Hur får man ett skrikigt barn att bli lugnare?

Jag tror inte att du gör så att din son skriker, men frågan är hur du bäst bär dig åt för att lugna honom. Först tror jag du kan ha som mål att inte få honom att skrika. För märker han att det är det du vill så kanske han protestskriker av den orsaken. Om man visar att man inte bryr sig om skrikandet så blir det ju inte lika effektfullt.

Om du samlar alla krafter och inte uppmärksammar honom när han skriker så får han inte positiv respons eller ett nej som retar. Om du måste ta i honom för något han gör, flytta på honom eller hindra honom så gör du det utan att titta på honom. Pratar inte mer än eventuellt ett lugnt nej med så låg, bestämd bas du kan utan att låta konstig så klart.

Om han har kommit i den här ovanan måste han få bort att man bryr sig. När han är riktigt ledsen och skriker därför är det en annan sak men jag fattar det som om det inte är därför han skriker.

Ge positiv respons, extra mycket när han inte skriker så han märker att det är trevligare när han inte skriker.

Och ja, skrikare är riktigt enerverande men det lugnar nog ner sig bara du är systematisk.

Du kan föra bort hans händer från din kropp om han skriker, ingen ögonkontakt, avvisa honom bestämt. Och när han tystnar så tar du upp vad det är han vill.

Om det är något han inte ska få så är det ju bara att härda ut. Det hjälper ju i regel inte med att erbjuda något annat då de vet vad de vill ha och vad de är ute efter. Och att säger man nej så får man aldrig ändra sig när det blivit så här. Till slut så förstår han att det inte lönar sig. Belöna honom på något sätt, ungefär som man ger hundar godis när de sitter, fast det behöver ju inte vara nåt i ätväg. Klappa händerna och var glad mot honom på ett tydligare sätt för att få honom att koppla ihop jag skriker inte-mammaglad.

Man kan också visa med ett finger för munnen och säga schh.

Och skriker han så han blir ledsen så får du ändå inte ge efter. Du får trösta honom när han är glad sen, alltså visa att mamma tycker om honom så mycket så blir det balans ändå.

Semelia: tack så jättemycket för ditt svar!
Ja, det är väl kanske det som är problemet. Det gör så ont i mitt hjärta när han skriker sådär så jag brukar försöka lyfta upp honom i famnen och lugna honom. Eller så försöker jag prata med honom och få honom lugn på så vis.

Min sambo har länge sagt att vi bara ska ignorera honom när han skriker, men det är så svårt. Han blir rent hysterisk när jag försöker låta bli att uppmärksamma honom att han tillslut är helt förstörd och då tar jag upp honom för att jag tycker han har "blivit ledsen på riktigt"

antar att man ligger som man bäddar. Kanske måste vara benhård ett tag men det svåra är att när han väl börjar skrika så kan han hålla på i timmar om jag inte lugnar ner honom.

Försöker att aldrig ge efter för hans vilja och skrik för jag märker ju att det inte funkar så bra.

Så tex, om han skriker och bråkar för att jag ska byta bajsblöja.. ska jag bara byta utan att titta på honom och utan att prata med honom? För jag kan ju inte låta bli att byta blöjan.

Ja barn kan jaga upp sig till de blir hysteriska, men för deras skulle är det ju bättre om man ignorerar dem. Sen visar man dem att man tycker om dem jättamycket när de lugnat sig så mår barn och förälder bättre.

Ja skriker han när du byter blöja så visar du att du inte blir arg eller så, utan möter inte hans blick eller pratar om han skriker oupphörligen. Om det är mellanrum mellan tjuten så kan du prata som vanligt med honom.

Ser man i ett barns blick så blir det obehagligare för dem att de inte får respons vilket kan öka skrikandet och den förtvivlan de ju faktiskt jagar upp sig till. För då känner de att mamma har sett men bryr sig inte, om man inte ser på dem så får de mer upplevelsen att skrikandet inte märks och då känner inte barnet det lika hemskt.

För är det så att ingen märker skrikandet så måste det ju förefalla som en dålig idé att skrika.

Och kom ihåg det att ju förr han slutar desto bättre är det för honom så har du nåt att tänka på när du känner att det är synd om honom för det gör man ju. Men i långa loppet är det bäst för honom så det är ju av omtanke så du får ståsätta dig.

När du bär honom när han skriker kan du vända honom med ryggen mot dig och ta ett grepp runt magen/midjan så blir det också en distans som han märker. Han får absolut ingen ögonkontakt.

Ibland kan han ju vilja att man håller i honom även om han skriker. Om han slår ifrån sig är det bäst att låta honom vara dock. Det är ju olika från barn till barn och situation. En del blir ju bara mer uppskruvade om man pillar på dem.

För mig låter det som att han har tagit till skriket som ett sätt att kommunicera. Det finns nog inget facit till hur du ska göra för att ändra det men jag kan ge mina tips så kan du fundera om du tycker det låter användbart.

