• Anonym (ensam)

    Jag är socialt handikappad ibland...

    Jag närmar mig 40 strecket, har barn, är ensamstående (jag tog steget att jag och pappan till mina barn separerade). Jag vill inte bo med en man-trivs att bo ensam med mina barn.

    NU till mitt problem, JAG KAN INTE HANTERA FLERA SOCIALA SITUATIONER.

    Jag har bara ett par vänner, den ena är i samma sits som jag, och jag lyckas inte får fler vänner-ändå anser många att jag är trevlig vid första kontakten, och jag ger ett intryck av att vara glad och framåt, men om det blir så att jag träffar dessa människor igen så låser det sig, jag vet inte vad jag ska prata om.

    Och det blir inget mer-det blir sällan att jag ens kommer i närheten att få vänner, men ibland.

    För några månader sedan blev jag bjuden hem till en varm och trevlig barnfamilj. Mamman och jag hade pratat och skrattat tillsammans flera gånger-när jag kommer dit så blir jag stel och det blir lite pinsamt-trots det blev jag bjuden på en fest hos denna familj, men går inte dit för att jag tycke det känns jobbigt med många nya människor.

    Jag är blyg i vissa situationer, när det är många människor, eller när jag ska träffa någon ansikte mot ansikte.Men jag kan utan problem gå på anställningintervjuer, och får ofta de arbeten jag söker.

    Men jag är social och vill ha vänner-jag trivs inte att leva så här.

    Problemet är att detta problem att inte ha vänner har hållt på i fyra generationer, med mig-så jag har alltså inte fått mycket till social träning när jag var barn.

    Mina barn har inte heller vänner och de närmar sig skolåldern-jag vill bryta generationer av ensamhet men mina barn, men hur?

    Detta är en sorg, en stor sorg, speciellt när jag ser att mina barn verkar gå samma väg till mötes.

    När mina barn blivit större har jag varit så glad för att de ser bra ut, den ena är vacker, men det har inte hjälpt, också flickor ibland på förskolan kastar sig över min son för att han är så söt och vill pussa honom.

    Vad ska jag göra? Hur gör man?

    HJÄLP

  • Svar på tråden Jag är socialt handikappad ibland...
  • Squirrel Nutkin

    Jag kænner igen mig i det du skriver, bland annat att vara blyg nær det ær många mænniskor eller træffa någon ansikte mot ansikte. Jag tror inte det ær helt ovanligt att kænna som du.

    Du skriver att dina barn nærmar sig skolåldern och du vill bryta ut ur ensamheten. Du kunde kanske engagera dig i Hem&Skola-føreningen (eller som klassførælder) å førhoppningsvis træffa førældrarna till barnens klasskamrater dærigenom, det kunde ju underlætta barnens socialisering i skolmiljøn. Som klassførælder, om man nu fortsatt kør med det, kan du ju vara med å påverka gemensamma fritidsaktiviteter samtidigt som du får træffa førældrarna regelbundet å førhoppningsvis hittar någon att umgås privat med.


    Life's a journey, not a destination!
  • Anonym (Periodare)

    Hej,
    Känner lite igen mig i det du skriver. Men jag är nog mer av en periodare.....de perioder jag är pigg är jag väldigt social o så men sen får jag mindre energi o blir då mer osocial. Såhär har jag nog varit mest hela mitt vuxna liv och har inte orkat skaffa mig o hålla kontakt med "nya" vänner! Jag har ett par riktigt goda vänner sedan barndomen som jag känner att jag nöjer mig med. Men ibland träffar jag på personer som skulle vara trevliga att ha som vänner.

    Även jag är utåt sett ganska glad o social, har bara haft väldigt sociala jobb! Jag har inga problem att träffa nya människor men.....när jag sedan måste träffa dom igen känner jag nån slags ångest o jag "låser" mig! Detta har blivit något bättre med åren o iom att jag blivit mamma......orkar helt enkelt inte oroa mig för vad andra tycker om mig! Men som du tänker jag nu mer på barnen o att de borde ha en mer social mamma.

    Ja, det finns säkert nån särskild psykologisk benämning för sådant här beteende. Men du är iaf inte ensam! 

