Fråga främst riktade till er pappor men även andra är välkomna att svara. Har fäljt en ganska het diskution nu ett tag och funderar på en sak. Hur ser ni på ordet pappa? Vad betyder Pappa för er? Är alla män som har barn pappor?
Nu är jag inte man, men svarar ändå.
Pappa för mig är man när man tar ansvar för och uppfostrar ett barn. Då har man förtjänat att kallas pappa. Eller om barnet dör, då är man såklart också pappa. Men bara för att en kvinna föder ditt barn någonstans gör det dig inte till pappa, bara biologisk far.
Jag stör mig oerhört på amerikanska filmer där generna har så stor betydelse. För mig är det den som tar hand om barnet som är pappan. Den andra är biologisk far och har inga rättigheter alls om han inte ansträngt sig tidigare. Lite krasst kanske, men så är det för mig.
Bonanza Håller med dig full och fast men det är väldigt intressant att se hur de flesta på FL ser på det... Hoppas fler svarar, både killar och tjejer...
Pappa är man om man har barn- oavsett om amn har dem 24/7 elller på andra sidan jordklotet.
En BRA pappa är en som vårdar, ansvarar, älskar och har sina barn- tycker jag 
Röd drake - fast ansvar måste man alltid ta. För man är ändå en biologisk far. Men pappa för mig innebär något mer, att man är närvarande och bra. Då är man en pappa.
Sorry att det blev anonymt missade att logga in ,, inlägg 5638839
Ja, vad är pappa?
Jag hade en pappa en gång men sen gifte han om sig och ville inte längre ha mig. jag är den enda i barna skaran som han inte pratar med, den ända dotter han har och jag har hans ända två barn barn som han knapt har träffat och inte vill träffa.
Så visst han är min biologiska pappa men jag kallar honom inte längre pappa utan vid hans riktiga namn.
En pappa för mig väljer inte bort sina barn för att den nya frun inte axepterar dom. En pappa för mig ställer upp för sina barn, stöttar dom, PRATAR med dom och ljuger inte för dom ständigt i 10år.
Det verkar ändå som att de flesta ser på ordet pappa ganska lika...
Första gången jag skriver; lite osäker på hur länge diskussionerna pågår....
Men jag tycker att frågan var berättigad - och bra!
Det finns oändligt många exempel på vad jag menar med att [försöka] vara en bra pappa; för att ta några av dem:
En Pappa
-kommer på sig själv när man är mentalt frånvarande på ett möte eller dylikt för att man sitter och funderar på hur ungarna har det just nu och vad de gör
-känner ett hugg i hjärtat när du slänger en teckning ditt barn gjort fast du redan har lådor fyllda med nästan exakt likadana
-blir förbaskad när ungarna inte ringt och berättat var de gått efter skolan, fast bara för att du är lite orolig
-ser till så att de kommer i tid till skolan och gjort sina läxor, fast bara för deras egen skull
-litar på dina barn och ställer upp för dem även i obekväma diskussioner med t ex lärare, idrottsledare o s v när du vet att ditt barn har rätt.
-stundtals oroar dig för att dö, fast inte för din egen skull utan för saknaden och problem det skulle kunna innebära för barnen
-står och håller på att somna på barngympa eller träningar för det är lite långtråkigt, men du känner att du vill vara där och kolla på dem för att du vet att de uppskattar det.
-sticker hem från jobb lite tidigare någon dag för att spela spel eller bara slappa på soffan tillsammans
-sitter och kollat på nå?n helkass barn/familjefilm fast din favoritfilm du inte sett på 15 år går på en annan kanal samtidigt
Min sambos svar:
En pappa är där, älskar, uppfostrar och tar hand om sitt barn. Han tröstar och kramar, stöttar och uppmuntrar och finns alltid där för en, även fast han kanske just för stunden inte kan vara där fysiskt.
Gener spelar ingen roll, en pappa är den som är Pappa.
Är man inte där för barnet, ja då är man biologisk far (far, avståndsordet.. ), som Bonanza skriver. Man är _inte_ pappa.
biologisk far kan vilken idiot som helst bli... Men att vara PAPPA e d tyvärr färre män som klarar av att vara.. En Pappa är en man som: vill ge barnet hela världen, tröstar barnet när han/hon är lessen, blir stolt som en tupp när barnet gjort bra ifrån sig på dagis/skolan, byter bajsblöjor med ett leende på läpparna, gärna tar barnet på natten om han/hon vaknar o e lessen... osv... *STOR ELOGE TILL ALLA RIKTIGT PAPPOR, NI ÄR GULD VÄRDA!!!*
jag håller inte riktigt med er andra. eller snarare förstår jag inte riktigt, det ni säger låter ganska bra men ingen av er nämner nåt om att det är samma krav/skillnad på en biologisk mor och en mamma. tycker ni inte att det är det så är ni orättvisa, tycker ni det förstår jag helt er föräldrabild även om jag inte riktigt håller med.
