sleeve gastrorectomy o gastric by pass?

puff     

Jag har lusläst många trådar om gastric, både sleeve och bypass. Sleeve gör via privatkliniker o kostar ca 100 000 kr.

Tycker som du att sleeve verkar vara det bättre alternativet. Ska snart till läkare o få remiss, sedan får jag se vilket alternativ jag väljer. BMI 36 har jag.

Jag tycker ju att ni har flugvikt i jämförelse med mig och de jag känner som gjort sleeveoperation som delmoment i sin totala viktoperation.

Mitt BMI låg på 54 när jag gjorde GBP-operation och de jag känner som gjort sleeve som steg 1 i en sk duodenal switch har haft kritik just mot att operationen INTE ger dumpings.

De jag känner som gjort duodenal switch och som då började sin viktresa med en sleeveoperation, fick avstannad viktminskning och kunde hela tiden äta sötsaker, vilket inte var så bra.

Jag förstår att man tänker Sleeve, det gjorde jag med. Men med snart 1,5 års perspektiv på GBP-operationen så är det just dumpingen som är en av framgångsfaktorerna i mitt viktminksningsarbete. Dumpingen gör att jag äter små mängder av socker och tom väljer bort sådant som jag tidigare föredragit, Sådant som tidigare varit ett hinder för mig i viktminsikningssammanhang.  Jag har nu gått ner 60 kilo och viktminkningen fortsättter.

Jag rekommenderar inte viktoperation för någon med BMI under 50 eller med allvarlig sjukdom till följd av fetma.  Det är ett stort steg och innebär en stor livsstilsförändring. Om jag hade 35-40 i BMI hade jag inte ens tänkt operation. Vid den vikten hade jag känt mig helt okej och gjorde också när jag kom ner till den efter 40-50 kilos viktminskning :)

Sjuklig fetma enligt BMI-tänket ja. eller iaf kraftig övervikt.  De flesta vid BMI 40 är dock sällan särskilt sjuka. det är först vid högre viktklasser som övervikten börjar ge följdsjukdomar.

Saken är den att vid endast 15 -20 kilos viktminskning har din sitution ändrats drastiskt. Det är lite skillnad mot de som startar vid betydligt högre vikter.  För många som ´har BMI på 50 och högre tror jag att operation faktiskt är den bästa metoden.  För personer med BMI runt 40 borde samhället erbjuda annat stöd. Att operera vid så liten övervikt är enligt mig vansinne. Bieffekterna och följdsjukdomar av operation är så pass många och svåra att det helt enkelt inte är värt det då.

Min åsikt är ju min personliga och givetvis inget du behöver inruta ditt liv efter. 

Sant, men även med 45kg som övervikt - som jag har, så är det tillräckligt för att få följdsjukdomar. Tex ofrivllig barnlöshet, utan möjlighet att få hjälp av fertilitetsmottagningen pga min övervikt.

Jag skulle välkomna riktig hjälp, som inte är operation. För jag är livrädd för själva operationen och dess komplikationer, biverkningar (så som dumping osv)

Jag är ganska övertygad om att det räcker att du går ner till 30 BMI så kommer fertilitetsproblemen bli enklare, Kanske redan innan.

Jag har personlig erfarehet av överviktsbehandling och PCOS under 20  års tid.  MIna PCO-problem har varit som svårast under viktuppgångsperioder, sedan har de försvunnit när jag ätit bra och levt med viktnedgång, även om jag  fortfarande varit kraftigt överviktig.

NU har jag BMI 32 och har haft regelbunden ägglossning sedan någon gång på 40+ BMI. 

Förr fick jag PCO-problem vid typ BMI 28-30 och då ökade vikten snabbt till BMI 40.  Jag har gjort så många viktresor upp och ner att jag med åren börjat se skillnaderna vad gäller ägglossning, som mer är beroende av hur jag äter och lever, än vad jag väger.  Jag har fått regelbundna ägglossningar i 120-kilosklassen också, när jag levde med LCHF-kost.

Om jag får råda dig så tycker jag att du redan idag ska börja leva som om du är opererad, dvs intag kost regelbundet över dygnet och ingenting däremellan.  Ät lite kolhydrater, mer protein och var inte rädd för fett. Ät absolut inte fettfritt och lågkalorikost. Ta bort allt socker och var extremt sparsam med mjölprodukter, bröd och liknande.

Ät kl 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20  
. Glöm inte att minst två mål om dagen ska innehålla minst 2-2,5 dl mjälkprodukter. Håll lunch och middagsmaten (kl 12 och 18) till 400 grams portioner. Kl 8 är det frukost. Resten av målen är mellanmål, som kan vara frukt, ägg,
yoghurt mm.

Jag lovar dig att redan inom 1-2 månader kommer du att känna en enorm skillnad, och om det inte är ägglossningsstörningar du har, så kommer du på bara ngn månad ha kommit ner i BMI 30 och då får du hjälp på fertiliteskliniken.

Lycka till!

Jag gjorde själv en gbp precis innan jul och jag är jättenöjd. Jag hade bmi 43 ungefär och jag kan ärligt säga att jag skulle aldrig klara av det här utan en operation! Att sitta och säga att det bara är att äta rätt är inte hela sanningen, det var läkarna på "mitt" sjukhus väldigt noga med att berätta. Jag önskar jag hade klarat av det utan operation men det hade jag inte. Kroppen mår inte bra av att gå ner 10 kg och sen upp 15 igen för det är det som händer. Det är ingen tävling i vem som har högst bmi och därmed ska få hjälp. Uppfyller man kraven kan man få en operation.

