Jag kan inte släppa taget om mitt ex som jag bröt med för flera år sedan.Min egen berättelse...

För några år sedan,när jag var lite yngre(är 23 idag) var jag förlovad med en kille. Han var min första pojkvän.Vi var som bästa vänner och umgicks jämt,skrattade och levde livet,hade bra sexliv. Han fick mig att känna mig vacker och älskad. Behandlade mig som en prinsessa.Jag mådde jättebra i hans närvaro.Jag älskade honom djupt  och han älskade mig också djupt. Jag hade med andra ord allt man vill ha ut av ett bra förhållande!

Så en dag började jag bli mer o mer intresserad av en annan kille eftersom jag fick för mig att jag inte älskade min kille lika mycket längre! Nu vet jag att det bara var nyförälskelsen som lagt sig och att jag såklart älskade honom väldigt mycket fortfarande,men det fattade jag inte då! Gud vad jag önskar att jag förstått det då!!

Efter en tid var jag upp över öronen kär i den andre killen och vips så gjorde jag slut med min fästman,tog av mig ringen och sade:"Det blir nog bäst såhär, vi tar en paus,jag vet inte vad jag känner längre!", jag såg förtvivlan i hans ögon och han sa typ "Nej du menar inte det! Ta på den igen! Snälla"eller något sådant,minns inte klart. Jag var inte helt säker på vad jag gjorde då,men ändå gjorde jag det dumt nog.
Han blev helt förstörd när han fick veta att jag var tillsammans med den andre killen, som han dessutom var vän med innan,helt förståeligt,jag klandrar honom inte.
Han började ignorera mig om vi stötte på varann på stan eller någon annanstans,låtsades inte om att jag fanns, jag kunde inte se hur dåligt han mådde eller hur han kände sig för jag var för upptagen med min nya kärlek. vi började ignorera varandra, men jag var sjukt nog otroligt svartsjuk när jag såg honom med andra tjejer.

Med min nya kärlek var det andra bud,vi bråkade ofta de första åren. Han ville ha allt på sitt vis,minsta lilla sak som är fel reagerar han på,jag mådde skit ganska ofta,grät och undrade om det skulle vara så här? Var så jävla ledsen och olycklig i perioder! Helt olikt det jag känt med mitt ex. Folk runt mig sa: "gör slut,han är inte bra,vad är det för skit?!"
Men jag avfärdade deras kommentarer och ignorerade alla råd jag fick. Jag var för kär och dum att jag tom ignorerade mina egna känslor,min sorgsenhet och ledsamhet. Min underlägsenhet som fick mig att känna mig oälskad och ful.Så är det än idag. Han överreagerar,har svårt att slappna av och ta saker med ro.
Minsta lilla sak kan leda till bråk även om det blivit lite bättre än i början av vårt förhållande.Kanske för att jag numera vet hur jag ska tackla de situationerna.

Åren gick och vi gifte oss och vi fick två små underbara barn. Men var det det här jag ville? Var jag lycklig? Är jag lycklig nu? Jag vet inte, jag gråter och saknar så förbannat min tid med mitt ex. Jag känner stor kärlek för honom än.Jag har inte kommit över honom än på 6 år!!
Jag har aldrig kunnat känna mig så avslappnad som jag gjorde med honom under mina år med min man. Aldrig kunnat känna mig lika värdefull och fin. Jag gråter när jag läser vad jag själv skrivit, för jag ser ångern och sorgen i min text...

Jag saknar honom,jag vet att han har en flickvän just nu,men vill så gärna få kontakt med honom.
Jag förstår om han känner sig lurad av mig,hatar mig, har kommit över mig och inte tänker på mig jag vill försöka få rätsida på alla känslor jag bär på. Orkar inte mer!!!