I lägena han tar till skriket för att han inte får som han vill så behåll ditt lugn, gå ner till hans nivå och  förklara för honom att du förstår att han blir arg och han har rätt att få vara det, men att det är du som bestämmer.

När han skriker för att få din uppmärksamhet kan du gå ner på hans nivå och lugnt tala om för honom att du gärna lyssnar på honom, men att han får sluta skrika först. Du kan också förklara för honom att du inte förstår vad han menar när han bara skriker, att han får berätta med ord vad han vill (i förutsättning att han har språket!).

Det svåra är att verkligen behålla lugnet. Ibland när min son inte vill kliva ur protesten brukar jag förklara för honom att jag får ont i öronen när han skriker och att om han inte kan vara tyst så går jag därifrån. Kan låta lite hårt och barnsligt, men han brukar tystna när man gått därifrån. Barnen som verkligen vill förmedla sig brukar förstå det här efter några gånger.

Hoppas det lossnar! Jag förstår verkligen dina känslor!

Tack.. det låter så enkelt när du skriver det.
Har själv haft dessa tankar inom mig ett tag nu men inte klarat av att sätta det i verket.

Han kan inte få några "psykiska men" av att bli ignorerad?

Tack för ditt svar!
Tycker det du skriver låter väldigt vettigt och ett väldigt snällt sätt att lära honom hyfs.
Det värsta är bara att försöker jag prata med honom, eller förklara något under ett av hans "anfall" så skriker han bara ännu mer. Har försökt så många gånger. tex en gång när han hade ett hysteriskt anfall för han ville ha vatten (vet inte varför han blir sån, han hade inte frågat om vattnet och fått en nej utan han skrek och betedde sig redan innan han frågade och jag har aldrig och kommer aldrig neka honom vatten) så skrek han så jag trodde nån slog honom, han sparkade med fötterna och slogs med armarna och då försökte jag förklara för honom att han får mer än gärna vatten, men bara han ber om det istället för att skrika sådär men ju mer jag försökte prata med honom ju värre blev skriket.

 Du tror inte man kan försöka prata med honom om det där när han lugnat ner sig?

det är så otroligt svårt att hålla sig sansad när han skriker sådär. Jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg och känner mig så misslyckad. Helst vill jag bara kasta något hårt in i väggen så det går sönder och det händer att jag kanske höjer rösten och säger "sluta" eller något, vilket självklart är helt fel sätt att hantera det på.

Absolut inga men överhuvudtaget. Han får ju allt han behöver i övrigt så han saknar ingenting för att må perfekt som ett litet barn ska.

Han kommer snarare bättre när han märker att föräldrarna inte går att styra med skrikande. Han ska ju veta vem som har kontrollen och man visar att hans skrikande inte är något som får nån annan att tappa fattningen..

Om ett så litet barn känner att de styr så blir de oroliga eftersom de vet att de behöver sina föräldrar även om det inte alltid beter sig som det är så. Det är inte ömtåliga på det viset. De gillar att man är lugn och inte agerar som det var något för att de skriker. Nu han ju fått det som ovana och det är ju så man ska se det som en ovana som ska bort för att de ska bli trygga. Det kommer att gå jättebra och du säger ju att du själv har kommit på allt det här.

Men det är ju så att man själv också är byggd för att reagera på sitt barns skrik men man får ju skilja på orsaken till skriken. Du vet ju att det inte går någon nöd på honom, han bara tjuter.

Jättelycka till och berätta gärna hur de går, i inbox eller här.

Då skulle jag föreslå att du ställer vattnet en bit bort så han kan se det och låta honom lugna sig. Och inte prata om skrikandet eller nåt, låtsas inte om det. Säg lugnt att ja visst ska du få vatten, jag ställer det här.

Ja det är svårt att behålla förståndet när barn skriker. Nerverna drar ihop sig och skriker i kroppen tycker jag. Men ju mindre han ser av det desto bättre.

Sen kan han känna sig misslyckad eller nåt negativt när han har skrikit. Han behöver kanske då en liten kram så han vet att man inte är arg på honom för att han skriker.

Åh tack så jättemycket!
Nu känner jag hopp igen. Det har hållt på så länge nu att det kändes som om jag skulle behöva leva med detta tills han flyttat hemifrån. I mellanåt är han ju världens gladaste och underbaraste unge också så jag ska överdriva min entusiasm när han är glad och ge honom mycket beröm och kärlek då så kanske jag slipper världens hemskaste samvete över att jag bara står där och inget gör när mitt barn skriker.

stackars lillasyster kanske inte får sova så bra på ett tag men bara vi får bort skriket kanske hon kan få chansen att sova bättre överlag eftersom han oftast ändå väcker henne för att han inte får som han vill.

Hur lång tid skulle du gissa på att det tar? Har hört något om att så små barn ska lärt sig en ny vana på ungefär en vecka?