• Anonym (Hemlängtan)

    Jag vill flytta "hem" men sambon vägrar

    Jag bor med sambo och en liten bebis 60 mil ifrån där jag är uppvuxen och där jag har föräldrar, syskon och hela släkten. Jag trivs jättebra där vi bor men när vi fick barn i somras har jag börjat känna att det vore så kul att bo närmare familjen, med syskonen som också har små barn och vännerna. Vi bor i sambons hemmatrakter och han vill inte flytta. Han har jobb och sin tennisträning som han tränar flera gånger i veckan och jag förstår att han inte rä pigg på att flytta. Vi håller på att leta hus och jag har börjat känna att det skulle kännas dumt och fel att köpa hus här uppe när jag egentligen vill flytta "hem" igen. Eller ja... dumt och dumt,  jag trivs ju bra här uppe men vill som sagt bo närmare familj och vänner. Jag har en barndomsvän som ska ha barn i vår och det vore så kul att bo lite närmare henne då eftersom vi kommer vara mammalediga samtidigt. Sambon har inga direkta vänner alls förutom genom tennisen men dem umgås han aldrig med annars.

    Vad gör man i ett sånt här läge? Det är ju inget litet projekt att flytta heller och känslan är att vi kommer stanna här uppe. Men jag har svårt att bara ignorera den där lilla känslan som börjat ta form... Det skulle ju trots allt vara en större grej för honom att flytta än det är för mig att stanna kvar...

  • Svar på tråden Jag vill flytta "hem" men sambon vägrar
  • Anonym

    Jag känner igen det där och stod ut i 4 år. Det slutade med att jag mådde psykiskt dåligt och slutade trivas. Jag försökte prata med min exsambo men han vägrade lyssna. Han ville inte alls. Vi bråkade jätte mycket och till slut tog det slut. Jag och dottern flyttade hem till min stad ( och ja han godkände flytten). Det bästa jag har gjort.
    För nu sitter jag här med en underbar sambo och med vårt förta gemensamma barn och en till i magen

  • Anonym (Hemlängtan)
    Anonym skrev 2011-01-05 14:10:04 följande:
    Jag känner igen det där och stod ut i 4 år. Det slutade med att jag mådde psykiskt dåligt och slutade trivas. Jag försökte prata med min exsambo men han vägrade lyssna. Han ville inte alls. Vi bråkade jätte mycket och till slut tog det slut. Jag och dottern flyttade hem till min stad ( och ja han godkände flytten). Det bästa jag har gjort.
    För nu sitter jag här med en underbar sambo och med vårt förta gemensamma barn och en till i magen
    Skönt att det till slut blev bra för dig

    Att lämna honom är dock absolut inget alternativ för mig! Det är inte så att jag vantrivs där vi bor nu, jag bor ju mycket hellre med sambon än med mina föräldrar, jag trivs jättebra. Bara det att det vore så kul att kunna träffa föräldrar, syskon och vänner lite oftare än det blir av nu. Saknar det där vardagliga att bara komma över på en fika.
  • Barapåbesök

    Jag tycker att du ska fråga honom varför han inte kan tänka sig att bo i dina hemtrakter, om det bara är på grund av det han lämnar när han flyttar eller om det har att göra med att han är rädd att hamna utanför om du har en massa vänner och släktingar i närheten men inte han. För just nu är ni ju mer eller mindre på samma nivå? han kanske känner att det blir "orättvist" om du har en massa kompisar och släktingar i närheten men inte han.

    Jag kan relatera till detta, min man vill gärna flytta upp till samma lilla stad som hans föräldrar bor i när vi är färdiga. Jag vill nog helst inte men om det blir så (man kan ju inte direkt välja och vraka med jobbtillfällen) så har jag sagt att jag vägrar bo på promenadavstånd från hans föräldrar, jag vill inte ha en svärförälder som tittar in till frukost helt oanmäld när man knallar omkring i huset halvnaken *hujja*, det ska sägas också att min man står sina föräldrar VÄÄLDIGT nära vilket gör det desto jobbigare att bo nära dem för man kommer att ha dem inpå sig hela tiden, min mamma å andra sidan hade gett oss space även om vi hade bott i samma stad.

    Du kan ju fundera över om du tror att din sambo känner likadant i er situation som jag känner i min situation med min man, det behöver ju inte vara så... men fråga honom, och om det är så så kan ni säkert komma fram till någon slags kompromiss i boendet

  • Anonym
    Anonym (Hemlängtan) skrev 2011-01-05 14:14:40 följande:
    Skönt att det till slut blev bra för dig

    Att lämna honom är dock absolut inget alternativ för mig! Det är inte så att jag vantrivs där vi bor nu, jag bor ju mycket hellre med sambon än med mina föräldrar, jag trivs jättebra. Bara det att det vore så kul att kunna träffa föräldrar, syskon och vänner lite oftare än det blir av nu. Saknar det där vardagliga att bara komma över på en fika.
    Jo, det var de jag saknade med. Visst hade mitt ex vänner men det var aldrig samma sak. Jag försökte stå ut. Jag saknade de vardagliga. Sitta med sin nära vän och fika och sina barn lekte. Att mina föräldrar fick träffa sitt barnbarn. Jag säger inte att du ska lämna din sambo. Men se bara till att det inte går så långt som de gick för mig.
  • Barapåbesök

    *färdiga = pluggat färdigt och ska söka jobb

  • sextiotalist

    Men är det så viktigt att ha sin familj i närheten. Jag har mina syskon spridda över hela Sverige, sambon har syskon rätt bra bit ifrån.
    Vi umgicks inte mer med våra familjer när vi bodde nära varandra och spontanfika, den formen av umgänge har vi inte haft med någon.

