• Limus

    Ny trotsperiod vid 4 år?

    Min dotter är 4 nu och det känns som om hennes trotsperiod helt enkelt inte tar slut. Hon trotsar, oavsett vad det än gäller. Hon vill inte vara ensam, på några vilkor, och gud förbjude om jag skulle gå nerför trappan till nedervåningen lite för snabbt, då gallskriker hon att jag måste vänta.

    Hon trotsar om mat, påklädning, städning.. Rubbet. Hon får ett syskon nu i vinter, så trotset kanske är en reaktion på det - men detta började långt innan hon fick vetskap om att det var syskondags.

    Är det bara min dotter som, uppriktigt sagt, är en riktigt plåga just nu?
    Vissa kvällar är vi så trötta och nere att vi bara sitter ner i soffan och är komplett tysta. Det är enormt tröttande att ständigt säga nej och lirka med henne i varje situation...

  • Svar på tråden Ny trotsperiod vid 4 år?
  • Cia o krabaten

    4-års trotset tyckte jag var det allra värsta och att det samtidigt inte pratas om som 2 och 3-års.

    Min annars ganska lugna och snälla tjej kunde plötsligt på en lekplats lägga sig ner och sparka och skrika för att hon hade fel mössa! Hennes bästa mössa som hon hade alla andra dagar annars  

  • Harmony W

    Jag kan bara säga att min dotters 4-årstrots är nog bland det värsta jag har varit med om!!! Så TS, det är inte bara din dotter som är en plåga! Hon är fyra, det hör till Flört   This too shall pass!

  • TheCoopers

    Ohh Jesus ! va skönt ! Då är vi inte ensamma om att ha ett litet monster hemma . Inget 2 eller 3 års trots men nu .. vad hände ?
    Kaxig liten tös


    I'm the me I choose to be ...
  • vittra

    Jag tycker att det oftast kan hjälpa att fundera över hur man själv beter sig, såklart kan man inte undvika alla utbrott och konflikter (som det Cia o krabaten skriver om plötsligt fel mössa) men den övergripande vardagen beror i princip alltid på hur man själv agerar mot barnet. Varför måste du förresten säga nej hela tiden? Man brukar ju säga att man får välja sina strider, man behöver inte bråka om varenda liten petitess. Då blir det bara en destruktiv och ond cirkel och hela vardagen kommer bygga på bråk, tjafs och konflikter och dina ord tappar betydelse och innebörd för barnet. Så vill nog ingen ha det. Och jag tror inte att det i första hand beror på "trotsåldrar" och utvecklingsfaser när man har en kontinuerlig vardag som bara handlar om bråk, då tycker jag att man bör vända blicken mot sig själv en sekund och fundera över vad man själv kan göra för att förbättra situationen. Istället för att bara skylla allt på barnet.

    Du skriver ju att det känns som att trotsen helt enkelt inte tar slut. Det om något torde väl vara en tankeställare kring huruvida man kanske bör hantera situationen på något annat sätt? Något som kan vara bra att ha i bakhuvudet är att begreppet trots egentligen är missvisande, tyvärr får det ofta föräldrar att tro att barnet medvetet trotsar just oss. Men vi är ju bara verktyg i deras utveckling, och de behöver oss att bolla med för att förstå verkligheten. Ofta är det snarast tvärtom, att det är vi föräldrar som trotsar barnen. Vi hänger helt enkelt inte med i deras behovsutveckling och det är då de visar oss att något är i obalans = de trotsar.

  • TheCoopers
    vittra skrev 2011-01-02 22:24:48 följande:
    Jag tycker att det oftast kan hjälpa att fundera över hur man själv beter sig, såklart kan man inte undvika alla utbrott och konflikter (som det Cia o krabaten skriver om plötsligt fel mössa) men den övergripande vardagen beror i princip alltid på hur man själv agerar mot barnet. Varför måste du förresten säga nej hela tiden? Man brukar ju säga att man får välja sina strider, man behöver inte bråka om varenda liten petitess. Då blir det bara en destruktiv och ond cirkel och hela vardagen kommer bygga på bråk, tjafs och konflikter och dina ord tappar betydelse och innebörd för barnet. Så vill nog ingen ha det. Och jag tror inte att det i första hand beror på "trotsåldrar" och utvecklingsfaser när man har en kontinuerlig vardag som bara handlar om bråk, då tycker jag att man bör vända blicken mot sig själv en sekund och fundera över vad man själv kan göra för att förbättra situationen. Istället för att bara skylla allt på barnet.

