Återlämna förväxlade barn?

å andra sidan, om man har haft hand om ett barn i några/flera år.... vill man verkligen lämna bort det bara för att man för reda på att man inte delar dna???

Nej, de ville inte lämna ifrån honom; det var bioföräldrarna som drog det till rättegång och då dömdes det att han inte fick stanna hos dom han växt upp med.

Usch nej.. dna är inte allt. Jag hade nog inte velat slita bort barnet från den familj den vuxit hos. Däremot kan man ju lära känna barnet ändå och förklara hur det ligger till :)

Jag har sj inga barn men skulle det hända mig hade jag istället för att slita bort barnet från tryggheten försökt bli vän med föräldrarna och barnet och umgåtts på det sättet. Hittat på saker tillsammans och när relationen växt sig tillräckligt stark kanske man t.o.m kan göra ngt sj med ungen utan att "föräldrarna" är med... Sjklart ska allt ske på ungens vilkor och i den takt som känns bra för h*n

Ja, det är ett dilemma. Frågan är ju om man skulle tänka samma sak om man väl stod inför det dilemmat. Skulle man kunna vara så osjälvisk att man lät barnet stanna hos familjen h*n växt upp hos, när man ovilligt blivit av med sitt eget kött och blod? Som en ofrivillig adoption.

Jag vet faktiskt inte om jag är så osjälvisk. Det beror nog lite på barnets ålder också, men förhoppningsvis hamnar ingen av oss i den situationen. :)

beror på situation. Har det blivit en förväxling så att jag fått deras barn och de fått vårtat så vill jag inte byta. Däremot tror jag att jag skulle kämpa för att få en relation med den familjen. Hade däremot hänt så att läkarna sagt att mitt barn dött men det hamnat i en annan familj så skulle jag nog vilja ha tillbaka mitt barn. Detta ska dock ske med en invänjning.

Hade det blitt en förväxling och jag fått deras barn och de mitt hade jag gjort som jag skrev i mitt förra inlägg.
Hade de sagt att mitt barn dött när det i själva verket hamnat hos en annan familj hade jag börjat med att lära känna familjen och barnet, visat min önskan om att få rättigheterna till barnet men låtit h*n bestämma. Mycket beror också på hur gammal barnet är innan det kommer fram att det blivit fel. Är barnet bara ngt/ngr år hade jag nog velat ha tillbaka h*n men är den äldre och har hunnit skapa band med de nya föräldrarna anser jag att det är fel att bara slita upp barnet ur familjen för att jag anser att jag har rätt till h*n...  

Det var två familjer som fick förväxlade barn, det uppdagades genom skvaller(det ena barnet var ganska olikt sina "föräldrar" då gick den familjen till domstol och begärde DNA-prov.  Den andra familjen vile inte växla barn utan tyckte att båda föräldraparen skulle behålla det barn som dme åkt hem med. Det blev polishämtning av deras barn, en hemsk bild av  en skrikande 3-åring som med våld tas ifrån sina föräldrar publicerades i tidningne. Enligt en som intervjuades hade man sällan sett sådan kärlek som fanns mellan den pojken och hans pappa. Dem var alltid tillsammans.

Den pappan tyckte att hans biologiska barn skulle växa upp i dne familj han var van vid. Pappan hade själv vuxit upp på barnhem och fosterfamiljer och ibland hos sin mamma. Han visste vilka sår i själen barn kan få av sådant. Han och hans fru fick aldrig några fler barn som jag förstod. Så insiktsfullt och klokt men samtidigt så sorgligt. Jag tänkte på Hagar i GT som hellre ger bort sitt barn än sliter honom mitt i tu. Han fick aldrig mer träffa sin son förräns i vuxen ålder, dvs den son han knytit an till och trodde var hans son. Jag grät när pappans biologiska sons änka berättade om deras första möte.

Den andra familjen som fick båda pojkarna fick en mängd hatbrev under tiden det stod om dem i massmedia. Underförstått som jag tolkade det var det nog något som hon fortfarande grubblade över.

Sonen som aldrig behövde lämna sin familj verkade vara lycklig och tillfreds, i vuxen ålder tog han kontakt med sina biologiska föräldrar och umgicks med båda familjerna. Han bildade själv familj. Den pojke som rycktes upp med rötterna och aldrig mer fick träffa dem han kallalde mor och far sina första år verkade vara en mer orolig själ. vad jag tyckte alltså av intervjuerna jag vet ju inte.

Av det man vet idag om barns utveckling och behov så hade ju med stor sannolikhet inte blivit samma domslut.

Som jag skrev tidigare så har jag inga barn och kan bara hypotetiskt sätta mig in i situationen. Jag hade jag aldrig bara tagit med mig barnet hem utan låtit h*n lärt känna mig först.  Var nog lite otydlig Tänkte att det kanske var enklare om barnet var yngre men ditt inlägg fick mig att tänka om, ibland måste man se saker från andra vinklar för att verkligen förstå.