Heltidsarbetande och 100% ensamstående - hur har ni det?

Hej!

Är i precis samma sits som du. Började jobba heltid nu i januari. Innan dess jobbade jag deltid ett halvår. Det var skönt.

För att underlätta för mig själv i vardagen har jag anlitat en barnflicka som hämtar dottern en gång i veckan då jag har min längsta dag. Dessutom har jag städhjälp. Det har jag haft i många många år. Det är absolut värt det.

Jag har lika länge till jobbet som du och har också ett krävande jobb där jag måste jobba hemma på kvällarna. Har inte heller nån som helst familj här som kan ställa upp. Har också en äldre son på deltid.

Jag har också precis som du lagt ner kärlekslivet. När jag jobbade deltid så gick jag på dejter men det har inte resulterat i något så nu får detta vänta.

Jag har mina stunder för mig själv sent på kvällarna då min tvååriga dotter somnar väldigt sent trots att hon inte får sova på dagis just i syfte att hon ska somna tidigt. Ibland vill jag bara ge upp. Blir bjuden på fester ibland men kan inte gå för då skulle det kosta mig 500 kr att anlita en barnvakt. Så jag avstår. Jag skulle förresten inte orka ändå då dotters dessutom sover dåligt på nätterna.

Antar att ditt barn är lite äldre än mitt eftersom du pratar om barnaktiviteter. Här är det inga aktiviteter alls ännu. Kan knappt gå till affären och handla med henne då hon är otålig och vill inte sitta i vagnen. Det blir väl bättre med tiden.

Det låter tufft med två barn och en så liten. Min son är sex år så det är förstås lättare rent praktiskt men jag kan inte gå i affären med honom heller, iaf inte handla kläder, eftersom han bara springer omkring.

Jag tror inte att folk förstår hur komplicerade till synes enkla saker kan bli. Jag saknar att kunna ta en kvällspromenad och bara andas när jag börjar tappa tålamodet, strosa på stan, fika med en vän utan att titta på klockan eller bara springa ner till affären om jag glömde något på vägen hem. 

Jag har funderat på städhjälp men blir det inte dyrt? Mitt problem är egentligen inte städningen i sig utan det förbannade plockandet. Sonen sprider leksaker, kläder och allt möjligt över hela lägenheten. Han är väldigt slarvig och kladdig, vilket förstås delvis är mitt fel som säkert servar för mycket men också hans personlighet. Plockar en städerska upp också eller gör de bara själva städningen?

Får man fråga hur mycket du betalar barnflickan och var du hittade henne? Det måste ju vara någon man litar på till 100%.    

Det blir lättare vill jag tillägga. När barnen blir äldre kan de t.ex. sova hos kompisar ibland. Min son har gjort det ett par gånger. (mamman är min vän). Sedan kan de ju hjälpa till lite dessutom och göra enklare saker själva.
Vi har roligt på ett annat sätt nu också när vi kan prata med varandra och bara sticka iväg på något roligt utan alla förberedelser när vi är lediga.  

Men jag minns det där när sonen inte ville somna ibland. Man måste få den där lilla stunden. Kan du inte gå på en fest någon gång och spara in på något annat? Jag tror att du behöver det ändå.

Jag skrattade igenkännande när jag läste trådstarten! Precis så är det här också!

Det är jobbigt, men samtidigt vet jag ju att det även är för hans skull på sikt. Det kommer ju att bli bättre senare. Jag tycker absolut att det är värt att satsa nu, samtidigt gnager ju samvetet. Så långa dagar för honom på förskolan, så lite tid tillsammans.

Efter sommaren är det projektet jag jobbar med nu över, och då kommer jag verkligen kunna trappa ner lite!

Var bor du nånstans? Jag bor i Sthlm.

Barnflickan kan jag rekommendera, hon är min sons kusin (olika pappor till mina barn, den första är den vettige :) ) Hon är 15 år endast men är väldigt bra och jag betalar 50 kr /tm pga den låga åldern.

