Min fru vill bota sin depression genom att flytta hemifrån

Så där blev jag med när jag brakade ihop. Jag bestämde mig att skilja mig och ge honom barnen och allt som det skulle innebära. Jag ville bara dö.

Det jag gjorde var att jag tillfälligt flyttade hemifrån för jag behövde tänka. Jag var inte hemma på 10 veckor. Sedan var jag i det skicket att min man kunde prata med mig och jag sökte hjälp av psy.

Mina barn var mindre och dom tog nog inte parti utan ville göra både pappa och mamma tillags när vi båda var så lessna.  jag kan nog tycka att ni kan se om ni kan får familjeterapi så att barnen blir insatta i vad som händer, så att dom inte behöver ta parti.

Inte vet jag om din fru kommer hem, men jag gjorde det. Och vi har det bättre än någonsin i vårat äktenskap. Vi har levt med varann i 26år. Min man väntade helt enkelt ut mig fast han ville skaka mig och förstå vad som höll på att hända.

Pressa henne inte, för då kommer hon säkert glida längre ifrån dig. Med den hjälp hon får av vården kommer hon förhoppningsvis att lära känna sig själv och se vad hon går miste om. (kärleken). Då kommer hon tillbaka tror jag. Men det är en prosses.

Hej! Jag önskar jag visste svaret på din fråga. Jag sitter nämligen i samma sits. Min sambo sedan 6 år blev deprimerad för ca 1 1/2 år men ville inte ha hjälp och inte medicin. Han jobbar för mycket och ville inte sjukskriva sig heller. Jag fick i väg honom till psykolog som redan första ggn säger att han troligen har utmattningsdepression. Jag bad honom då att sjukskriva sig från sitt stressiga och krävande jobb. Men nej det kom inte på tal alls för honom.
Lösningen för honom var att han ville flytta isär. Sen efter ett par månader medan jag höll på att leta ny lägenhet så gjorde han slut. För att han inte vet vem han är och för att han inte kan känna de "rätta" känslorna längre. Han behövde dessutom tid för att tänka och må bra.
Detta är helt obegripligt för mig, vi var mitt uppe i att skaffa barn (genom IVF) och pratade om att flytta till hus.
Jag undrar samma sak som du. Hur kan man bara skjuta den andre åt sidan och säga att man vill vara själv??

Jag har själv för 10 år sedan haft en depression och fick medicin samt psykologhjälp. Vilket funkade och jag mår fortfarande bra. Så jag vet att man när man mår som sämst inte fattar de mest rationella besluten och att man inte kan känna de vanliga känslorna (eftersom allt är nattsvart)  men det gör verkligen jätteont att bli skuffad åt sidan. Så jag förstår dig totalt. Jag vill ju väldigt gärna hjälpa honom men jag får inte riktigt hjälpa honom.  Idag ringde jag till honom och krävde att han ringer vår husläkare och ber att få antidepressiva. Han sa att han tyckte att det där samtalet till läkaren kändes väldigt motigt och att de kommer ifrågasätta honom.  Eftersom jag nu har flyttat till södra Sverige och därför inte bor inärheten erbjöd jag mig att flyga upp och följa med honom till läkaren. Men han sa att han skulle gå själv.  Nu känns det som att han inte kommer göra det och att han hellre sabbar vårt liv tillsammans än jobbar för att bli frisk igen. Hur tacklar man det här? Hur mycket ska man puscha?  Hur mycket fick du puscha din fru?

Vi har bara bott isär en månad men det känns som en livstid och jag vill ju väldigt gärna bli den viktigaste delen i hans liv igen men hur ska det gå?

Ojdå. Din fru har gjort det jag drömt om att göra, många många gånger. Jag kan förstås inte säga någonting om hon kommer att vilja flytta ' hem' igen, det är en omöjlighet.

De gånger jag har velat flytta har jag mått dåligt. Att må psykiskt dåligt är knepigt då man ofta har lite 'rubbad' uppfattning om saker. Att ta 'The easy way out' har lockat mig. Man kan känna sig trängd, att ha en familj kräver trots allt engagemang, man ska umgås, visa känslor osv. Medan man egentligen inte orkar med mer än bara sig själv, på en höjd.
En del deprimerade personer tycker att familjen klarar sig bättre utan henne/honom.
Orkar man inte ens med sig själv, får suicidtankar, då börjar det bli farligt.

