Jobbig situation med fosterbarn

Usch jag känner mig som hemsk människa. Fick för 2 år sedan ett familjehemsbarn 13 år gammalt jag och min man. Hade försökt på barn i sex år. Hon flyttade hit och jag blev gravid direkt vilket gjorde att det gick fort att bli familj. Jag och min man hade verkligen längtat efter detta.
Det var en jobbig situation kände jag som mamma. Ville ju inte att någon skule bli utanför. Jag och fostertjejen pratade mycket och trots hennes buttra instängda stunder hände fantastiska grejer och hon mådde bättre och bättre. Jag blev naturlig vuxen för henne medan min man för att skapa vänskap var lite mer kompis och det funkade super tills dess att han en dag var tvungen att fatta en rätt så vuxet beslut som hon blev arg på, blev en konflikt och sen dess funkade inte deras relation. I ett år har det varit väldigt jobbigt. Dels som första gångsföräldrar med allt var det innebär samtidigt som min man bara fått nonchalans och butterhet, tjuriga svar och taggande från henne. Mycket mer då jag inte varit med. Jag har inte trott på allting och ifrågasatt såklart. Min stora tjej kan ju inte göra såna saker men jag har hört och sett.
Jag vet att tonåringar kan vara buttra och sånt. Hon sitter mest på sitt rum och vill inte vara en del av familjen. Det är lite det som svider. Vi ville så gärna vara familj eller iallafall att man håller ihop men hon har en familj som hon säger och det har vi varit tydliga med hela tiden att hon skall träffa dem så ofta hon vill vilket blir aldrig för hon vill inte heller. Skit jobbigt för henne så klart också. Det jobbigaste är att hon inte bryr sig alls om det mindre syskonen vilket jag inte vill kräva heller men hon bara suckar och stönar åt henne. Hjälper henne inte om hon ramlar utan tycker hon kan klara sig.
FAN jag blir så arg. Härom dagen då jag för första gången lämnar henne då hon sover för att vara borta en kort stund och detta är kanske ANDRA gången på typ 1,5 år så av en slump kommer min man hem 15 minuter senare då står hon på sitt rum och dansar och lyssnar på musik i hörlurar.

FAN jag VET att det är jobbigt med att ha familjehemsbarn jag VEt att det inte skulle vara en dans på rosor och jag känner mig värdelös, oerfaren kanske men samtidigt jag umgås med tonåringar så den biten vet jag men just att man liksom inte kan vara avslappnad hemme utan hon påverkar hela familjen med sina sinnestämningar. Jag bara känner att jag inte vet om jag orkar stå ut x antal år till. Eller om jag skall få soc att fixa studentlägenhet till henne och hjälpa henne så mycket jag kan.
Risken är ju att relationen förstörs.

Hoppa på mig bara, jag känner mig som en skit. Jag vill ju alla barn väl i mitt hjärta men det känns pissigt med att ha någon som inte alls gillar min man, nochar honom (som säkert tonåringar gör) och får honom att må dåligt....

Var tvungen att skriva av mig, jag hoppas det ordnar sig så klart...

Queenie70

Äldre 7 Jan 22:19

#1

Du känner nog samma uppgivenhet och maktlöshet och frustration som många tonårsföräldrar känner. Det är ändå på nåt vis ett friskhetstecken att hon VÅGAR vara sådan hos er. Det är nu ni ska stå ut, det är nu ni ska visa att ni står kvar fast hon är skitjobbig. Det skulle vara ett svek att ge upp nu. Stå ut nu, och ni kommer att få belöningen i framtiden, det är jag övertygad om.

Anonym (skaffa hjälp)

Äldre 7 Jan 22:22

#2

KRÄV stöd från er familjehemshandläggare. Det är precis sådant du ska kunna ventilera med henne/honom. Har tjejen något umgänge med sina föräldrar? Behöver ni en avlastningsfamilj till henne så att både n och hon får komma ifrån ibland?

Bulldozer

Äldre 8 Jan 00:24

#3

Förstår inte riktigt vad som känns jobbigast?
Du kanske måste hålla isär problemen, känns som om det bara snurrar runt och det ena går in i det andra!
Du kanske måste ta tag i en sak i taget och "rang-ordna" problemen för att sen ta tag i dom därefter.....

Anonym

Äldre 8 Jan 00:41

#4

Låter som en NORMAL tonåring!!

Bulldozer

Äldre 8 Jan 00:46

#5

Anonym skrev 2011-01-08 00:41:35 följande:

Låter som en NORMAL tonåring!!

Ja absolut!
Men frågan är lite vad som känns jobbigast?
Att tjejen är just tonåring? Att Ts helt plötsligt är småbarnsmamma samtidigt som foster mamma?
Att hon känner att tonårs tjejen inte får det hon behöver osv osv osv.... att vara fosterbarn är jätte jobbigt men att vara fosterförälder är inte heller det lättaste....
Det finns många olika faktorer som man kan må dåligt av som fosterförälder!

Anonym

Äldre 8 Jan 08:41

#6

15 år och du funderar på att sätta henne i studentlägenhet? Kan du tänka dig göra samma sak med ert barn, när denne slutar lyssna och blir jobbig, om 13 år?

Anonym (Mirre) Trådstartaren

Äldre 8 Jan 08:53

#7

Tack för alla råd. Jag vet att man måste stå ut och det kommer nog bli bättre. Det jobbigaste är nog bara att vår "barntid" med henne blev så kort och att hon liksom inte bryr sig alls. Det är nog det som är jobbigt. OCH det är nog så att jag känner att jag inte räcker till.

