Anonym (fattar inte)

Äldre 19 Jan 12:18

16 svar

Varför är barn så sura?

Min 5 åriga dotter är så ofta sur, kaxig, negativ.

Jag bemöter alltid mina barn trevligt ( initialt) använder ofta kärleksfulla smeknamn, hjärtat, älskling, för jag känner så. Imorse kom min 5 åring ned och jag hälsade godmorgon hjärtat. Hon är bara sur, viker undan från min utsträckta hand. Lägger sig i soffan och börjar " ge order" lillebrorsan fick inte "stirra" på henne fför dåskulle hon minsann boxas ( gör hon inte, hon vill bara provocera) hon började tjata om barnprogram ( jag såg på TV eftersom jag varit uppe tidigt) , vilket är nej eftersom hon ska äta frukost och sen dagis, då får jag höra "vad dum du är". Sen fixar vi frukost som hon fick äta framför mitt program, jag fick tjata lite eftersom hon gära förlorar sig i TVen därför sätter jag int epå barnprogran då kommer vi aldrig iväg.
Hon fortsätter att sura på sin lillebror, han får inte stirra ( han är 9 mån!) för dåskulle hon boxa till honom osv.

Jag kan föreslå saker som vi ska göra men hon är ofta negativ vad det gäller det mesta, var och varannan dag så ska hon inte gå till dagis, men när hon är där så har hon ju roligt! Det är så kämpigt att hela tiden tvinga oss till att göra saker, och jag får ingen draghjälp av henne. Hon ville baka och det gjorde vi och ddet gillade hon.

Är så jobbigt med det pendlande humöret. Är det hennes personlighet eller? Känner att jag orkar inte med hennes ibland helt obegripliga humörsvängingar. Jag har ju en bebis också som tar mkt energi.

Vi får tex inte skratta när hon gör något roligt, saknar helt själdistans. Hon skrattar åt andra när de gör tokigheter men själv bjuder hon inte på sig. Måste ju vara osäkerhet? Känner ofta att hon tar så kt energi, om hon är glad och följsam så har vi en bra dag, det är hon som sätter stämningen och enligt Jesper Juul så är ju ALDRIG barnen ansvariga, men vad gör jag då för fel???

Jag får ju aldrig feeback på att jag är en duglig mamma Jag behöver det.

Anonym

Äldre 19 Jan 12:21

#1

Låter precis som min 5-åriga dotter!

Anonym

Äldre 19 Jan 12:22

#2

Du skriver att du har en bebis också. har din dotter alltid varit sås som du beskriver henne i humöret - eller är det något som kommit på sistone? För det jag tänker på är att hennes beteende kan vara en reaktion på att hon fått ett litet syskon och på något sätt känner konkurrens om din/er uppmärksamhet. Dessutom så är hon fem år, kanske på väg in i sexårs trotset?

Anonym (kanske)

Äldre 19 Jan 12:27

#3

Det är ju säkert en del av hennes personlighet men sedan är det väll andra saker som också spelar in.

Du förklarar hur vänlig och gullig du är mot henne men att du får en tvärtemot - respons av henne. Har du provat att INTE vara så "fjäskig" mot henne, alltså bara var rak och bemöta henne som vem som helst. Istället för "God morgon hjärtat" säger du "Nu är det morgon, upp och hoppa". Gulla henne inte, var inte övertrevlig mot henne. Var bara vanlig, neutral.

Min tanke är att hon kanske känner att hon kan bete sig lite hur som, hon vet att du älskar henne ändå och fortfarande kommer försöka reda ut situationen genom gulligull. Betér hon sig ändå illa så får du förklara för henne att du inte accepterar hennes beteende och att det nu minsann inte blir någon TV i kväll / lördagsgodis. Sen vänder du på klacken och går. Hon måste redan nu lära sig att man ska vara mot andra som man själv vill bli bemött, annars kommer hon få det svårt i livet ganska snart...

Inget illa menat, bara himla svårt att förklara hur jag menar.

Anonym (kanske)

Äldre 19 Jan 12:28

#4

Vill bara tillägga att du självklart ska vara go mot henne, men när hon förtjänar det. Inte när hon betér sig illa, utan när hon är trevlig och snäll.