Jag brukar plocka undan innan städhjälpen kommer men det blir lika snabbt samma resultat :) Renare dock :) Så det är att rekommendera. ABSOLUT! Under veckodagarna är det nästan ingen ide att plocka undan.

Nu har jag möjlighet att sluta tidigare en dag i veckan så jag hinner gå och handla innan det är dags att hämta på dagis men imorgon t.ex måste jag gå och handla lite med henne. Får se hur det går.

Jag har ingen tvättmaskin hemma pga brist på plats så äldsta sonen brukar sitta barnvakt i 5 min medan jag springer ner till tvättstugan.

Jaja...det finns värre saker. Jag har iaf hälsan i behåll :)

Har du varit själv länge? Jag har varit själv med henne i 1,5 snart. I början träffade min dotters far henne lite sporadiskt, sen fick vi till ett schema då han hämtade dottern på dagis en gång i veckan och hade henne hos sig tills jag kom hem från jobbet. Detta har han dock upphört  med sedan en tid tillbaka. :(((

Jag har eg råd att betala barnflickan och gå på fest (den är för övrigt nu: ) ) Men är för snål kanske eller så är man så trött att man vill bara vara hemma. Ska fundera på saken.

Det jobbigaste är att man han bråttom HELA TIDEN; bråttom till dagis som de öppnar tidigare för min skulle, bråttom från jobbet till dagiset för att hinna hämta 15 före stängnings dags. Mina enda lediga stunder är på vägen till och från jobbet. Fast då passar jag på och jobbar också det jag skulle gjort men ej hunnit hemma.

Samma sits men med nu snart 9-årig tjej. Det blir lite lättare men jag pratade med en kollega idag som är ensam med sin 12 åring och sa rent ut att "jag" inte fanns mer utan att det heter "vi" - dottern och jag, i den ordningen. Att vara helt ensam är inte lätt men jag kan inte säga att jag mår dåligt över att "jag" försvunnit. Min dotters pappa finns inte där och hennes morfar passar ibland men han är gammal och orkar inte så mycket. Därför vill jag inte "använda" mig av honom mer än nödvändigt och då blir det mer till gånger när jag absolut inte kan ha med barn och det är viktiga saker jag har att göra. Ut och roa sig blir det aldrig (max en gång per år). Dejting finns inte för det finns inga tillfällen till det. Det är tufft och man är trött. Åker man kollektivt och är beroende av att tåg och bussar kommer i tid blir man extremt stressan så fort det blir en minut sent. Jag har ca 15 minuters marginal från att mitt tåg kommer hem på den lilla orten jag bor på och man kan ge sig på att tåget blir 15 minuter sent - eller mer. Det är samma varje dag och det är lika stressande varje dag. Jag har fått skicka hem min dotter själv att gå på vinterhala vägar utan trottoarer för att jag inte hinner hem innan fritids stänger. Jag har frågat rektorn på skolan varför de bara har öppet till 17.30 och de anser sig inte behöva ha öppet längre. Ursäkta! Min arbetstid är eg 8-17 men jag fick ändrat den för jag hann absolut inte sluta 17, ta mig till stationen vilket tar ca 10 minuter och sen ta ett tåg hem (som ska ta 25 minuter) som gärna då ska stå på stationen när jag kommer in men såklart inte går förrän 17.14. Jag har alltså inte en chans i världen att hinna till 17.30 MEN de tänker då inte ha öppet till 18 för det. Man är totalt utlämnad som ensam förälder - får ofta ta skit på jobbet för att man inte kan klara arbetstiderna för att fritids skiter till det..eller kommunikationerna.. Hade jag haft ett barn som jag var TVUNGEN att hämta (vilket jag ändå känner att jag ÄR pga väder och inga trottoarer halva vägen hem) vet jag faktiskt inte vad jag skulle gjort. Jag hade inte kunnat ha ett heltidsjobb antagligen. Städhjälp har jag tyvärr inte råd med och faktiskt inte ens att ta in en barnflicka för några timmar heller. Jag lever fortfarande men frågan är hur länge.... Det känns som om de vill utrota oss ensamstående. Önskar jag hade en hel dag för mig själv - bara ibland, inte alls ofta. Önskar jag kunde försöka hitta en ny man att ta in i mitt liv men när ska jag hinna göra det? Livet är inte alltid rättvist.