När jag mår dåligt och känner att jag inte orkar vara 'Jag' drömmer jag om att flytta till Franska Rivieran, en etta på första våningen i ett gammalt hyreshus i Nice centrum. På bottenvåningen finns det ett bageri. Jag går dit och köper mitt frukostbröd och sätter mig sedan på balkongen och äter frukost, samtidigt som jag tittar på alla människor som går förbi. Varmt och skönt är det där jag sitter.
Kravlöst.
Där tror jag vi har en viktig punkt.
Mår man dåligt i själen är det tufft med krav. Måste måste måste..det det och det...

Det var mina tankar om 'att flytta'.
Hoppas det löser sig på bästa sätt.

TACK för bra svar.
Det hjälper verkligen att ha några andra med liknande erfarenheter att bolla mot.
Att byta ett väl fungerande familjeliv (tycker barnen och jag) inkl. resor och semestrar mot ensamhet och att kunna komma och gå som man vill, kan knappast vara friskt och normalt. Det är klart att en familj innebär vissa krav. Nu är det så att min fru genom särskilt de senaste åren blivit mer och mer passiv. Jag har fått ta mer och mer av kraven. Det är jag som handlar, sköter alla räkningar, hjälper barnen med skolan, planerar och bokar semestrar, planterar vårblommor i trädgården, vattnar dessa blommor, krattar löv, sköter allt annat i trädgården också, sköter min frus bankkonton, sköter min frus pensionsinbetalningar, tar fram adventsstakarna och julgranen, klär julgranen ihop med barnen, skickar julkort, även till hennes släkt osv. Att jag dessutom skottar snö och sköter familjens bilar tycker jag känns mer naturligt. Men inte en enda gång har hon t.ex. borstat av trappen från lite snö vilket en kvinna väl borde orka. Ja, jag tankar hennes bil också....Det har hon i princip aldrig gjort. Hon dammsuger fortfarande hemma, det är i princip det enda hon gör som jag inte gör. Matlagning och disk delar vi lika på också. Hennes kritik mot mig är nu att jag bestämmer för mycket och inte respekterar henne. Men vilken respekt kan man få när man överlåter så mycket på sin partner? Jag har heller aldrig bråkat med henne eller kritiserat henne för att hon släpper för mycket till mig men det känns nu inte helt rättvist att få kritik för att jag tar för mycket plats. Känner hon sig utkonkurrerad av mig? När barnen ber om läxhjälp t.ex. är hon inte ens med i frågeställningen vilket gör att de inte ens vänder sig till henne längre. Hon har liksom blivit mer och mer självutplånande. Jag älskar henne dock fortfarande och jag säger till henne nu när hon skall flytta att jag inte på något vis är arg eller i behov av hämnd och att hon alltid är välkommen tillbaka om hon i framtiden mår bättre och vill komma tillbaka. Samtidigt känner jag att jag har börjat tröttna på henne - i alla fall så länge hon är så här sjuk.
Vad tror Ni ska jag ta chansen och släppa greppet och bli av med henne på ett enkelt sätt eller ska jag hoppas att hon ändrar sig och hur lång tid tror Ni i så fall att det tar? Jag vet trots allt att vi kan ha det så bra tillsammans när hon är frisk.

Om hon har släppt allt till dig innebär ju att hon mått dåligt länge. Det går inte att reparera på en kvart tyvärr.

När man mår så där dåligt är man jätte duktig på att dölja det. Jag visste inte ens om att jag mådde dåligt, man har inte den insikten när det liksom kryper på en.

Det är jätte svårt att säga om du ska släppa taget, jag tycker nog att du först och främst ska se till hur barnen mår. Och ta dina beslut för att skydda och trygga dom. När/om hon då blir frisk så att hon vill flytta hem så skulle iallafall jag uppskattat att min man sett till barnens bästa.

Ev. kanske dom ska få träffa kuratorn på skolan eller är dom över 14år så finns det hjälp på ungdomsmottagningen. Dit kan dom gå utan eran tillåtelse, den informationen gav jag min tonårsdotter och hon tog det. Hon träffade en psykolog där i ett års tid. Att få prata med någon utomstående kan vara skönt.

