Flytta ihop med bonusbarn

Hej, har varit i din sits. Jag behöll min lägenhet i ett år, hyrde ut i andra hand. Det gick bra så jag lät lägenheten gå efter ett år.

Flyttade också in i radhuset där han bott med sin exfru. Det kändes så där. Jag slussade sakta men säkert ut gamla gardiner, lampor etc som hon valt ut för att få min prägel. Det kändes ändå inte som vårt så nu har vi flyttat till ett hus som vi köpt tillsammans. Känns mycket bättre. Det är mitt också.

Vad gäller boende varannan vecka. Det har för mig gått förvånansvärt bra. Här bor tre bonusbarn varannan vecka. Skitjobbigt ibland men för det mesta går det bra. Han har lättsamma barn som gillar mig. En fördel. Det är väldigt skönt med varannan vecka "ledigt". Ingen man måste ta hand om och plocka efter. Då bara är man

Va skönt o höra att de gick bra =)

Hur länge hade ni vart tillsammans innan du hyrde ut lägenheten?

Ja jag tycker om när hon är här men de är såå skönt o "bara va ibland" 

Vi var ihop i ett och ett halvt år, distans, innan jag flyttade in. Jag bromsade, ville ta det lugnt med tanke på alla barn.

Det man får komma ihåg är att det kommer komma stunder när du bara kräks på allt. Ta då ett steg tillbaka, låt pappa ta dottern och låt inte din frustration gå ut över barnet, någonsin. Hon har ju inte gjort något

Jag säger alltid till när jag fått nog. Då får min man ta hela lasset själv en stund. För även om vi nu bott ihop ett tag så är det svårt att vänja sig helt.

ja, jag tror nog att de är viktigt att komma ihåg för både mej och honom
att hon faktiskt inte är mitt barn och att de lätt bli mycket.
väldigt mycket.

Fast han har vart i precis samma sits när han träffade exfrun som då hade ett barn som va 4.
Så han vet mycket väl att de inte är lätt.

Kanske oroar mej i onödan men de känns bara så stort på nåt vis.

 

tänk bara att när ni får egna barn,är ni aldrig ensamma;)

hihi ja de är klart. 

men jag är säker på att de kommer vara skillnad med egna barn.

Det är mycket att tänka på , det är mycket man inte vet heller. För oss gick det bra först. Sen beror nog mycket på vilken relation som din sambo har med sitt ex. hans ex har ställt till mycket problem för oss mycket för min sa mbo lät henne göra det. Med bonusdottern, sen är det mycket mera jobb med barn än vad man tror. Jag tyckte min bonus var hur söt som helst innan vi flytta ihop , tycker fortfarande om henne men vardagen med barn är så mycket tuffare än vad man tror. Så se till att prata igenom hur mycket ansvar du ska ta för bonusen innan ni flyttar ihop. MYcket tog min sambo för givet att jag skulle fixa fast jag inte ens är/var tillfrågad. Då är det bättre att man är överens innan. Lycka till!

Nu har vi bara bonusdottern hos oss varannan helg -och det fungerar bra. Men jag känner att det räcker. Inte för jag inte orkar med att "ha barn" utan för jag kände att bonusen helt plötsligt blev mitt ansvar. Innan var hon här 4-5dagar/varannan vecka och det blev för mycket då. Jag tror inte att min man menade att lägga allt på mig, men jag eftersom jag gick hemma och fixade med allt så blev det liksom att hon blev "en av sysslorna" och lades då på mig.

Prata med din kille och bestäm hur mycket du orkar -Innan!

Och det där med att flytta in i deras gamla hus skulle jag ALDRIG fixa. Aldrig. Jag är inte speciellt svartsjuk, men tanken på att hon var där först och att DEM var där först skulle jag inte kunna radera, tyvärr. Känn efter hur det skulle kännas för dig -Innan- du flyttar in.

Lycka till och grattis till kärleken! =)

Ja, de känns lite så. 
men jag tror att de kan fungera ändå, hans lägenhet är kanonbra och ligger på rätt ställe.

Jag har redan börjat testa honom lite med att ta bort saker som påminner mej om exet.
Att ända om, byta gardiner och de verkar inte röra honom i ryggen. Han säger att jag får göra som jag vill

Så möjligheten finns nog att de kan gå bra att flytta in här ändå..  