Är singelförälder till en 7-åring. finns ingen pappa med i bilden. Jag arbetar heltid i krävande yrke (intellektuellt och socialt), men också ett givande yrke vilket gör att jag har både socialt utbyte och en del stimulans under arbetstid. Är tex ofta på dagslånga föreläsningar med luncher, teaterbesök och liknande i tjänsten.

Jobigast var när barnet var liten och jag själv var sjuk: Dels drabbades jag ofta av olika "dagissmittor" och dels fick jag en kronisk och sjukvårdskrävande sjukdom under småbarnsåren.  Sedan skolstart har livet blivit enklare för mig. Dels bor vi nu nära jobb och skola och dels har jag mer avlastning i form av att barnet är mer med kompisar och tom ibland sover över hos kompisar samt unnar jag mig lyxen att ha städhjälp. Det har gjort en avgörande skilland i vårt liv. Särskilt dyrt är det inte heller. Betalar  1000-1400 kr/ månad för städhjälp en gång/ vecka. Mina föräldrar är båda för sjuka för att kunna vara barnvakt och/eller hjälpa mig med praktiska saker.

Jag går ut och roar mig för egen del 4-5 gånger per år. Det är underbart varje gång. Drömmen vore att kunna ha en kväll/ natt ensam per månad att kunna spendera som jag vill. En annan sak jag skulle uppskatta mycket
är att kunna gå och träna. Det har jag tyvärr inte kunnat göra sedan jag fick barn.   

För att orka med vardagen gör jag det enkelt för mig. Bárnet har inga aktiviteter på vardagskvällar, vi äter ofta hämtmat, går på restaurang och äter ofta hos kompisar. Vi har också ofta gäster. Detta för att middagarna blir såå mycket trevligare både för barn och vuxen och för att förkorta den ensamma tiden.  Jag har suttit ensam i lägenheten sedan jag fick barn typ varje kväll. Egentid har jag massor av egentligen, när barnet somnat och jag själv fortfarande är vaken. Det jag saknar är vuxensällskap.  Vi har ett stort umgänge, men de flesta har barn och då blir det att efter 20-21 på kvällarna så är vi ensamma och då sover ju barnet och jag sitter själv och ugglar och har rent ut sagt skittrist.

En lyxpresent till mig själv ska inhandlas för att kunna motionera har jag tänkt; ett promenadband.

F-n vilken deprimerande läsning!!!! Både skrivet av mig själv och av andra. :((((((((((((

Jag brukade också träna förut men nu inte en chans!!! Har ett gymkort som jag ska betala för i 2 år till och det går inte att frysa. Nu ska iof min mamma komma och hälsa på en månad så då ska jag ta igen allt förlorat och ska faktiskt försöka hinna dejta också. Har precis anmält mig på en datingsida.

Jag har också ringt till Soc och lämnat in en ansökan om avlastningsfamilj. Ska ringa dem på måndag och höra hur det gått.

Ja, det blir lättare ju äldre de blir. De sover iaf längre. Här somnade dottern som är nyss fyllda 2, kl.21.00 igår kväll, vaknade 03, ville ha mjölk och sen skrek i en kvart helt hysteriskt, fast då låg jag bara i sängen och väntade på att hon skulle sluta och sen sov vi till 07 och sen dess är det full fart.

Att jag har en äldre son som bor hos mig vv underlättar faktiskt. Han är snart 12 och jag kan be honom ta sig an dottern en kvart iaf. Det gör han gärna. De hinner jag tvätta i tvättstugan eller iaf laga mat ostört. När hans kompisar är här då är det ännu bättre för då är dottern med dem och de leker med henne också.