    Har tyvärr inte nåt bra tips för hur just du ska göra.....vet bara att jag själv ibland måste tvinga mig till vissa sociala sammanhang med mina egna barn, fast jag själv inte har nån lust! 

  • frökenpiggy
    Anonym (ensam) skrev 2011-01-07 15:21:32 följande:
    För några månader sedan blev jag bjuden hem till en varm och trevlig barnfamilj. Mamman och jag hade pratat och skrattat tillsammans flera gånger-när jag kommer dit så blir jag stel och det blir lite pinsamt-trots det blev jag bjuden på en fest hos denna familj, men går inte dit för att jag tycke det känns jobbigt med många nya människor.
    Känner igen mig väldigt väl i det här stycket. Jag tycker ofta att jag gör bort mig, och ändå så verkar andra vilja träffa mig igen. Varför vill de det? Och varför vill de träffa dig igen? För att vara snälla och barmhärtiga mot såna socialt handikappade som oss?

    Så brukade jag tänka. Sen kom jag på att det kanske inte var så. De kanske faktiskt gillade mig, trots att jag gjorde bort mig. De kanske t o m tänker att det var deras fel att det blev pinsamt. De kanske inte ens kommer ihåg att det var pinsamt. Jag kanske är okej som jag är.

    Tänk på mottot "behandla andra som du själv vill bli behandlad", men vänd på det. Behandla dig själv som du behandlar andra! Du verkar vara en trevlig och gullig person, och jag är säker på att du skulle ge en potentiell kompis en andra chans även om de var lite stela i början.
  • Anonym (ensam)

    Det piggar upp bara av att få svar-samtidigt så känner jag att jag är dålig  på att ta tag i saker och verkligen försöka att göra något åt min situation-jag gör nästan inget för att få vänner, jag borde iallafall anstränga mig gå kurser el dyl.

    Jag har satt ut en annons i tidningen, och fick några svar, men det blev inget med det heller.

    Jag funderar på att gå en kurs, kanske en språk kurs och försöka samtala med människor där, men jag vet att det är jobbigt när jag kommer dit.

  • Anonym (simona)

    va lustigt. jag var precis ute på en promenad och jag och tänkte att jag ville starta en tråd liknande som denna. och det första jag ser när ja kommer in - högst upp - är just denna tråd.

    jag känner iaf igen mig i det ni alla skrivit. jag tror det för min del handlar om ngn slags prestationsångest. ja har svårt att vara mig själv. jag är nog rätt lugn som person, ibland pratar jag mer ibland inte. är nog en tänkare också. precis som dig har jag haft lätt att få jobb, jobbat i sociala jobb..


    de jag umgås med är alla nära vänner. man läser mkt om folk som har problem at skaffa nära vänner och bara har en massa ytliga.. för mig är det nog tvärtom. är som att jag först kan slappna av när jag verkligen lär känna ngn. annars blir ja också lätt stel.. känner ngt slags krav.


    gick precis och fundera innan jag satte mig vid datorn att jag ska försöka vara mig själv i situationer. vare sig jag är glad, tyst, tråkig, rolig, pratsam, analytisk, djup, ytlig. jag tror det handlar om ens självkänsla. bara man gillar sig själv så gör nog andra det också! ja kan t ex bli att om jag är på humör för att prata mkt, då klankar ja ner på mig själv att ja pratar för mkt och det är därför ingen gillar mig (att ingen gillar mig kommer jag på själv). är ja kanske lite mer tyst så klankar ja ner på det. alltid är det ngt fel.. så jäkla tröttsamt. vet inte om du känner igen dig men det här va som sagt ngt ja fundera på just nu.. har den dåliga vanan att jämföra mig också. suck.. försår inte varför ja håller på så här.

  • Anonym (simona)
    Anonym (Periodare) skrev 2011-01-07 16:40:16 följande:
    Hej,
    Känner lite igen mig i det du skriver. Men jag är nog mer av en periodare.....de perioder jag är pigg är jag väldigt social o så men sen får jag mindre energi o blir då mer osocial. Såhär har jag nog varit mest hela mitt vuxna liv och har inte orkat skaffa mig o hålla kontakt med "nya" vänner! Jag har ett par riktigt goda vänner sedan barndomen som jag känner att jag nöjer mig med. Men ibland träffar jag på personer som skulle vara trevliga att ha som vänner.

