Hjälp!

Hej!

Jag var övertygad om att jag skulle bli världens bästa mamma.

För ca 8 veckor sedan födde jag min lilla dotter med akut kejsarsnitt. För att göra en lång historia något kortare så var de två första veckorna hemma mycket jobbiga. Det var en blandning av hormoner och översvallande känslor i omlopp. Detta i kombination med (tror jag) en redan låg självkänsla samt oerhörda krav på mig själv (som alltid) gjorde att jag kände mig otillräcklig som mamma. När min dotter grät upplevde jag det som att jag inte kunde trösta min egen dotter, jag kände att: varför gråter min dotter, hon är ju hos mig, sin mamma?. Jag var mycket, mycket ledsen och kände mig som en dålig mamma som inte kunde få mitt barn att vara glad och nöjd hos mig.

Efter två veckor lugnade det ner sig, jag blev mer säkrare och trodde mer på mig själv.

Nu till min fråga och min stora rädsla. Jag upplever att jag får jobba mer för att få ett leende från min dotter än min fästman. När min dotter ser sin pappa kan hon ibland brista ut i spontant leende, för mig händer det väldigt sällan att det sker spontant. Ibland kan jag också uppleva att min dotter ibland kan se på mig med osäkerhet i blicken. Detta gör att mitt hjärta håller på att brista. Har min dotter svårt att knyta an till mig på grund av de två första oroliga veckorna? Ibland känner jag mig fortfarande osäker, hur mycket av detta känner min dotter?

Jag är mycket noga med att göra det jag anser vara bäst för min dotter, närhet, trygghet, amning, byta blöjor, sova, trösta, gosa, leka, massage osv - men, jag får ibland en fruktansvärd känsla av att hon inte riktigt knytit an till mig, att jag inte är världens bästa mamma till just min dotter.

Vad ska jag göra?