Har sagt upp bekantskapen med min syster

Du har dåligt samvete tror jag över att du inte längre orkar umgås med din syster. Men du kan se det som att du var det av syskonen som höll ut längst också......
Självklart kan inte hon bestämma att du inte får prata med folk om detta, men du kan vara en större person och meddela att du av eget val inte längre orkar umgås med din syster. Frågar folk en massa så säg bara att det är ganska privat mellan dig och din syster och du vill inte snacka skit om en som är nära släkt.

Jag vet inte riktigt vad det är du vill med tråden. Söker du råd om hur du ska klara dig utan henne, tröst eller undrar du om du gjort rätt eller varför hon är som hon är?

Om du har gjort rätt eller inte vet bara du. Man måste inte umgås med sina syskon, ibland går man inte alls ihop och gör varandra mer skada än "nytta", och då kan sluta träffas vara det bästa alternativet, även om det är en sorg för många. Det är den sorgen du känner nu tror jag, som du beskriver som ensamhet, lite samma som vid en separation från en partner som man älskat och velat dela livet med, som en liten död. Sorg är en process som inte kan skyndas på hur som helst, den finns där, kanske så länge ni inte kan ha en bra relation, men den blir mindre tung med tiden (att behålla umgänget är inte heller en garanti för att slippa sorgen, det är ju den dåliga/hopplösa/omöjliga relationen du sörjer).

Syskon kan uppfatta sin uppväxt väldigt olika. Det kan göra att man tycker att man har andra "rättigheter" till föräldrarna än andra syskon, eller att man känner att man alltid blivit trampad på och nu vill stå för sin rätt, trots att den "trampande" aldrig upplevt situationen så och därför inte förstår varför den andra har taggarna utåt. Bara för att man varit med om samma uppväxt behöver man inte ha upplevt den lika.

Vet inte om detta alls var vad du var ute efter? Lycka till i alla fall, särskilt med din nya familj!

Har gjort samma sak. Borde ha gjort det långt tidigare, men det blev inte så. Hoppet är det sista som överger en, eller vad säger man?

Det blev till slut ett måste. Jag vet att hon mår dåligt, men det kan aldrig bli en ursäkt för att bete sig hur som helst.

Det sjuka är att hon är saknad och hade varit välkommen tillbaka- om hon hade kunnat be om ursäkt och skärpa till sig, men eftersom jag inte tror att det kommer ske innan helvetet fryser till is så räknar jag med att aldrig mer varken se eller prata med henne. Hennes förlust. Men hon kan sitta och ruttna ensam och sen tycka synd om sig, det har ju fungerat bra hittills verkar det som...

Jag är både bitter och ledsen... Även om det var mitt beslut.

Jag förstår om relationen är ansträngd men man behöver inte umgås nära och tätt för att man är syskon men att gå från det till att säga ifrån sig kontakten med ett syskon fattar jag ärligt talat inte. Om syskonet gjort något kriminellt, begått våldshandlingar mot mina barn, förgripit sig på mig eller något sådant, då kan jag förstå att man öppet talar om att man vill avsluta sin relation med sitt syskon, annars inte..

Man kan undvika varandra ett tag men vissa relationer är bara som de är. De blir som de blir och får vara som de är, live and let live. Man behöver heller inte reda ut allting, eller reda i alla relationer som inte känns bra för det kan ge upphov till ännu mer konflikter och elände. Så ser jag på det här med att säga upp bekantskapen med sina syskon, det gör man bara i yttersta yttersta nödfall och knappt ens då. Syskon är forever...

TS..du har säkert gjort rätt. Finns ju alltid en väg tillbaka..men det ligger ju på din syster att inse sitt misstag isf.

Anonym (Samma) Jag har befunnit mig på båda sidor..och vill bara säga att ibland rår man faktiskt inte över sina känslor och sina handlingar, om du tex är psykiskt instabil 

Mmm..får hon hjälp av någon annan, vad det nu e hon behöver. För hon kan ju inte må bra.

Till Samma

Det låter som att du skulle kunna vara min syster. Hon tycker att jag är elak mot henne hela tiden, och jag kan inte förstå vad jag gör för fel. Vi har försökt, båda två, och vi har till och med varit i parterapi (mitt förslag) som hon direkt ville sluta med. Därför bad jag om paus i vår relation, för att allt jag sa verkade såra henne. Om jag sa "Min tröja är blå" tog hon det som att jag tyckte att hennes röda tröja var ful och att hon borde köpa en blå och vara mer som jag, trots att jag verkligen försökte vara försiktig med hur jag uttryckte mig.