    Även jag är utåt sett ganska glad o social, har bara haft väldigt sociala jobb! Jag har inga problem att träffa nya människor men.....när jag sedan måste träffa dom igen känner jag nån slags ångest o jag "låser" mig! Detta har blivit något bättre med åren o iom att jag blivit mamma......orkar helt enkelt inte oroa mig för vad andra tycker om mig! Men som du tänker jag nu mer på barnen o att de borde ha en mer social mamma.

    Ja, det finns säkert nån särskild psykologisk benämning för sådant här beteende. Men du är iaf inte ensam! 

    Har tyvärr inte nåt bra tips för hur just du ska göra.....vet bara att jag själv ibland måste tvinga mig till vissa sociala sammanhang med mina egna barn, fast jag själv inte har nån lust! 
    ja har precis så. är som att det går bra att träffa ngn första gången, ja kan prata och så vara framåt och glad. sen när man ses igen så blir ja helt annorlunda. så är det på fester, jobb.. överallt när det kommer till det sociala. fattar inte varför det blir så.

    fattar verkligen inte varför det blir så, bör väl vara tvärtom egentligen?
  • Anonym (simona)
    frökenpiggy skrev 2011-01-07 17:04:20 följande:
    Tänk på mottot "behandla andra som du själv vill bli behandlad", men vänd på det. Behandla dig själv som du behandlar andra! Du verkar vara en trevlig och gullig person, och jag är säker på att du skulle ge en potentiell kompis en andra chans även om de var lite stela i början.
    ja det är nog smart att tänka så. läste också i en bok tror jag det var, att man ska skrivar ner det man uppskattar hos andra folk. t ex att de är snälla, glada, lugna, avslappnade, positiva.. m.m. när man sedan har en lista så har man listan på den man själv vill vara. jag vet inte.. men det gav mig en tankeställare. jag kan klanka ner på mig om jag kanske inte har ngt bra att säga och bara är tyst, men kan samtidigt uppskatta när folk i min omgivning "vågar" vara tysta och inte bara pratar för att prata. man är liksom så extra hård mot sig själv, kanske kan vända på det nästan och säga "behandla dig själv så som du behandlar andra"
  • Anonym (ensam)

    Jag behandlar människor väl, så som jag själv vill bli behandlad, men det fungerar ju inte heller.

  • Anonym (simona)
    Anonym (ensam) skrev 2011-01-07 21:27:16 följande:
    Jag behandlar människor väl, så som jag själv vill bli behandlad, men det fungerar ju inte heller.
    ja men om du vänder på det, behandlar dig själv så som du behandlar andra. gör du det?
  • MickeN1973

    Detta är något för en psykolog,  prata med en sådan.

    Om denne kan ge dig några råd.

    Likaså kan det vara bra för dina barn att få råd av en psykolog så att mönstert bryts 

  • Anonym (ensam)
    Anonym (simona) skrev 2011-01-07 23:03:37 följande:
    ja men om du vänder på det, behandlar dig själv så som du behandlar andra. gör du det?
    Det var en bra frågeställning. Gör jag det? Nej, det gör jag inte. Jag tar tex inte hand om mig själv, äter för mycket och är överviktig, tränar inte fast jag vill och behöver det, går inga utbildningar eller kurser fast jag önskar det-så jag tar inte hand om mig-kan det vara så att männsikor upplever mig som....slaffsig, utan mål?
    Jag är ju inte slaffsig i den bemärkelsen, ren, ok klädd, men har dålig karaktär.
  • Anonym (Socialt handikappad)

    Jag känner mig också socialt handikappad, på fest har jag aldrig kunnat slappna av och än värre ta en fika på egen hand. Jag blir stel i hela kroppen, lederna blir liksom orörliga och jag kan knappt lyfta koppen utan att använda 2 händer. Jag skakar omedvetet men när det händer så är det extremt jobbigt, vill bara fly. Vet inte vad detta beror på, första gången det hände var jag 16 år och skulle resa på egen hand. Jag skulle köpa något att fika på ett kaffe men kände mig så uttittad att jag började skaka. Sedan dess har detta hänt till och från i olika sociala sammanhang. Jag kan inte slappna av bland okända människor, känner mig iakttagen och uttittad.

Svar på tråden Jag är socialt handikappad ibland...