Jag tycker dock precis som GBP-opererad att dumpingen är ett ypperligt verktyg. Jag har ännu inte dumpat på någon mat men däremot om jag äter lite för mycket dumpar jag direkt. Ett bra verktyg som gör att man oftats inte ens vill äta det man dumpat på igen.

Jag är inte så inläst på vad en sleeve innebär men vad jag har förstått görs den mest på privata kliniker där man måste betala själv. Läs på båda, prata med en kirurg och se vad denne säger, lycka till!

Det finns en tråd för oss gbp-opererade (och även dom som funderar eller väntar på en op :)) www.familjeliv.se/Forum-11-258/m52265940.html

Det är ju faktiskt ätandet i sig som är nyckeln till framgången , inte operationen. Operationen är endast ett verktyg.

Jag menar att konceptet bör följas av alla som funderar viktoperation för att se om de kan tänka sig att leva så.

Vid låg vikt från början så kan det tom hjälpa. Visst är det så att många tjockisar går upp i vikt igen, det vet jag med besked.  Tyvärr är det många som går upp i vikt igen efter en GBP också. Därför är det oerhört viktigt att man vet vad man ger sig in på.

Jag var själv emot det under flera år. Läkarna ville och försökte få mig att vilja bli opererad (har en svår sjukdom som följd av övervikt), jag ville inte.  Till slut var jag så nedgången av min sista viktuppgång och min höga vikt att jag likt en alkoholist i rännstenen insåg att dettta är min sista chans till ett vanligt liv.  Jag tog chansen, vilket jag är mycket glad för.  Rädd in i det sista var var jag och grät när de sövde mig.

Jag hade bmi 34,8 och gjorde en GBP (betalde den själv) och jag hade aldrig klarat av att gå ned den vikten själv eller att kunna hålla den. Nu efter ett par år så har jag märkt att jag måste ha koll på ätandet igen för jag börjar tåla onyttiga saker mer och mer, så tyvärr är inte ens GBP 100% säkert mot viktökning. Det positiva är att jag under de här åren har börjat äta nyttigare och därför kan avstå.

Jag ångrar inte alls min operation och ser inte varför jag nödvändigtvis skulle ha väntat tills jag fick ett bmi över 50 för att opereras. BMI 40+ räknas ju trots allt som en rejäl hälsorisk.

Kanske ska tillägga att jag vägde 105 innan operation och ca 65 kg ett år efter OP, så det var en rejäl viktminskning jag gick igenom. Väger ca 70-71 kg nu.

Det är klart att man inte ska vänta till dess att man får ett BMI på 50 BMI, Samhället borde erbjuda annat stöd för personer som inte har jättestor övervikt. Som det är idag så läggs mkt resurser på personer med marginell övervikt och väldigt lite på de som har de största problemen och behöver mest stöd och hjälp.

Jag pratar folk som väger 150-250 kilo. Det är rimligt att anta att många i dessa viktklasser kommer behöva mer stöd och hjälp för att klara en varaktig viktminsning och klara att leva ett liv som viktopererad.

Med en vikt på 105 och 34,8 i BMI innebär det att du är väldigt lång. Själv väger jag någonting på 80 kilo när jag har 34,8 i BMI. Det finns inget som säger att folk som inte opereras automatiskt går upp till ofantlig BMI-klasser.

Det är såklart ingen tävling i vem som väger mest, men jag tycker att man lite väl enkelt opererar i vårt land. Detta som första åtgärd och inte som absolut sista utväg, så som det är tänkt.
Eftersom jag varit överviktig vädligt länge har jag fått åtnjuta annan beh för min övervikt tidigare i livet, tex inläggning på klinik för viktnedgång (effektivt och bra för psyket), viktgrupp på vdc,  jag har också varit med i OA (overeater anonymous) och div stödgrupper på Internet samt gått i terapi, både enskild och i grupp så kan jag säga att alla dessa olika behnadlingar/ vägar till insikt om mitt ätande och min övervikt är en del i orsaken till att jag klarat operation och livet efter så pass bra.  Runtomkring mig ser jag 2+ års opererade som börjar gå upp i vikt nu, jag ser också personer som är relativt nyopererade som inte klarar att hålla sig ifrån onyttiga saker, som mår dåligt pga att de inte kan sköta maten efter operation.    Jag har också stött på många personer som fått medelsvåra till svåra bieffekter av operationen.  Jag är rädd för att Landstinget inte ser helheten när de utfärdar remisser och godkänner folk för operation.  Operation är inte vägen för alla.  Därför tycker jag att det är enormt viktigt att man vet vad man ger sig in på, förutom de medicinska risker man tar. 

Att då leva som om man är opererad (fast man äter större portioner, eftersom magsäcken ju inte är minskad), tycker jag är en betydligt bättre metod och förberedelse än att äta näringspulver flera veckor innan operation eller dokumentarat ska lyckas gå ner ett visst antal kilo före operation. Det leder inte till ngt gynnsamt i längden och bevisar definitvt inte om en person är redo för operation eller inte.