankar och känslor? Hur går ni tillväga för att göra bästa möjliga av situationen?
Hinner inte nu, ska med tåget. Men det kommer!