Någon fler mamma som mår psykiskt dåligt?

Hej! Jag är mamma till en treårig flicka men tyvärr har jag inte alltid så lätt att glädjas åt det då jag är psykiskt sjuk och har i hela mitt liv kämpat med svåra tvångstankar och handlingar och deppression. Jag äter antidepp för att kunna jobba, jobbar deltid, var sjukskriven ett tag men återgick till arbete då min ensamhet hemma gjorde mig ännu sämre. Jag är väldigt social och framåt och glad utåt sätt men inom mig pågår ett ständigt krig och oron gnager dygnet runt. Jag är inte så öppen om mitt psyktillstånd utan lurar gärna omgivningen att allt är bra. Skulle vara skönt att ha någon att prata med som känner igen sig....

Hej, här är en till. Blev oplanerat gravid och min sambo lämnade mig och sedan drabbades jag av förlossningsdepression och har haft en del svårigheter sedan dess. Men jag har också fått mycket hjälp och det är jag tacksam för! Jag kämpar hårt för att jag och dottern (som nu är 4 år) ska ha en bra relation och det går rätt bra för tillfället måste jag säga. Men ibland är det jobbigt att hålla skenet uppe. Jag vill inte att hon ska märka av att jag mår psykiskt dåligt så jag försöker sätta upp en glad mask framför henne. Men hon är inte dum...hon märker ibland att mamma inte mår bra.

    Oj förstår att det är jobbigt för dig. Ibland är det inte så lätt att berätta hur man mår för andra. Men det är inte alltid bra att hålla det för sig själv heller. Går du hos psykolog?  vilka antidepp äter du? skönt att du kan jobba, ösnkar så jag kunde, men min panikångest gör det svårt att klara av en arbets intervju, men jag går på jobbsökar kurs å ska iaf försöka ha praktik, Säger som du man blir knäpp av att bara vara hemma.

  Jag har varit psykiskt frisk hela mitt liv, tills jag hade ett dåligt förhållande med mkt psykisk och fysisk misshandel i flera år!

  sen efter vi gjorde slut. Så förnekade jag allt för mig själv, och för andra ingen visste att jag mådde jätte dåligt.
 å gjort det ett tag. Började få självmordstankar å sen blandade jag mkt alkohol och tabletter .
( ångest dämpande) festade varje helg å var obrydd om mitt liv, ville inte leva mera brydde mig inte.

 Gick på kbt terapi, samt åt zoloft under ca 2 månader, och var sjukskriven Blev inte bättre. Sen träffade jag pappan till mitt barn, då började jag må bra igen. Vi fick barn ganska tidigt och sen har vi varit sambos/ tillsammans i ca  4-5 år. Är fortfarande tillsammans men ( har det kämpigt)  men vi bor inte ihop. Han kämpar med panikångest. Och jag har  lindirg  panikångest nu  ( offtas då det är mkt folk) ( prata med okända osv) 

Lider av depresion som jag, försökt klara själv sen i slutet av sommaren. För min dotter skull, så ska jag börja äta Flouxetin IDAG ( onsdag)
 är RÄDD för att gå upp i vikt, rädd för att få självmordstankar, rädd för hemska biverkningar.

 men vill kunna vara glad å leka med min dotter! Inte trött/grinig å deppig.

    Hej!  vad bra att du har fått stöd & hjälp=) jätte starkt av dig att du kämpar för dotterns skull!
 känner igen det där med att man INTE vill visa att man mår dåligt för sitt barn. Tkr sj det är jätte svårt:(
 å dom småa även  min på 2 . känner av att jag inte mår bra.

 äter du nå antidepp ? samtal?

OM du läser  vad jag skrev till  ( oxå mamma ) här i tråden så kan du se hur det började för mig osv..

Jag har alltid varit "känslig". Blev grovt mobbad i skolan och hade också svårigheter i hemmet pga ett av mina syskon som var gravt handikappad. Vi var 6 syskon men mina stackars föräldrar var tvungna att ge all uppmärksamhet till den som var sjuk, så ingen hade tid att ta itu med problemen jag hade i skolan och mobbningen blev bara värre och värre. Jag klarade mig dock igenom skolan och sedan universitetet men jag har lidit av panikångestattacker sedan jag var 6 år gammal. Sedan flyttade jag till Irland för att jobba och träffade den stora kärleken...som gjorde slut med mig 2 år senare då jag blev gravid! Flyttade tillbaka till Sverige igen hjärtekrossad. Drabbades sedan av förlossningsdepression, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på omständigheterna.

Jag äter setralin och oscascand vid behov och pratar med någon en gång i veckan. Jag har också regelbunden kontakt med en barnpsykolog angående min relation med min dotter. Det går faktiskt mycket bättre nu.

Mina barn är rätt stora, 7 och 9 år, problemen är dock rätt gamla tror jag, men har dämpats med antingen jobb dygnet runt i stort sett eller mat, har gått upp 20 kg på ett år. Tog mig kragen och skärper till maten och utan någon självmedicinering alls (maten) så håller allt på att krasha.

Min stackars sambo gör allt för att hjälpa men snart tar han slut. Barnen förstår ingenting, jag har noll tålamod och undviker dem helst, gick det att sälja dem på blocket skulle det kännas som ett alternativ. Orkar inte göra det jag ska på jobbet. Tänker på döden mest hela tiden, har full sympati för de föräldrar som även mördar sina barn och sen sig själva, hur hemskt är inte det? Jag vet att det är hemskt ändå tänker jag så.

Nu har jag fått tid hos läkare men det är en och en halv vecka dit. Hur ska jag överleva tills dess? Jag vill inte lägga börda på någon annan så jag låtsas att allt är bra och sen spricker det vid minsta grej.

Är rädd för att ta antidepp för att sexlusten försvinner. Det är ungefär det enda som funkar i mitt liv.

Åh ja! Jag har samma problem med anti-depp....sexlusten försvinner helt! Är så otroligt frustrerande!

 Vad hemskt att ingen gjorde något i skolan /hemmet å du var tvungen att bli mobbad:(
 Panikångest å bara 6 år omg.. Du har inte haft det lätt vännen:(
  Jag är inte så påläst på förlossningsdepression,
 hur var det? vad hände? berätta gärna så jag förstår.  Vad bra att du går i samtal, och att du får hjälp med hur du ska vara mot din dotter =)

uchh jag förstår att du har det kämpigt!   ring vc å säg att du inte kan vänta så länge, eller ring psykjouren, du kanske kan vila upp dig dära om du känner att du håller på att brista.
 Förstår hur du känner, jag har det kämpigt med dottern. Hon tror alltid att jag är lessen typ å säger
 ^^ Förlåt^^¨å är go, hon gör ju INGET fel, men hon verkar tro det! Nä för hennes skull så började jag igår att äta flouxetin, jag ska BÖRJA MÅ BRA IGEN!

JUST NU är det viktigaste för dig å dina barn att du snarast börjar må bättre!!!
 sexlivet får vänta!!!

Här är en till ensamstående mamma på heltid med en dotter på 4,5. Jag mår väldigt dåligt och kämpar liksom du. Kändes enormt "bra" att hitta en tråd. Det är så lätt att känna sig ensam...rädd och konstig. Skönt att kunna prata med likasinande.