    Du skriver ju att det känns som att trotsen helt enkelt inte tar slut. Det om något torde väl vara en tankeställare kring huruvida man kanske bör hantera situationen på något annat sätt? Något som kan vara bra att ha i bakhuvudet är att begreppet trots egentligen är missvisande, tyvärr får det ofta föräldrar att tro att barnet medvetet trotsar just oss. Men vi är ju bara verktyg i deras utveckling, och de behöver oss att bolla med för att förstå verkligheten. Ofta är det snarast tvärtom, att det är vi föräldrar som trotsar barnen. Vi hänger helt enkelt inte med i deras behovsutveckling och det är då de visar oss att något är i obalans = de trotsar.
    Hmm fast vår dotter har verkligen inte " trotsat " alls innan . Nu är hon kaxig och går runt och surar som en tonåring . Inte hela tiden men hon har sina dagar må jag säga . Hon får inga utbrott och vi kan lirka med henne och har alltid kunnat .
    Vi säger inte nej till saker som för oss inte känns relevanta men samtidigt finns det saker som jag / vi inte är villiga att rucka på och det gör vi inte .

    Jag vet inte om detta är "trots" men sur är hon iallafall både mot oss och sina kompisar emellanåt .
    I'm the me I choose to be ...
  • vittra
    TheCoopers skrev 2011-01-03 09:19:57 följande:
    Hmm fast vår dotter har verkligen inte " trotsat " alls innan . Nu är hon kaxig och går runt och surar som en tonåring . Inte hela tiden men hon har sina dagar må jag säga . Hon får inga utbrott och vi kan lirka med henne och har alltid kunnat .
    Vi säger inte nej till saker som för oss inte känns relevanta men samtidigt finns det saker som jag / vi inte är villiga att rucka på och det gör vi inte .

    Jag vet inte om detta är "trots" men sur är hon iallafall både mot oss och sina kompisar emellanåt .
    4 år är iofs en allmänt turbulent ålder men jag skulle inte kalla det trots utan det rör sig om utveckling på andra plan. De har "enligt boken" ofta en stark självkänsla och tror på sin egen förmåga, så det är inte ovanligt att de uppfattas som kaxiga

    Har ni frågat henne varför hon är sådär sur? Det kan ju vara något personligt och behöver ju inte ha med allmän utveckling att göra. Min erfarenhet är att 4-åringar i allmänhet ändå är väldigt harmoniska. Dock kan de vara ängsliga, och det här med rädsla för att vara själva (tex på övervåningen som TS beskriver) låter fullt normalt för en 4-åring. De blir ju mer medvetna allt eftersom hjärnan utvecklas, och nu blir de också medvetna om allt farligt som kan hända. Men det är ju något man som förälder givetvis måste hantera ödmjukt och inte bli arg på ett barn som känner ängslan...

    Jag tycker bara man förenklar för sig själv och skjuter undan ansvaret genom att skrika trots så fort ett barns beteende inte är önskvärt.
  • Limus

    Vittra: Det du säger känner jag redan till. Vi försöker inte skjuta undan ansvaret genom att skrika "trots" för att vår dotter inte gör som vi vill. Det är väldigt skönt att få veta att det inte bara är vi som just nu har en besvärlig 4-åring.

    För vi vet varför hon trotsar. Vi vet att hon utvecklas, och vi lirkar, kommunicerar, frågar henne varför hon är arg, ledsen, irriterad, sur o.s.v. Men ibland känns det som om hon gör vissa saker på ren trots, och självklart väljer vi våra duster - men vissa fågor får hon  konsekvent "nej" på.