Anonym (fattar inte) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 12:37

#5

Anonym (kanske) skrev 2011-01-19 12:27:22 följande:

Det är ju säkert en del av hennes personlighet men sedan är det väll andra saker som också spelar in.

Du förklarar hur vänlig och gullig du är mot henne men att du får en tvärtemot - respons av henne. Har du provat att INTE vara så "fjäskig" mot henne, alltså bara var rak och bemöta henne som vem som helst. Istället för "God morgon hjärtat" säger du "Nu är det morgon, upp och hoppa". Gulla henne inte, var inte övertrevlig mot henne. Var bara vanlig, neutral.

Min tanke är att hon kanske känner att hon kan bete sig lite hur som, hon vet att du älskar henne ändå och fortfarande kommer försöka reda ut situationen genom gulligull. Betér hon sig ändå illa så får du förklara för henne att du inte accepterar hennes beteende och att det nu minsann inte blir någon TV i kväll / lördagsgodis. Sen vänder du på klacken och går. Hon måste redan nu lära sig att man ska vara mot andra som man själv vill bli bemött, annars kommer hon få det svårt i livet ganska snart...

Inget illa menat, bara himla svårt att förklara hur jag menar.

Jodå tyvärr har jag blivit en ganska "skrikig "mamma. Jag är liksom naturligt gullig mot mina barn älskar ju dom, men numera är mitt tålamod väldigt kort och tyvärr så blir jag väldigt irriterad på min 5 åring ganska fort, men som sagt initialt så bemöter jag de alltid positivt. Jag vet snart inte hur jag ska bemöta henne, jag förstår sällan varfrör humöret växlar. Kan räcka med att hon tycker att jag kommer och hämtar för tidgt, det kan göra att hon skäller 1 timme om det ena eller andra. Gr över när hon får titta på TV och får mellis, men ofta är jag då så irriterad själv så jag vill inte ens vara med henne, hemskt men sant.

Anonym skrev 2011-01-19 12:22:21 följande:

Du skriver att du har en bebis också. har din dotter alltid varit sås som du beskriver henne i humöret - eller är det något som kommit på sistone? För det jag tänker på är att hennes beteende kan vara en reaktion på att hon fått ett litet syskon och på något sätt känner konkurrens om din/er uppmärksamhet. Dessutom så är hon fem år, kanske på väg in i sexårs trotset?

Ja sedan hon blev 2,5 år har vi haft konflikter

Hon älskar sin lillebror, men ibland är hon också irriterad. och vi kräver att hon behandlar honom hänsynsfullt eftersom han är en bebis! Så det blir ganska ofta, försiktgt med honom! Inte så! Och så frågar hon om hon får väcka honom och vi säger nej, då blir hon dum och otrevlig men hon väcker honom inte, jag blir så trött på detta! varje nej leder till konflikt

, och jaggillar inte konflikter jag mår dåligt av det, ändå är det så mkt konflikter!

Anonym (fattar inte) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 12:37

#6

Anonym skrev 2011-01-19 12:21:18 följande:

Låter precis som min 5-åriga dotter!

det finns fler alltså?

Anonym (Lillemor)

Äldre 19 Jan 12:50

#7

När hon säger att hon ska boxa sin lillebror vad gör du då? Tycker det är ett helt oacceptabelt beteende från en 5 åring.

Anonym (fattar inte) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 12:54

#8

Anonym (Lillemor) skrev 2011-01-19 12:50:05 följande:

När hon säger att hon ska boxa sin lillebror vad gör du då? Tycker det är ett helt oacceptabelt beteende från en 5 åring.

Jag säger att , nej det ska du inte i vår familj boxas vi inte, punkt slut! Hon säger det för att provocera.

Anonym

Äldre 19 Jan 12:55

#9

Anonym (fattar inte) skrev 2011-01-19 12:37:34 följande:

det finns fler alltså?

haha! Jodå, det finns nog en hel drös av dom där ute ;)

Anonym (fattar inte) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 13:00

#10

Anonym skrev 2011-01-19 12:55:51 följande:

haha! Jodå, det finns nog en hel drös av dom där ute ;)

hur hanterar du det då? Sänker inte ditt barn dig?

Anonym

Äldre 19 Jan 13:22

#11

Jodå, har en femårig son som också kan vara riktigt sur och tjurig.