Tänk efter och ta det lugnt med ihopflyttande är mitt råd.
Håller med i det bonusmamma skriver, lägg speciellt märke till hur sammarbetet med mamman är, och lev paralellt med det under ett tag. Mitt ex sa att sammarbetet var jättebra, men det visade sig ju vara bra eftersom han vred och vände sig precis så som exet krävde, och gjorde allt hon sa. Det skapade mycket problem för oss eftersom det påverkade övriga familjen både ekominskt, tidsmässigt och relationsmässigt.
Vi flyttade ihop efter ca 6 mån, och detta trots att jag märkt att sammarbetet inte var sådär jättebra. Men jag var ju så kär och trodde inte det spelade någon roll, det skulle ju vara min sambos problem och jag antog att han ville lösa det på bästa sätt för våran familj, men det visade sig att jag hade fel.

Och även det bonusmamma nämner kring ansvarsfördelning. Han la på mig mer ansvar än vad jag ville för bonussonen väldigt snabbt, vilket påverkade relationen till bonussonen och till mitt ex.

Sen även uppfostran ska man hålla koll på, speciellt om ni vill skaffa ett gemensamt barn. För oss var det att mitt ex inte ville ha några regler för sonen eftersom han var hos oss så ofta och "han ville inte bråka med sonen då". Att ha gemensamma grunder i uppfostran är väldigt viktigt, för det kommer ju påverka kommande barnet.

Mitt råd är att ta det lungt, bo där under några dagar när han har dottern och känn efter hur det fungerar under en period innan du flyttar in, blir det gemensamma barn(som för oss) innan man insett och jobbar på att ha gemensamma grunder och regler i hushållet så blir det ytterligare ett barn med separerade föräldrar.

Håller med om och har upplevt i princip samma situation som du beskriver. Det är så otroligt mycket mer som ska fungera än just relationen med mannen och barnet än vad jag kunde föreställa mig!
Trots att jag från första stund tyckte barnet var en mysig tjej och att vi fungerade, så är det så överjävligt jobbigt att leva i styvfamilj ibland så jag bara vill lämna alltihop. Och detta trots att barnet fortfarande är samma trevliga tjej, äldre och mer självständig, mannen har gaskat upp sig gentemot sitt ex som tidigare domderade och bestämde över allting här hemma och trots att vi numer tar fler beslut gemensamt då vi har två barn tillsammans också.

Jag vet inte vad jag kunnat göra annorlunda förutom att inte flytta ihop och starta ett gemensamt liv med den här mannen. Men då hade jag å andra sidan inte fått världens finaste barn och min fina man heller. Det är värt allt slit det innebär att vara en styvfamilj, det är väl på något sätt värt de gräl som uppstår och stressen som kommer med att ha en utomstående som man inte kan välja bort ur sitt liv trots att hon är en energitjuv som bara förstör.
Jag trodde allt skulle ordna sig så småningom men det går liksom inte att vänja sig  helt och hållet vid att ha ett liv man älskar på halvtid och ett liv jag bara känner att jag står ut med när det är som värst på halvtid, det är skitjobbigt rent ut sagt. 
Men, som sagt, det är ju ändå värt det, annars skulle jag inte stanna. Det är ju den här mannen jag vill leva med och då får jag lösa mitt vardagsliv på bästa sätt för att orka med.

Jag håller med alla som skriver att ni ska vara överens om ansvarsfördelning o.s.v. när ni flyttar ihop. Var inte rädd att säga att du behöver tid på dig att känna efter vilken typ av roll du vill ha när det gäller hans barn, om du vill vara aktiv eller låta honom ta största ansvaret o.s.v. Och känner du att du behöver mer andrum de veckor hon är hos er så aktivera dig och ta det andrum du behöver.
Jag brukar passa på att träna och träffa kompisar i större utsträckning när min mans dotter är här, kanske lägga mig tidigare eller ta ett långt bad. Jag behöver vila från att ha allting som rör henne precis inpå mig, jag behöver vila från hur stämningen är och en massa annat och det gör jag numer, utan att känna mig dålig eller att mina känslor är förbjudna. 

Tips:

Skaffa egna problem, inte andras.

I all välmening