    Umgås dina släktingar så eller?

    Däremot så passade jag på att resa väldigt mycket under min föräldralediga tid. Då träffade jag mycket vänner och släkt.

  • Hyperduttan

    Hej, jag skulle tro att det bästa är om ni inte flyttar med tanke på att din karl inte vill det. Däremot kanske ni kan kompromissa och se till att besöka din hemstad, vänner och släktingar oftare? Och du kan försöka hitta ett trevligt kontaktnät där ni bor nu. Det går att hitta nya nära vänner även som vuxen =)

  • Anonym (Hemlängtan)
    Barapåbesök skrev 2011-01-05 14:16:39 följande:
    Jag tycker att du ska fråga honom varför han inte kan tänka sig att bo i dina hemtrakter, om det bara är på grund av det han lämnar när han flyttar eller om det har att göra med att han är rädd att hamna utanför om du har en massa vänner och släktingar i närheten men inte han. För just nu är ni ju mer eller mindre på samma nivå? han kanske känner att det blir "orättvist" om du har en massa kompisar och släktingar i närheten men inte han.

    Jag kan relatera till detta, min man vill gärna flytta upp till samma lilla stad som hans föräldrar bor i när vi är färdiga. Jag vill nog helst inte men om det blir så (man kan ju inte direkt välja och vraka med jobbtillfällen) så har jag sagt att jag vägrar bo på promenadavstånd från hans föräldrar, jag vill inte ha en svärförälder som tittar in till frukost helt oanmäld när man knallar omkring i huset halvnaken *hujja*, det ska sägas också att min man står sina föräldrar VÄÄLDIGT nära vilket gör det desto jobbigare att bo nära dem för man kommer att ha dem inpå sig hela tiden, min mamma å andra sidan hade gett oss space även om vi hade bott i samma stad.

    Du kan ju fundera över om du tror att din sambo känner likadant i er situation som jag känner i min situation med min man, det behöver ju inte vara så... men fråga honom, och om det är så så kan ni säkert komma fram till någon slags kompromiss i boendet
    Det är nog som du säger att han är rädd för att starta på noll, skaffa nya vänner, börjar på nytt och så. Han har ju alla sina släktingar på 2 mils avstånd så på helt samma nivå är vi ju inte. Men jag har flera vänner än honom här uppe så på den fronten har jag övertaget   Han står väldigt nära sin mamma också men vill ändå inte bo för nära sina föräldrar, lite privacy vill man ju ha Men jag flyttade upp hit direkt efter gymnasiet, jag var 19 år och kände absolut ingen förutom honom som jag vart tillsammans med i ett år då. Och det gick ju bra så jag tycker ju att han borde klara det nu när han ändå är 27 år :P
  • Anonym (Hemlängtan)
    Anonym skrev 2011-01-05 14:17:48 följande:
    Jo, det var de jag saknade med. Visst hade mitt ex vänner men det var aldrig samma sak. Jag försökte stå ut. Jag saknade de vardagliga. Sitta med sin nära vän och fika och sina barn lekte. Att mina föräldrar fick träffa sitt barnbarn. Jag säger inte att du ska lämna din sambo. Men se bara till att det inte går så långt som de gick för mig.
    Ja en stor aspekt i att jag börjat tänka på det här är nog att jag märker på mamma att hon tycker det är väldigt jobbigt att vi bor så långt ifrån och att hon inte kan träffa vår son så ofta. Ska försöka se till att det inte går så långt som det gick för dig! Kanske ska sluta tänka på det, annars blir jag kanske mer och mer sugen :P
  • Anonym (Hemlängtan)
    sextiotalist skrev 2011-01-05 14:22:30 följande:

    Men är det så viktigt att ha sin familj i närheten. Jag har mina syskon spridda över hela Sverige, sambon har syskon rätt bra bit ifrån.
    Vi umgicks inte mer med våra familjer när vi bodde nära varandra och spontanfika, den formen av umgänge har vi inte haft med någon.

    Umgås dina släktingar så eller?

    Däremot så passade jag på att resa väldigt mycket under min föräldralediga tid. Då träffade jag mycket vänner och släkt.


    Jodå spontanfika och nära umgänge har vi alltid haft En prommis till mormor och fika etc hände väldigt ofta när jag bodde hemma och det saknar jag jättemycket!
Svar på tråden Jag vill flytta "hem" men sambon vägrar