Jag har inte någon riktig aning, sitter och undrar samma sak.
Är själv beredd på att vänta på min kärlek tills han mår bättre och det har jag sagt till honom. Men samtidigt mår jag så dåligt av att inte träffa honom, prata med honom att ibland känns det som om det vore bättre att ge upp. Han har sagt att han är glad för att jag reagerar (pratar med honom, blir arg, gråter) för då vet han att jag inte har gett upp än. :)
Jag kommer själv att börja i terapi för att klara av det här, eftersom det här är en kris, detta är ju inget man är van vid att hantera och man kan behöva lite stöttning för att orka med det här och ha tålamod.

Ta hand om dina barn. Prata och hjälp dem igenom det svåra, det tror jag är viktigt först och främst. Men sen måste du få hjälp att hantera detta. Glöm inte bort dig själv i det hela för det är så otroligt lätt att göra det.

Hej Samarkand!

Berätta lite mer om Din situation.
Hur länge har Ni känt varandra? Vad är det för krångel med Din partner? Hur länge har det pågått? Är det något särskilt som utlöst det hela? osv.
MVH

Hej Kalle SE,
se tidigare inlägg här för historik..

Vi har kännt varandra i nästan 7 år. Och jag vet inte riktigt vad det är som pågår. Han har sagt att han någondag i framtiden ska fatta mod och berätta varför han krisade/panikade sig ur vårt förhållande.
Vi har tillsammans haft mkt otur, eller jag har väl haft mest otur; min mamma dog i cancer, direkt efter vart 2 av våra katter svårt sjuka och fick avlivas, sen har vi problem på barnfronten och började med i IVF som ledde till en misslyckad insättning och en graviditet som i månad 2 blev missfall..
Men även om jag har sörjt så har jag vetat att allt blir bättre med tiden, kanske förstod han inte att sånt är livet och tog hårdare vid sig jag vet inte. Jag har alltid pratat om det som är jobbigt men han säger inget och drar sig hellre ur förhållandet än att förklara vad som är fel..

Han har alltid jobbat mkt, har en otroligt stor övertidsbank på jobbet som.. Jag har därmed i princip jämt suttit och väntat på honom varje kväll. Har många gånger funderat på varför vi är ihop om han inte lägger mer vikt vid vårt förhållande. Han har lovat att bättra sig och sen har han bara några veckor senare gått tillbaka till sitt gamla beteende. Till och med hans kolleger säger till mig att jag måste be honom minska på sin arbetstid för annars  kommer han att bränna ut sig. När jag sa det till honom garvade han åt mig och sa att de inte hade någon aning. Så ja kontentan är att han har bränt ut sig och tycker synd om sig nu.
Under den gångna helgen har jag insett att jag nog gör bäst i att släppa honom för att inte förstöra mig själv. För det här har brytit ned mig jättemycket.

Hej igen Samarkand!
Tack för Din respons.
Jag ser flera paralleller mellan Din man och min fru.
- Du och jag verkar kunna och vilja kommunicera om gott och ont med vår respektive men den deprimerade partnern saknar helt förmågan att öppna sig och ge respons
- Vid någon form av tillfälle i framtiden är jag liksom Du utlovad att få en förklaring om varför...
- Partnern söker ensamhet
- Du och jag söker kontakt med vår respektive
- Partnern arbetar alldeles för mycket och har en enorm övertidsbank
- Partnerns arbete går alltid före familjen (middag, semesterplanering osv.)
I min frus fall ser jag ganska tydligt att hon arbetat för mycket och att detta gjort hennes underliggande depression värre. Den underliggande depressionen har nog legat och pyrt i många år men triggades igång av ett tragiskt dödsfall på hennes jobb. Att hon reagerade så negativt på den händelsen tror jag beror på PTSD som drabbade henne i ungdomen då hon också var djupt deprimerad. Allt detta kan jag förstå efter att senaste tiden googlat mycket om dessa ämnen. Men det jag  inte kan förstå är att man söker sig till ensamhet och inte tar vara på den genuina välviljan som familjen har att verkligen hjälpa henne.