Hur får man tag på en kurator/psykolog snabbt?

Kontakta Tyggårdsgruppen i din kommun: www.kristianstad.se/sv/Kristianstads-kommun/Stod-Radgivning/Samtalskontakt/Tyggardsgruppen/

Jag kan lova att livet kommer bli ljusare, men ibland behöver man hjälp för att inse det...

Lycka till! 

tack så mycket!!

Hej !

Jag känner med dig och har också blivit lämnad av min man.
Det händå också utan förvarning och nu tre månader senare är jag fortfarande i chock. Vi träffas iblan pga av att vi har barn och hus ihop (han bor dock inte hemma längre)
Jag har pratat med en kurator vid ett tillfälle, tiden fick jag via BVC men jag tror du kan ringa din vårdcentral och fråga.
Eftersom jag mådde sämre av att prata med kuratorn eftersom hon ville få mig att tro att min man träffat en annan, så gick jag inte dit mer.
Däremot så går jag på ett babycafe i kyrkan där jag bor och då fick jag kontakt med en diakonisa som jag pratade med. De har nog lite samma utbildning och hon var kanon. så det är ett tips oxå och det är kostnadsfritt (i allafall i min församling) jag är absolut inte troende, men det var ett bra alternativ för mig.

Jag håller med att det är JOBBIGT att höra "du kommer över det" och "du kommer bli lycklig igen"
Jaaaa jag vet men jag älskar min man och vill inget annat än att leva med honom.

Lycka till
Kram

Jag är i samma sits tyvärr och mår apdåligt precis som du. Det värsta är ångesten och panikattackerna. Alla säger att det kommer att gå över och han förtjänar inte dig. Du kommer hitta någon bättre. MEn jag vill inte ha ngn bättre för det är min kille jag älskar och vill leva med tills jag är 100 år.

På Psykologiguiden på nätet kan man leta reda på psykologer i staden där man bor. Så gjorde jag och har hittat en psykolog som jag träffat 2 ggr, vilket verkligen underlättar.

Skickar en styrkekram till dig!

Åh, är så ledsen för din skull att du upplever detta helvetet också. :( Det är en av de jobbigaste sakerna man kan gå igenom, seperationen från någon man älskar. Jag VET exakt hur du menar.. synd vi båda är anonyma här annars hade det vart skönt o prata med nån i samma sits. kram!!!

:) Tack! Det känns som man själv är värsta vraket numera och bara vill komma ur den här mardrömmen.. Nu är jag inte anonym längre, så du kan lätt hitta mig och skriva till mig. Som sagt: att man behöver prata med någon betyder inte att man vill höra massa överslätande floskler utan faktiskt få stöttning i det svåra.

Kram!

Faan att vi ska vara så många i samma sits... jag har också blivit lämnad av min man... vi hade levt ihop typ halva livet, 3 barn och hus och företag ihop...

Enl mig la han all sin tid, energi, engagemang, ork och lust på sitt företag, sitt livsprojekt... medan jag gjorde allt med barn, hem och hus... så orkade inte HAN längre... Vi hade haft det kämpigt/dåligt ett tag, men medan jag trodde att vi skulle lösa, kontakta familjerådgivare och tillsammans kämpa, så bestämde han sig i tysthet för skilsmässa och meddelade mig bara kallt sitt beslut...

Faan, jag tycker inte bara att man ger upp hela sin familj, utan att verkligen ha försökt allt innan... men han tyckte redan han hade försökt klart, själv, på sin kant...

Usch, att vi kan vara så många som råkat ut för detta hemska svek. Anonym (En till) det du beskriver är nästan som om du hade beskrivit mitt liv och min man. Han lade också bara kallt fram sitt beslut och så tycker han att det inte är mer med det trots att vi har 14 års förhållande, 8½ års äktenskap, två barn, hus och förtag tillsammans.

Jag mottog det här meddelandet för två veckor sedan  och höll ut till igår innan jag bröt ihop så totalt att jag var tvungen att gå hem från jobbet. Efter att inte kunnat sluta gråta på nästan ett dygn fick jag idag kontakt med psykolog och kurator. Sorgen kommer alltid att finnas, men för min och barnens skull måste jag ta mig i kragen och ta mig vidare i livet - precis som så många före mig redan har gjort. 

Hur kan det bli ett svek?

Han har informerat om sitt beslut.

Svek vore det om han gått bakom ryggen och varit otrogen osv.

 

Jag ser det som ett klart svek mot familjen som sådan att bara informera om sitt beslut och inte vara villig att diskutera det vidare, speciellt när det är barn med i ekvationen. Att bara ge upp utan minsta försök till att först få det att fungera, det är ett svek för mig. Men vad vet jag, det kanske bara är så Y-kromosomen får karlar att fungera? 

Så djävla typiskt att någon måste kommentera på det här sättet...

Jag ser det som ett stort svek mot mig, när han inte ger mig en chans att förstå eller ens möjlighet att tillsammans jobba på en lösning. Vi pratar faktiskt inte om ett kortare förhållande, vi pratar om 17 år tillsammans, 3 barn (varav 2 med funktionshinder), villa, båt, företag.
Jag ser det som ett svek mot barnen, vi kan inte ärligt säga att vi hade försökt innan vi till slut bestämde oss för detta.
Jag ser det som ett svek mot hela vår familj, då han alltid prioriterat bort oss och alltid låtit jobbet och vännerna gå före. Man kan inte säga nej till någon. Bara till familjen.

Denna man skulle aldrig ha haft familj, och det är kanske det största sveket av dem alla, sveket mot sig själv när han den dag inser vad han har förlorat :(

Det handlar om bitterhet att man inte fick sista ordet.

 

Du har ingen som helst aning om något i varken mitt eller min ex-mans liv, så sluta att dra slutsater på helt oklara grunder.

Kan också bara hålla med om att det är ett enormt svek när någon i ett äktenskap bara lämnar den andra utan förvarning och med hus och barn och som en del här med gemensama företag ( det måste vara extra hårt)
Jag kan tyvärr inte säga att vi har gjort allt för att försöka rädda vårt äktenskap. Eller jag har i alla fall försökt att vi ska prata och kunna hitta en lösning. Jag har försökt hålla mig borta så min "man " får tänka, jag har ringt jag har hittat på saker vi kan göra som en familj ... Men till vilken nytta :(

Jag bryter ihop i tid och otid, men försöker ändå träffa kompisar och hitta på saker med min dotter. Ibland fastnar bara min hjärna och jag tänker på allt vi hade och har och allt vi skulle göra och bara inser att det är över :(
Men F*N vad jobbigt det är, känns som jag aldrig kommer ta mig igenom detta.

Jag förstår inte hur man efter många år och barn bara kan gå...
Tror att man kan lösa det mesta bara man kämpar lite och skulle det mot förmodan inte funkar så ok. Men bara för det blir lite motvind kan man inte släppa allt och bara tänka på sig själv.

Tänker på er alla som är i samma sits. Jag önskar att INGEN ska behöva gå igenom detta.

vart ska man vända sig om man alltid är nervös och orolig, inte våga träffa folk, drar sig undan och så. bor i bromölla i skåne