Ni som inte har stereotypt 'svenskt' utseende (blond och blåögd), tänker ni ofta på det?

Jag har bruna ögon och ganska mörkt hår, blir väldigt brun på sommaren och aldrig riktigt blek ens på vintern. Två av mina syskon är också brunögda.
Jag har judiskt påbrå, men det är ganska långt bak. Har många gånger fått frågan om "jag inte är helsvensk".
Och nej, det är jag inte, brukar jag svara. För min mamma är finne (och väldigt ljus).
Pappa är mörk, har mörkbruna ögon och mörkare hy.

Jag tänker aldrig på att jag inte är blond och blåögd. Tycker dock att det är väldigt vackert med blå ögon, det är "lättare" att ha vackra ögon om de är blå. Melering och liknande syns mycket bättre än vad det gör i ett par bruna ögon. 
Jag hoppas att mina framtida barn får mina färger. Har man relativt mycket pigment, som jag har, så har man mörka ögonfransar & bryn och ser mer levande ut i ansiktet.

Nej, jag tänker sällan på det och kommenterar inte mina kompisars utseende i fråga om ursprung etc om vi inte pratar om just det någon gång. Jag har både helsvenska vänner och blandade och invandrare etc. 
Utseendet är det minsta jag bryr mig om när det gäller mina vänner.  

Däremot stöter jag på en del personer som verkar vara fixerade vid mitt utländska utseende ibland. Det kan bli ganska intressanta upplevelser!  

Jag är helsvensk men med bruna ögon och brunt hår. Ända gången jag reflekterar över det är när andra människor hajar till när jag visar dem min son. Han är superblond och har klarblå ögon. Tur att jag är mamman och säker på att jag födde honom

Själv har jag märkt av kommenterarer om ursprung, rasism etc på grund av mitt utseende. Jag har brunt hår, bruna ögon, lätt att få solbränna och har väl bara allmänt utländskt utseende. Jag har märkt att det nästan endast är de med utländskt ursprung som tar upp ämnet som följande;

(annan)''Vart kommer du ifrån?''
(jag) ''Från Sverige.'' 
(annan)'' Nej, men jag menar vart kommer du ursprungligen ifrån... vart dina föräldrar kommer ifrån..''
(Jag) ''Sverige...''

Det värsta som hänt mig var när jag och familjen var utomlands, och mina föräldrar pratade med någon som var övertygad om att jag var adopterad.

Jag har aldrig haft problemet TS beskriver att det finns en klyfta mellan en själv och vänner för att man ser svensk ut, jag ser istället utländsk ut och mina vänner (framför allt svenskar) kommenterar aldrig det. Däremot märker jag direkt att när jag byter umgängeskrets till utländska - min absolut bästa väninna är utländsk bland annat - så märker jag att de tar upp ämnet och tjatar om det ganska mycket. Ursprung och utseende.

Bara en liten parentes. 

Jag har brunt hår och bruna ögon. Många vill veta vart jag kommer ifrån m m.
En gång fick jag en komplimang av en tjej som bara hade bott några år i Sverige. Hon tyckte att jag pratade bra svenska  :)

Tack för alla svar!

Jag brukar aldrig fråga eller skämta om folks ursprung om de inte själva för det på tal just eftersom jag vet att det kan vara tröttsamt för många. Man vill bara få vara en person ibland.

Min kusin är s.k. etnisk svensk och mycket mörk (judar, walloner och allt möjligt i släkten antagligen). Hon träffade en utländsk man och hans vänner tyckte att min kusin vara snorkig som inte ens ville prata sitt eget språk (deras). De var så säkra på att hon kom från samma land som de.

Jag uuplever alltså ingen känslomässig gräns mellan mig och vännerna annars, tvärtom. Vi har delat mycket och är softa när vi umgås.
Tror ni att det spelar någon roll att det mest är adopterade och personer med en invandrad förälder som skämtar så här? För något annat än skämt än generella kommentarer tror jag inte att det är. Jag tar det inte alls personligt.
Jag har en judisk väninna som skämtar så men jag har ironiskt nog också judiskt påbrå fast det glömmer hon ibland .

  

Du vet väl att ur-arierna inte var blonda och blåögda?

Jag kan inte riktigt se syftet med din tråd. Vad är syftet?

Är inte det ganska uppenbart? Jag ställde en fråga om en företeelse som jag har stött på i min bekantskapskrets. Jag ventilerar en sak som jag tycker är trist och undrar om någon annan har upplevt samma sak och vad det beror på.    

Vad är syftet med din fråga egentligen? Vad har ur-arier med det här att göra öht?

Min mamma är från finland, har ljusbruba ögon och brunt hår. Pappa är svensk med råttfärgat hår och blåögon. Jag har mörkbrunt hår och väldigt mörkt bruna ögon. Gällande färger så är de varken typiskt svenska eller finska men inget jag tänker på. När jag var liten ville jag vara som "alla andra" där jag växte upp, dvs blond och blåögd. Nu är ju verkligen inte "alla andra" det längre heller så

Du skriver i TS att du inte vill förknippas med uttryck som arier. Varför skulle du det om du är blond och blåögd?

Syftet med min fråga är att förstå vad tråden handlar om Jag ställde inte frågan för att vara dum, utan för att jag verkligen vill veta.