Inbunden man
Jag träffade min man för åtta år sen, och vi har varit ett par sedan dess. Vi gifte oss för snart fem år sedan och har ett barn på 2.5 år.
När jag träffade maken hade min pappa nyligen gått bort i cancer och min första kärlek svikit mig när jag behövde honom som mest. Jag var oerhört skakad och ledsen, och hade stora problem med rädsla inför döden. Min man är oerhört trygg och stabil och det var framförallt detta som attraherade mig i stunden. Jag behövde någon som aldrig skulle lämna mig, en man jag kunde lita på i alla lägen.
Jag är mycket social och finner mig tillrätta i nästan alla lägen. Min man är uppvuxen i en familj där man inte talar. Inte om viktiga saker, inte om nånting alls egentligen. Man är mest tyst. Det kunde inte skilja sig mer från min bullriga, skrattande familj.
Maken är själv otroligt inbunden. Han säger att han har en stor knut inom sig som förhindrar honom från att känna sig själv, eller att bejaka sina känslor. Han har svårt att känna något alls, eller att släppa någon in på livet. Han har knappt några vänner, utan koncentrerar sig på hemmet och jobbet.
Under åtta månader nu har han gått på KBT, uppmuntrad av mig. Tillsammans med terapeuten har de kommit fram till att han är låst och för inbunden för sitt eget bästa, och maken kämpar för att bli en mer öppen person.
Problemet är att jag börjar bli oerhört trött på att stötta. Jag har svårt att sätta mig in i att det kan vara så svårt att prata. Han har blivit lite bättre att prata med mig, men tillsammans med andra är det fortfarande alltsomoftast tvärstopp.
Han kan inte ens vara normalt artig - se folk i ögonen, hälsa ordentligt, tacka för maten osv. I vissa lägen fungerar det bättre än i andra, men tex tillsammans med min mor är det jättesvårt. Jag skäms och blir arg. Varför kan han inte bjuda till mer?!
Jag vill inte skiljas, framförallt för sonens skull, men också för att jag vet att han är en fin man innerst inne. Hur ska jag orka?! Kan terapi verkligen hjälpa i ett läge som detta?