Jag förstår precis vad du går igenom... Min mamma gick bort den 4 januari i år, alltså förra veckan. Hon fick diagnosen bröstcancer hösten/vintern 2007. Hon opererades 2 gånger, cellbehandlades och strålades och det såg bra ut. Men bara ett par-tre månader senare berättar hon att det spridit sig till levern, alltså metastaser från bröstcancern. Hela min värld föll samman. Bröstcancern tänkte jag ändå hoppfullt att de flesta överlever. Min fruktan var att den skulle sprida sig och det var ju precis det som hände.
Hon skulle då få cellgifter för behandling av levern. Jag tror hon prövade två olika sorter, de funkade först och sen så fungerade det inte längre. Under hösten som var nu så upptäcktes 16 tumörer i hjärnan. Om min värld inte redan var raserad så blev den det nu. Det är en oerhört obeskrivlig känsla. Man vet inte hur det känns om man inte varit där själv. Min mamma som alltid varit min trygga famn i livet. Hjärnan strålades omedelbart.
Under detta, kan jag också tillägga, så har jag och min sambo lyckats bli gravida med hjälp av ivf och min mamma var naturligtvis överlycklig över att bli mormor.
Min mamma har, även om hon mått dåligt i perioder, ändå kunnat leva ganska normalt, trots behandlingar och alla mediciner. Hon har kämpat och försökt jobba så mycket hon kunnat. Från mitten av oktober ungefär, tror jag, så fick hon hemsjukvård, tillsyn då och då, då hon behvöde hjälp med dropp och liknande. Men fortfarande, hon var sig själv och iaf jag märkte inte så tydligt att hon mådde dåligt. Hon kämpade.
Så den 9 dec nu fick hon ont och blev inlagd på hemsjukvårdens avdelning på sjukhuset. De misstänkte lunginflammation. Jag och min syster, som är hennes familj, fattade först inte, vi var så frustrerade över att de inte gjorde nånting. Visst, hon fick mediciner och så där, men de verkade inte förstå att de måste göra något akut.
Hon var på sjukhuset och blev sämre dag för dag. Svag i benen, kunde knappt gå, fick använda rullator osv... Förvirrad, glömsk. Så hemskt att se. Absolut ingen matlust.
Sjukhuset planerade för att hon skulle få komma hem till julen och därefter få vård i hemmet, med hjälp av hemtjänst och hemsjukvården och hjälpmedel skulle installeras hemma och larm. Hon fick komma hem dagen innan julafton och jag och min syster var där och kontrollerade varje steg hon tog. Man är utom sig av oro. Hemlarmet hade heller inte ännu installerats så vi vågade absolut inte lämna henne ensam. Hon var förvirrad och trött och kunde inte slå något nödnummer på telefon osv.
Det blev bara värre och till slut var det tvunget att hon den 27 dec fick komma tillbaka till sjukhuset. Därifrån gick allt bara som i en spiral rätt stupa utför. Från att kunna gå på toaletten själv ena dagen till att behöva hjälp den andra, till att inte ens kunna resa sig ur sängen dagen efter osv.
När vi kom till sjukhuset dagen efter nyårsdagen insåg vi att det var riktigt illa. Hon kunde knappt prata, ingen kontroll alls över sina rörelser.. usch, jag orkar inte ens skriva, men det var som att tumörerna bara åt upp henne. De hade också spridit sig till lungorna. Vi vågade inte lämna henne, vi ville bara vara vid hennes sida hela tiden, så vi sov på sjukhuset. På morgonen den 4 januari somnade hon in. Då hade hon varit knappt kontaktbar i ett dygn ungefär och kunde inte röra sig.
Jag börjar gråta medan jag skriver det här... har inte gråtit på flera dagar nu. Men när jag skriver om det så kommer allt tillbaka och jag kommer ihåg vad som hänt. Det har nästan varit de senaste dagarna som att jag glömt vad som hänt. Aldrig tidigare har jag gråtit så mycket som under min mammas tid på sjukhuset och dagarna efteråt, den smärtan och sorgen gör så ont.
När mamma skulle få komma hem till julen så hade vi ett samtal med läkaren och då för första gången så fick vi höra att mamma fick palliativ cancerbehandling och att avdelningen var för patienter med obotlig cancer. Det var som en smäll på käften, först då fattade jag. Innan hade jag inte velat tro eller ens kunnat förstå att det var så illa, man vill liksom inte det, man har ändå hopp.
Min historia inger inte hopp för dig och den är kanske luddig att läsa. Men jag förstår precis hur du känner, din hjälplöshet och sorgen. Man fattar inte riktigt vad som händer, fast man nånstans inom sig vet vad som ska hända, men man vill inte!
Min allra största sorg just nu är att mamma aldrig får träffa vår dotter, som är beräknad om en vecka. Och att min dotter aldrig kommer få träffa sin mormor. Jag kan inte förstå att jag själv aldrig kommer få prata med min mamma, krama henne, se henne. Jag ville inte lämna rummet på sjukhuset när de gjort i ordning henne... jag ville bara fortsätta ta i henne och titta på henne. Det var ju sista gången jag såg henne.