"Om du gör en smörgås åt mig, älskar jag dig, annars får du sparken!" hörs ganska ofta hemma...

Kommer ofta hot om att slå, boxa, knuffas etc. Hoppas det går över. Jag är också noga med att poängtera att slåss och säga dumma saker gör vi inte i vår familj. Spelar ingen roll vad andra barn på dagis gör eller säger. Hemma gör vi inte så. Någonstans ska det väl fastna...

Anonym

Äldre 19 Jan 13:26

#12

Min son är 4 år och har varit sånn länge nu.
Vi trodde 2 års trots, treårstrots osv.... men isåfall är det snarare konstant trots med korta avbrott det känns jättetråkigt. "Jag vill inte" är hans vanligaste mening, även om det är saker man vet att han gillar (precis som ts, skriver)
Allt man föreslår är bara "neej!!!!! Jag vill inte!!!" + en massa gråt och skrik Det är så jobbigt, man liksom vet på förhand, när man tex berättar att vi ska till mormor och morfar (han älskar dem) eller vi ska till dagis (han har jättekul där) osv.... att man får denna sura motvilliga attityd tillbaka.
det suger musten ur en att försöka hitta på roliga saker + att det är ju synd om pojken själv, inte kan det vara kul att jämt vara arg och sur.
Han hittar på en massa hyss och dumheter oxå, tex igår var vi på biblioteket (mycket för hans skull, tänkte att han skulle tycka det var kul) då håller han på att riva stället, springer runt, skriker, klättrar på hyllor, flyttar på böcker och skyltar, kastar på golvet. Det slutar med att vi får gå hem (han ville inte ens låna nån bok) Då känner man säg så ledsen och besviken som förällder som försökt hitta på nått trevligt. Om det hänt en och annan gång, hade väl det varit acceptabelt, men det är oftast så
Jag tycker oxå det är tråkigt att han ger ett så dåligt intryck av sig själv, tex när vi är hos hans mormor och morfar, så kan han bara skrika "NEEEJ!" så fort han ser dem, står i hallen och vägrar klä av sig och komma in i typ en halvtimme, det blir bara värre om vi eller de försöker prata med honom. Lagom till vi ska hem, har han gonat till sig och då vill han inte hem, så då är det samma visa igen........puh det är riktigt jobbigt.
Tänkte låna nån bok av Jesper Juul, är det nån som har nått tips om vilken som passar i vårt fall?
Måste tillägga att han imellanåt kan var jättego, glad härigt Jag älskar honom naturligtvis lika mycket vad han än gör. Men han kan konsten att reta gallfeber på mig eller göra mig ledsen och besviken.

Anonym

Äldre 19 Jan 15:05

#13

Anonym (fattar inte) skrev 2011-01-19 13:00:04 följande:

hur hanterar du det då? Sänker inte ditt barn dig?

Nej men däremot blir man less ibland. Då säger jag bara till henne att jag är less på hennes beteende och att hon genast får skärpa sig. Gör hon inte det får man markera. Kanske gå och lägga sig tidigare, inte få lördagsgodis tec. Jag är dessutom ensamstående med henne så jag får ta ALLA fighter. Inte alls så skoj. Men man får väl hoppas att hon växer ifrån det. Någon gång.

Anonym (fattar inte) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 16:39

#14

Anonym skrev 2011-01-19 13:26:56 följande:

Min son är 4 år och har varit sånn länge nu.
Vi trodde 2 års trots, treårstrots osv.... men isåfall är det snarare konstant trots med korta avbrott

det känns jättetråkigt. "Jag vill inte" är hans vanligaste mening, även om det är saker man vet att han gillar (precis som ts, skriver)
Allt man föreslår är bara "neej!!!!! Jag vill inte!!!" + en massa gråt och skrik

Det är så jobbigt, man liksom vet på förhand, när man tex berättar att vi ska till mormor och morfar (han älskar dem) eller vi ska till dagis (han har jättekul där) osv.... att man får denna sura motvilliga attityd tillbaka.
det suger musten ur en att försöka hitta på roliga saker + att det är ju synd om pojken själv, inte kan det vara kul att jämt vara arg och sur.
Han hittar på en massa hyss och dumheter oxå, tex igår var vi på biblioteket (mycket för hans skull, tänkte att han skulle tycka det var kul) då håller han på att riva stället, springer runt, skriker, klättrar på hyllor, flyttar på böcker och skyltar, kastar på golvet. Det slutar med att vi får gå hem (han ville inte ens låna nån bok) Då känner man säg så ledsen och besviken som förällder som försökt hitta på nått trevligt. Om det hänt en och annan gång, hade väl det varit acceptabelt, men det är oftast så