Jag vet att hon är deprimerad och kämpar, men det finns, tyvärr, inget jag kan göra för henne. Jag hoppas att hon ska må bättre snart och saknar henne ibland, men känner, verkligen, att jag inte kan göra något för henne idag.

Hennes historia låter såklart helt annorlunda än min, och ingen av oss är väl direkt lämplig att döma i "sakfrågan". Vad jag vill säga är, tror jag, att ibland får man bara nöja sig med att tyvärr går det inte. Det spelar kanske ingen roll varför den ena gör si eller så, verkligheten är att det sker och att relationen inte fungerar för en eller båda parter. Och då får man ta en, ibland lång, paus.

Jag tycker du ger upp för lätt. Synd att kasta bort en relation på det viset. Du har säkert rätt i det du känner och det är troligen jobbigt för dig. Men hur mår hon egentligen? Det verkar som hon mår mycket dåligt själv. Allt hon gör tyder på att hon lider innerst inne. Är inte hela poängen med familj att man inte ger upp även när det är som jobbigast? Om det finns någon i världen som inte ger upp på en när man är sitt värsta jag så är det väl ändå en syster?  Hur mycket har du/ni jobbat igenom era problem? Gått i terapi?  Man kan ta ett steg tillbaka och inte umgås på ett tag men att säga upp hela relationen? 

Hoppas ni ändå hittar tillbaka till varandra. 

Har också gjort det valet, men jag vet att det från andra sidan ses som att hon gjort valet, och det är ok för min del.

För egen del handlade det också om hur jag blivit behandlad genom alla år.
Jag valde dock att gå vidare, utan att se mig om. Kanske du inte är där ännu, kanske du inte kommer dit alls, men om du gör det, är det värt det för att se hur mycket bättre man mår utan dessa energitjuvar som bara stjäl en massa.

Jag kan bara tala för mig, men för min del gick det så långt att jag valde att säga upp kontakten med hela familjen.
All ångest jag burit på genom alla år över att inte vara lika introvert som ena syskonet, alla snäsningar man fick bara genom att visa sig, ignorerad av två syskon till den grad att jag grät i bilen på väg hem.
Jag fick tidigt veta att jag inte var betydelsefull för mitt ena syskon, jag har aldrig och kommer aldrig vara något heller.
Jag blev förbjuden att hälsa på vissa familjemedlemmar etc.
Samtidigt skulle jag lyssna på allt skitsnack om andra familjemedlemmar, inte säga emot, inte göra något utan att be om lov och då skulle det göras på deras sätt.
 Att inte hålla med var en dödssynd.
Med separerade föräldrar antogs jag ta ett parti också. Vilket jag inte gjorde, men enligt dem skedde det eftersom den ena föräldern egentligen inte är välkommen heller, men man håller god min tills föräldern har begett sig. Bra att ha när man behöver pengar också.

Det tog mig ett bra tag i terapi för att inse att det inte var jag som var problemet.
Jag är EN DEL av problematiken, men jag är inte PROBLEMET som de ville utmåla mig till.
Efter det försökte jag ett tag till, men det gick inte.

Det sög kraften ur mig alldeles och därför var det här rätt väg att gå och jag ångrar inte en sekund.

Jag är idag mycket lyckligare och mer harmonisk än vad jag kunnat föreställa mig för flera år sedan.
Jag saknar inte min familj, för de har inte varit en familj till mig på många, många år.
Man kan inte sakna det man inte har.

Jag vet att andra sidan ser mig som bitter men framförallt som avundsjuk och missunnsam.
De får gärna se det så om det gör dem gladare.

Jag har idag en styrka jag är övertygad om att jag inte hade haft om de hade funnits kvar i mitt liv.
Förhoppningsvis kommer du också dit en dag och då har du alltid ett val att höra av dig.
Det är inte ett nederlag att vara den första som bryter tystnaden.
Om det är vad du vill, skall du göra det. Det viktigaste är att du känner att du mår bra i det hela.

Önskar dig lycka till med allt.

 

TS: Jag känner igen mig i din situation! Jag har med en syster som jag har sagt upp kontakten med, och hon liknar veeeerkligen din! Alla skulle tassa på tå för henne, lyda henne, avguda henne osv... Dessutom trodde hon, precis som din syrra, att hon ägde våra föräldrar!.....MIN mamma typ...