Ja att sätta hennei studentlägenhet är inte ett alt. heller då hon behöver trygghet runt omkring. Det har hänt så mycket så att man har liksom ingen grund att stå på att falla tillbaka på. Det får jag förhoppningsvis med min dotter.

Jag ska stå ut. Det är tonårstid och det är väl så att man vill henne så väl med allting och analyserar och funderar och tar saker personligt.

Tack för alla synpunkter. Ibland behöver man bara ner på jorden igen. Och vem har sagt att det skall vara lätt.

Ramborg

Äldre 8 Jan 09:01

#8

I min familj var vi tre biologiska barn och en mamma och pappa som fortfarande är gifta. Ganska o-struligt alltså. Bror o jag växte upp och flyttade. Minstingen hade en fullkomligt GRÄSLIG tonårstid. Från hon var tretton till arton sa hon knappt tre ord i rad till mamma utan att snäsa. Det var en massa annat strul också. Mamma ringde mig i studentrummet och grät ibland, för det var så jobbigt och så olikt de två äldre barnen.

Men det gick liksom över av sig själv och från arton och fortfarande är hon en lyckad, stabil, omtänksam och fullständigt normal ung kvinna.

Somliga blir knäppa i tonåren. Betyder inte att det är nåt fel på varken dig, mannen eller tonåringen, TS. Gäller kanske bara att stå ut?

Lycka till!

Bulldozer

Äldre 8 Jan 09:15

#9

Anonym (Mirre) skrev 2011-01-08 08:53:02 följande:

Tack för alla råd. Jag vet att man måste stå ut och det kommer nog bli bättre. Det jobbigaste är nog bara att vår "barntid" med henne blev så kort och att hon liksom inte bryr sig alls. Det är nog det som är jobbigt. OCH det är nog så att jag känner att jag inte räcker till.

Ja att sätta hennei studentlägenhet är inte ett alt. heller då hon behöver trygghet runt omkring. Det har hänt så mycket så att man har liksom ingen grund att stå på att falla tillbaka på. Det får jag förhoppningsvis med min dotter.

Jag ska stå ut. Det är tonårstid och det är väl så att man vill henne så väl med allting och analyserar och funderar och tar saker personligt.

Tack för alla synpunkter. Ibland behöver man bara ner på jorden igen. Och vem har sagt att det skall vara lätt.

En egen "barntid" är svårt att få med dom placerade barnen och kanske inte det optimala att eftersträva! Dom behöver "landa", känna trygghet och tillit, känna att dom är en del av en familjen med ALLT vad det innebär vilket kan vara svårt!
Dessa barn är från början "trasiga" och kommer från dis funktionella familjer och att utsätta dom för ännu mer känslomässigt för påfrestande saker i livet är grymt! Och det är just "grunden" i deras liv som blivit fel som av bio föräldern har missats så att ens jämföra det med ditt egna barn du har hos dig från Dag 1 till ut flyttnings datum då dom är vuxna är fullkomligt orealistiskt!
Det är jätte bra att ditt barn kommer att få den grund du pratar om men det har inte denna tonårs tjej, hon har inte fått allt det du är beredd och kommer att ge din dotter vilket också har lett till en placering!
Hennes behov av det mest primära här i livet är säkerligen så mycket större än vad ditt egna barn kommer att behöva i samma ålder....
att ens tänka studentboende i hennes ålder är absurt, hade du tänkt så med ditt egna?
Hade du haft samma "ge upp" tankar med ditt egna?
Ingen har sagt att livet ska vara lätt för det är det inte! Men vi vuxna har ändå stor förmåga att påverka det åt det positiva hållet för våra barn.
Livet kan vara vidrigt svårt!
Livet för dessa barn är många gånger som att springa i motvind i storm utan känslan att äntligen vara framme, utan känslan att komma komma fram och att man aldrig mer behöver springa...
Det är det du måste hjälpa henne med, allt annat är petitesser!

Anonym

Äldre 8 Jan 09:19

#10

Anonym (Mirre) skrev 2011-01-08 08:53:02 följande:

Tack för alla råd. Jag vet att man måste stå ut och det kommer nog bli bättre. Det jobbigaste är nog bara att vår "barntid" med henne blev så kort och att hon liksom inte bryr sig alls. Det är nog det som är jobbigt. OCH det är nog så att jag känner att jag inte räcker till.

Ja att sätta hennei studentlägenhet är inte ett alt. heller då hon behöver trygghet runt omkring. Det har hänt så mycket så att man har liksom ingen grund att stå på att falla tillbaka på. Det får jag förhoppningsvis med min dotter.

Jag ska stå ut. Det är tonårstid och det är väl så att man vill henne så väl med allting och analyserar och funderar och tar saker personligt.

Tack för alla synpunkter. Ibland behöver man bara ner på jorden igen. Och vem har sagt att det skall vara lätt.

Som tröst kan jag säga att min, numera 18 åring, var fullkomligt vidrig som ung tonåring. Allt handlade om henne och hennes behov. Hon hjälpte om hon ville, men krävde omedelbar hjälp om det var något hon ville eller behövde. Ingen hänsyn togs till syskon eller mamma. Jag vet inte hur ofta jag gråtot över henne, men det är alltför många gånger i alla fall. Det har varit hemska år men nu börjar det lugna sig oc hon är en snäll tjej som älskar sim mamma och sina syskon igen.

Jobbig situation med fosterbarn

INNEHÅLL