Mina känslor dog...
Vi har haft det jobbigt under flera års tid, både före vi fick barn och efter. Barnen är 2.5 och 5. Vi har gått hos familjerådgivningen och då hjälpte det ett tag, men nu är vi tillbaka i samma mönster.
Vi är väldigt olika och har olika behov. Det är inte så att vi bråkar jättemycket, men vi har heller inget utbyte av varandra. NÄR vi bråkar, däremot, har min sambo sagt att han aldrig mer vill se mig och att det är slut en gång för alla o s v, så gott som varje gång. HAn störtar ut med de orden och kommer tillbaka sent, lägger sig med ryggen mot mig och sen låtsas han som ingenting dagen efter. Detta när jag tagit upp något som varit jobbigt. HAn vänder på allt och tillslut vet jag knappt vad som är rätt eller fel. Det har uteslutande slutat med att jag bett om ursäkt och sedan har det blivit "bra". Jag har också varit den som drivit i förhållandet, sett till att vi träffat folk o s v.
Nu i höstas fick min pappa cancer med två år kvar att leva. Nu orkar jag inte driva mer och har insett att livet är väldigt kort. Hur mycket ska man kämpa innan man inser att det inte blir annorlunda? Han har inte tagit tag i en grej under alla dessa år, hur mycket jag än bönat och bett. Han säger själv att han inte tagit mig på allvar. Nu känner jag INGENTING längre. Jag tycker om honom i egenskap av pappa till mina barn och vän, men inget mer. JAg vill inte att han ska ta i mig, det känns som om han är försent ute. Jag vill liksom inte längre.
Samtidigt brottas jag med mitt samvete, jag vill ju inte ställa till det, varken för honom eller barnen.... Fan, vad gör man? Vad hade ni gjort?