Jag är sur på mig själv för att jag var så kär i mannen jag skaffade barn med att jag stod ut så länge och lät det gå så långt som att skaffa barn med honom. Jag älskade ju honom så mycket. Frågan är om jag ff gör det. Jag vet att han gör det på sitt sätt och det är anledningen till att han inte är med alls i dotterns liv (på eget bevåg alltså, inget jag har förbjudit honom). Det är smärtsamt att ses varje gång. Antagligen därför valde han att inte finnas med i bilden. Jag har en kompis som är raka motsatsen till mig, en känslokall tjej som har det gått ställt tillsammans med sin make. Kärlek existerar inte för henne osv... Iaf sa hon till mig att om hon känt mig före jag hunnit skaffa min yngsta så hade det inte blivit något barn för mig. Låter mycket grymt men jag är faktiskt jätteglad att jag har henne för då känner jag ingen press längre att jag måste hitta nån för att skaffa ett till barn med. Visst, jag skulle kanske vilja ha ett till barn men nu är jag väääääldigt kräsen och försiktig och då blir det ännu svårare att hitta nån, för nu tänker jag med hjärna och sen med hjärta och inte tvärtom.

Jag är också 100% ensam och har haft möjlighet att gå ner i tid, heltid var helt galet - inget liv kvar kändes det som...så jag är så glad att jag hade valmöjligheten.

Jag upplever dock inte att jag har så mycket ork till övers för sånt jag skulle vilja göra, och blir vi sjuka är det mycket, mycket kämpigare än för familjer med två vuxna eller många i sitt nätverk som kan hjälpa till.

Hade jag tid och ork över skulle jag kämpa för att få politiker att inse att det skulle bli en långsiktig samhällsvinst om barnfamiljer med en vuxen skulle få fler fördelar, mer stöd, långt fler förebyggande insatser.

En konkret insats jag anser vore lämplig är att kommunen utreder barnvaktsbehov, och slår fast ett visst antal timmar per vecka. Därefter tillhandahåller kommunen en arsenal med godkända barnvakter (volontärer eller timanställda personer, pensionärer, studenter, deltidsarbetande osv) som man kan boka allt efter behov. Givetvis vill man då kunna boka samma person flera gånger för barnens skull, och det skulle också vara möjligt. De timmar man beviljats betalar man för, men då kraftigt subventionerat. Vill man ha fler timmar än dem man beviljats, kan man köpa det av kommunens barnvakter men då betala fullt själv.  

Om vi som lever såhär fick detta stöd kunde vi själva avgöra när vi behöver avlastning i vardagen, vi kan gå till tandläkaren och på möten, träffa en kompis eller vad som helst - den friheten skulle i alla fall jag välkomna som ett stöd och en hjälp mot känslan att det bara är jag som ska göra allting hela tiden. Jag skulle orka allt annat mycket bättre och känna större glädje om jag visste att det fanns möjlighet att komma hemifrån då och då, såna behov kommer ju ofta plötsligt och får man aldrig avlastning är risken så mycket större att man på sikt verkligen kommer att behöva hjälp såsom kontaktfamilj och liknande, och det är ju verkligen inte gratis för kommunen att ordna - och på många håll är det flera års kötid för såna insatser dessutom.

Sen tycker jag att kommunens insatser inte ska ligga under socialtjänsten som den ser ut idag - det är alldeles för stigmatiserande att söka hjälp där, så många undviker det och kämpar på tills de går på knäna.

Slutligen vill jag säga att det absolut största problemet med att vara ensamstående förälder är den bild av oss som samhället hela tiden målar upp. Vi är fattiga, det är synd om oss, våra barn har en mindre värd familjeform, vi lider och orkar ingenting osv. Att bära det oket är det absolut tyngsta, i min mening. Många lider, javisst, men det gör folk i andra familjekonstellationer också.