    Saga och jag är tuffa brudar i lyxförpackning
  • Aulielva

    Min dotter har vid 4 års ålder blivit mycket svårhanterlig. Någon 2 eller 3-årstrots hade hon knappt, men vid 4 år exploderade det. Lite bra ändå, för jag började bli nervös för att hon aldrig skulle komma dit. Hon var nämligen en rätt bestämt tjej, men samtidig en lite för medgörlig tjej också. Nu ger hon tillbaks trippelt och står verkligen på sig på gott och ont :)

  • LillSkruttet

    En lättnad att höra att andra har samma problem som vi. Dotter blir 4 i mars och sedan strax innan jul har hon varit som förbytt. Hon gick in i en trotsperiod samma tid förra året, alltså strax innan hon fyllde 3 och det har inte gått över, dock har det gått att lirka med henne och vi har kunnat prata emellanåt ändå. Men nu är hon näst intill omöjlig. Hon lyssnar inte, hon slåss, skriker, gormar och gör allt tvärt emot. Det kanske hör till den normala utvecklingen men det är såååå tröttsamt. Ändå en tröst att höra att det finns fler som har det likadant.


    Tyra 21/3-2007 och Leonard 2/9-2010
  • Limus

    Aulielva och Lillskruttet: Det känns väldigt skönt att det inte bara är vi. En tröst att iaf inte vara ensam.


    Saga och jag är tuffa brudar i lyxförpackning
  • TheCoopers
    vittra skrev 2011-01-03 10:08:29 följande:
    4 år är iofs en allmänt turbulent ålder men jag skulle inte kalla det trots utan det rör sig om utveckling på andra plan. De har "enligt boken" ofta en stark självkänsla och tror på sin egen förmåga, så det är inte ovanligt att de uppfattas som kaxiga

    Har ni frågat henne varför hon är sådär sur? Det kan ju vara något personligt och behöver ju inte ha med allmän utveckling att göra. Min erfarenhet är att 4-åringar i allmänhet ändå är väldigt harmoniska. Dock kan de vara ängsliga, och det här med rädsla för att vara själva (tex på övervåningen som TS beskriver) låter fullt normalt för en 4-åring. De blir ju mer medvetna allt eftersom hjärnan utvecklas, och nu blir de också medvetna om allt farligt som kan hända. Men det är ju något man som förälder givetvis måste hantera ödmjukt och inte bli arg på ett barn som känner ängslan...

    Jag tycker bara man förenklar för sig själv och skjuter undan ansvaret genom att skrika trots så fort ett barns beteende inte är önskvärt.
    Ja så är det ju . Allt är inte " trots"  men det är en del av utvecklingen att ifrågasätta , sura , tycka mamma och pappa är dumma och knäppa . Jag "skyller" inte på något ... snarare konstaterar jag att det är så .. Inget fel alls utan bara jobbigt ibland .

    Japp det har jag . Vi pratar mycket , hon är mycket verbal . Älskar att skriva och läsa och nyfiken . Hon är underbar ! Men en suris ibland ...  - Jag får ALDRIG göra si eller så ... så sätter hon armarna i kors och tittar åt sidan .  Ungefär som en episod ur Lotta på Bråkmakargatan .

    Det är dessutom  inget fel på att vara viljestark , bli arg , vara envis .. jag uppmuntrar känslor såklart ! Skrik du men gör det helst i ditt eget rum . Slåss får man inte .. men bli arg självklart !

    Att vara envis och viljestark tar en långt i livet även om det inte alltid är så himla kul för föräldrarna .

    I Sverige antas barn vara mycket mer medgörliga och  de ska vara tysta och veta hut , så självklart börjar förääldrarna undra när deras barn inte alls är lika glad och lugn som "alla andras" barn .
    Låter , skriker , syns och hörs ett barn för mycket har den genast en diagnos .
    Skulle det stämma skulle 80% av befolkningen i Puerto Rico ha en bokstavskombination !

     
    I'm the me I choose to be ...
Svar på tråden Ny trotsperiod vid 4 år?