Unelma skrev 2011-01-20 09:10:05 följande:
Liksom mycket annat är fenomenet komplext. Som jag ser det finns det ju såklart flera nivåer inom internationell adoption: grovt sett kan man säga att det dels handlar om en uppgörelse mellan stater och dels mellan individer.
Min huvudsakliga invändning rör sig först och främst på den förra nivån. Anledningen till att vi inte vill adoptera internationellt handlar helt enkelt om den kommersialiserade sidan av det. Det är en industri helt enkelt, en industri som skapar klyftor mellan den rikare delen av världen med köpkraftiga konsumenter och en fattigare del där barnen finns. Jag har svårt för blunda för den problematik som ligger häri, att något (i detta fall barn) blir till handelsvaror. Det finns exempel på hur extrem fattigdom, naturkatastrofer och liknande bidragit till en ökad handel med barn - både för prostitutionsändamål, men också för internationella adoptionsändamål (hur vanligt förekommande detta är har jag inte sett någon forsknin på). Oavsett hur reglerad en sådan marknad blir bygger den på premisser och en människosyn jag inte kan skriva under på.
Det finns en hel del forskning kring detta med adoption (har en del kollegor bland annat som skrivit avhandlingar på ämnet), där adopterade och adoptionsföräldrars berättelser analyseras ur olika perspektiv. Även denna typ av forskning som rör sig på subjektnivån problematiserar givetvis den mellanstatliga nivån och menar bland annat att man borde arbeta mer aktivt för att barn har möjligheten att stanna i sitt hemland, detta exempelvis genom att arbeta för en mer jämlik fördelning av materiella resurser där situationen att barn blir övergivna, föräldralösa eller behandlades värdigt skulle reduceras kraftigt.
Det ska ju också sägas att jag har ett val som många upplever att de inte har, ex ofrivilligt barnlösa. Eftersom jag har möjligheten att få biologiska barn har jag förståelse för personer som väljer att adoptera internationellt, det är ju ett av väldigt få eller till och med det enda alternativet för dem att få ett barn. Jag hade dock önskat att deras möjligheter var större, att möjligheten att adoptera nationellt (även från andra ex nordiska länder) hade funnits och att det sköttes som en social och inte en ekonomisk angelägenhet.
Tack för ditt svar, det var intressant att läsa. Särskilt som jag känner igen funderingarna från tiden då jag själv började fundera på adoption. Då var det fortfarande möjligt att adoptera enskilt (privat) utan att ha särskilda kopplingar till ett visst land, ett visst barn. Jag och min man var inne på detta eftersom vi inte ville vara en del av "adoptionsindustrin". Ju mer jag tog reda på, både om privat adoption och förmedlad adoption, desto säkrare kände jag mig på att en adoptionsförmedling var bäst eftersom en sådan har större möjligheter att säkra så att allt går rätt till. Genom sina kontakter, genom sina erfarenheter, etc.
Apropå klyftan mellan rika och fattiga länder, det var också en fråga som upptog oss mycket eftersom vi båda arbetat med internationella rättvisefrågor. Min uppfattning ät att adoption inte ökar klyftan utan är EN FÖLJD AV klyftan.
Adoption är, oftast, följden av ojämlikhet (fattigdom, kvinnoförtryck, etc) men det gäller även adoption inom ett land. Det är knappast Indiens fattiga som adopterar barn från rika föräldrar? Så är det också med barn som placeras i Sverige, de kommer som regel från socialt utsatta föräldrar.
Tror man att dessa barn blir fler av adoption eller familjehemsvård ska man förstås inte adoptera internationellt, nationellt men inte heller eller bli familjehem. I konsekvensens namn.
Tror man, som jag, att adoption inte förvärrar de ojämlika förhållanden men att adoptionen är till gagn för det enskilda barnet, ja då blir dilemmat mindre.