jag har en son som är tre veckor så mammarollen är ju väldigt ny för mig. än så länge har pappan också varit hemma på föräldraledighet (eftersom han är så hängiven och bra så tog han tjänstledigt en vecka extra utöver de tio pappadagarna för att vara med oss *skryt skryt* 
) och som det är nu känner jag att bandet mellan sonen och mig och mellan honom och min sambo är likadant. klart att amningen är lite speciell men den hade jag inte fått att funka så bra som den gör utan sambon. men än så länge har vi delat ansvaret lika men hade det inte funkat så kanske jag hade känt annorlunda.
själv har jag en biologisk far som är en värdelös pappa i enligt era definitioner men jag ser honom fortfarande som en Pappa, framförallt för att jag som barn aldrig kunnat släppa taget och längtan efter honom. som jag ser det så är föräldrarollen inte valbar och inte heller något man får förtjäna eller inte förtjäna, man är mamma och pappa och så enkelt är det. jag vet att jag inte bara är den bästa mamman till mitt barn, jag är också den enda mamman och även om jag är världens sämsta förälder och andra tar hand om mitt barn bättre kommer min roll alltid att vara speciell för mitt barn.
däremot sa jag till mina föräldrar när jag blev gravid att föräldrarollen är inte valbar eller nåt man måste förtjäna men mor/farförädrarollen är det. min pappa blev tvungen att bevisa en hel del under graviditeten för att han skulle få lov att vara morfar till mitt barn. mamma behövde inte bevisa nåt eftersom hon genom att vara en bra mamma till mig har förtjänat att få lov att kallas mormor. som tur är gjorde min pappa rätt för sig så nu har min son både mormor och morfar och plastmorfar.
Gummy, jag tycker förvisso att du har rätt i att kraven på mamman och pappan måste vara lika stora (hur man nu mäter det....). Frågan/diskussionen handlade ju iofs om "Pappa", är övertygad om att ingen på något sätt velat förringa mamman och hennes betydelse!
Kul att se att relationen med din pappa förbättrats!
fixarfrasse --> visst handlar diskussionen om papparollen, tyckte bara det var lite konstigt att mammarollen inte nämndes överhuvudtaget.
Ordet pappa kan enkelt ses som synonymt med ordet fader. Helt enkelt en man som fått avkomma. Att vara pappa däremot är betydligt mer tvetydigt.
Vilken kille som helt kan skaffa familj och således formellt bli just pappa. Den stora skillnaden ligger för mig i hur man relaterar till familjen. Som jag ser det finns det två "typer" av papper. Killar som HAR familj eller killar som ÄR familj.
Att skaffa och ha familj är som sagt ingen konst men att vara familj innebär så mkt mer.
Alla förtjänar verkligen inte titeln pappa. Spermadonator är ett bättre ordval till bl a min "pappa".
så, jag håller med bl a Bonanza , Liten och Niz
Har man ett barn är man pappa. Oavsätt om man har kontakt med barnet eller inte. Ingen annan man kan ta den platsen (bortsätt adoptiv). Andra män kan vara faderliga eller fadersgestalter, men det finns bara en som är pappa. jag bodde en tid med en kvinna som hade ett barn sedan innan. jag blev väldigt fäst vid hennes dotter och såg mig själv mer som hennes pappa än hennes riktiga pappa var. jag nästan önskade att hon skulle kalla mig pappa. nu i efterhand ser jag hur fel det hade varit om hon hade kallat mig för pappa. jag har nu själv en son som jag vill vara pappa åt men inte kan än (jag vet låter konstigt men orkar inte gå in på det). jag hade blivit förkrossad om ngn annan man hade tagit platsen som pappa i hans liv. vad ska han då kalla mig när jag kan ta del av hans liv. ska han ha 2 pappor? oavsätt om den biologiska pappan inte sköter sin kontakt eller av ngn anledning inte kan träffa sitt barn tror jag det är viktigt för barnet att veta att han/hon har en pappa, och den mannen som kanske figurerar som en fadersgestalt inte är pappa, men ändå är fadersgestalten i barnets liv.
bra skrivet julians pappa, håller med dig precis
Förhoppningsvis är det väl så att man får något slags kvitto på hur barnen sett på en som pappa när de blir gamla nog att inse hur man borde vara/ha varit...
Men jag känner själv människor vars farsa inte förtjänat att bli speciellt väl behandlade, men som ändå blir det; "det är ju trots allt min farsa...", men OK, det är s a s ändå ingen värme när de träffas, mer korrekt artighet.
Jag har aldrig kunnat förstå denna "blodets makt"; som förälder är du skyldig dina barn allt, som barn är du inte skyldig dina föräldrar något. Men det fina är att om du blivit väl behandlad som barn av dina föräldrar ger du det tillbaks som vuxen.
Alla ni barn som blir/har blivit illa behandlade alt inte blivit ombrydda av (någon av) era föräldrar; avsluta relationen och använd omtanken på någon som förtjänar den!
jag anser att du är pappa när du har varit med och tillverkat barnet...dvs när du är den biologiska pappan....
sedan är de upp till pappan att vara pappa för barnet!!!!
ställa upp, finnas med i livet osv....VARA DÄR!!!!!