Jag och några till i min familj kollade upp "symptomen" på henne...och vet du vad vi fann?? Att hon var narcissist! (Inte nasist) som många tror när man nämner den psykiska sjukdomen. Låter som din syrra med har det tycker jag! Kolla upp detta! En relation med en narcissist kan förstöra hela ens liv...

Sedan tycker jag inte du ska ha dåligt samvete för att du har sagt upp kontakten med en familjemedlem. Hon är ju en människa som alla andra, eller hur? Och man KAN INTE tycka om alla människor, så är det bara! 

Vill börja med att säga att jag inte alls tycker att du ger upp för lätt, jag vet hur det känns. Har själv vuxit upp i en dysfunktionell familj med bland annat en äldre syster som tagit ut alla verkliga och inbillade förseelser mot henne på mig. Hon har dessutom alltid hävdat sig själv genom att trycka ner andra (det finns nästan inga fel hon inte hittat hos mig som hon sedan hånat högt och länge) och ska än idag leka familjens polis (allt och jag menar allt skulle göras enligt hennes mönster och alla skulle bete sig enligt en norm som bara finns i hennes föreställningsvärld).

För att göra saken ännu lite trevligare är hon extremt ombytlig och en rolig och trevlig diskussion kan blixtsnabbt förändras till ett upprört tjafs. Från att vara jätteglad kan hon bli tvärsur utan att man förstår vad som hände. Man kan i princip aldrig förutse dessa vändningar och endast undvika dem om man är extremt överslätande och överseende.

Glömde jag nämna att hon är väldigt fördomsfull (även om föremålen för hennes fördomar ständigt växlar) och gärna öppet hånar de hon ser ner på. Detta även om de gör något hon tycker är bra, t.ex. bryr sig om miljön, så ska hon ändå försöka ta det ifrån dem genom att påstå (utan att ha en aning) att de endast gör det för att det är på modet(?), allt för att inte rubba hennes negativa bild.

En riktigt charmig människa med andra ord.

Jag har däremot inte valt att öppet säga upp kontakten med någon i familjen. (min syster har däremot väldigt melodramiskt sagt upp kontakten till folk åt både höger och vänster, men aldrig förgott, för att sen göra om hela proceduren när de fortfarande inte beter sig som hon förväntar sig) . Jag har bara låtit all kontakt glesa ut kan man säga, jag hör inte av mig, tar inga som helst initiativ till kontakt. Vill hon umgås med mig får hon höra av sig och vill hon umgås med mig får hon dessutom se till att uppföra sig.  Nu kan vi nästan träffas hela familjen utan att ett enda tjafs uppstår.

Detta har inte varit en lätt eller snabb process och en grundförutsättning har varit att min syster sett det som otroligt viktigt att familjen håller ihop (fast givetvis beter sig normalt enligt hennes måttstock). Jag har som vuxen vägrat finna mig i hennes beteende. Jag markerar direkt när hon sätter igång och ger hon sig inte då går jag därifrån. Jag har efter kört 10 mil satt mig 20 min senare i bilen igen och åkt hem igen utan att skämmas ett dugg.

TS det finns inget självändamål i att genomlida träffar/helger och den som lämnar är inte den som förstör utan den som gör det outhärdligt att stanna kvar. Bara du vet vad du orkar med, och bara du vet om det finns något i er relation som är värt att kämpa för. Men se då till att den ska bli på lika villkor, du har lika stor rätt att ta plats som hon och hon har lika stor skyldighet att visa dig hänsyn som du gentemot henne.

Jag har också sagt upp bekantskapen med min otrevliga yngre syster. Har i åratal försökt hålla kontakt men det tär verkligen och leder till att jag mår dåligt av ideliga otrevliga beskyllningar och anklagelser. Man får vakta på varje ord som sägs och ändå kommer elakheter och förebråelser farande som ett knivhugg i ryggen. Nu får det vara nog. Jag ställer inte längre upp på detta. Hon är manipulativ och en riktig översittartyp.Min bror, som tur är, är helt annorlunda. Med honom är det inga problem. Han är inte full av mindervärdeskomplex som måste tas ut på någon annan (mig).

Förstår TS och andra i tråden. Man väljer inte sina föräldrar och syskon och många gånger så passar man helt enkelt inte ihop, det går inte.

Känner till dem som brutit helt med anhöriga då relationen bara varit destruktiv.