Jag tycker oxå det är tråkigt att han ger ett så dåligt intryck av sig själv, tex när vi är hos hans mormor och morfar, så kan han bara skrika "NEEEJ!" så fort han ser dem, står i hallen och vägrar klä av sig och komma in i typ en halvtimme, det blir bara värre om vi eller de försöker prata med honom. Lagom till vi ska hem, har han gonat till sig och då vill han inte hem, så då är det samma visa igen........puh det är riktigt jobbigt.
Tänkte låna nån bok av Jesper Juul, är det nån som har nått tips om vilken som passar i vårt fall?
Måste tillägga att han imellanåt kan var jättego, glad härigt

Jag älskar honom naturligtvis lika mycket vad han än gör. Men han kan konsten att reta gallfeber på mig

eller göra mig ledsen och besviken.

jag känner igen vissa delar!

Anonym (juulare)

Äldre 20 Jan 18:09

#15

Läs Livet i familjen - om det viktiga samspelet av Jesper Juul. Den finns i pocket, är enkel och konkret. Den har gett mig mycket styrka, inspiration och en hel del tankeställare.

Livisu

Äldre 20 Jan 18:18

#16

Anonym skrev 2011-01-19 13:26:56 följande:

Min son är 4 år och har varit sånn länge nu.
Vi trodde 2 års trots, treårstrots osv.... men isåfall är det snarare konstant trots med korta avbrott

det känns jättetråkigt. "Jag vill inte" är hans vanligaste mening, även om det är saker man vet att han gillar (precis som ts, skriver)
Allt man föreslår är bara "neej!!!!! Jag vill inte!!!" + en massa gråt och skrik

Det är så jobbigt, man liksom vet på förhand, när man tex berättar att vi ska till mormor och morfar (han älskar dem) eller vi ska till dagis (han har jättekul där) osv.... att man får denna sura motvilliga attityd tillbaka.
det suger musten ur en att försöka hitta på roliga saker + att det är ju synd om pojken själv, inte kan det vara kul att jämt vara arg och sur.
Han hittar på en massa hyss och dumheter oxå, tex igår var vi på biblioteket (mycket för hans skull, tänkte att han skulle tycka det var kul) då håller han på att riva stället, springer runt, skriker, klättrar på hyllor, flyttar på böcker och skyltar, kastar på golvet. Det slutar med att vi får gå hem (han ville inte ens låna nån bok) Då känner man säg så ledsen och besviken som förällder som försökt hitta på nått trevligt. Om det hänt en och annan gång, hade väl det varit acceptabelt, men det är oftast så

Jag tycker oxå det är tråkigt att han ger ett så dåligt intryck av sig själv, tex när vi är hos hans mormor och morfar, så kan han bara skrika "NEEEJ!" så fort han ser dem, står i hallen och vägrar klä av sig och komma in i typ en halvtimme, det blir bara värre om vi eller de försöker prata med honom. Lagom till vi ska hem, har han gonat till sig och då vill han inte hem, så då är det samma visa igen........puh det är riktigt jobbigt.
Tänkte låna nån bok av Jesper Juul, är det nån som har nått tips om vilken som passar i vårt fall?
Måste tillägga att han imellanåt kan var jättego, glad härigt

Jag älskar honom naturligtvis lika mycket vad han än gör. Men han kan konsten att reta gallfeber på mig

eller göra mig ledsen och besviken.

Jag har fortfarande svårt för förändringar och omställningar... är nervös inför nya situationer. När jag var barn blev jag orolig och nervös om vi skulle bort och hälsa på, även om det var folk jag känt hela livet... Kan hända att ditt barn är likadant, fast han reagerar annorlunda än jag, utåt istället för inåt? Att han har svårt att vara positivt utan är en ganska pessimistiskt lagd människa trots sina unga år?

Varför är barn så sura?

INNEHÅLL