Min 4-åring säger att han ska döda sig själv.

Japp! Jag känner igen det hos min lille kille. Det har kommit och gått i perioder.
Oftast kommer det när han inte riktigt kan ta hand om sina egna känslor efter ett bråk eller en motgång.
Själva ordvalen ser jag bara som att han testar oss och sig själv. Ju större ordförråd desto "hårdare" ord att testa.
Vi ignorerar det mest och svarar bara lungt att: Vi älskar dig, fast vi blir arga på dig ibland, eller Oj, då skulle vi bli jätteledsna osv.

Jag känner igen endel av det du beskriver med våran pojke, jag tror att det är en väldigt jobbig ålder helt enkelt. De förstår helt plötsligt det här med att de faktiskt kan bli lämnade. Och att det finns barn som blir det...

Det enda man kan göra är nog att fortsätta att finnas där och tala om hur mycket man älskar barnet. När min unge slår sig själv brukar jag säga ifrån med ungefär "SLUTA! Ingen får slå min pojke!". På samma sätt som jag skulle sagt ifrån om han slog mig eller en kompis. Det är inte okej att slåss helt enkelt, är man upprörd får man slå på en kudde eller skrika, eller... och så kan man ju tillsammans försäka hitta på vad som är okej att göra.

Sedan tror jag att det bara blir bättre av att man pratar om det otäcka. Vi har läst böcker som "Adjö, herr Muffin" och "Alla döda små djur" och pratat mycket om döden. Om att vuxna också kan tycka att döden är otäck, att många böcker och mycket musik handlar om kärlek och om döden - för det är det människor tänker mycket på, att ingen vet vad som händer när man är död... och så kan man prata om vad olika människor tror. Vad man själv tror och fantisera ihop med barnet om vad som kan hända. Avdramatisera det lite.

Säkert kan det ha endel att göra med din sons gamla förskola också - att han kände sig väldigt misslyckad där. För ett barn är det ju ofta svårt att skilja på att vara dålig på något och oälskad - det blir lite samma sak eftersom känslan är samma. Det vi brukar försöka tänka på är att vi alltid talar om efter ett bråk att "Nu är jag jättearg på dig för det här - men jag älskar dig lika mycket i alla fall" och sedan prata om det när vi lugnat oss. Vilken tur det är att vi är en familj där det inte gör något hur arga man än blir på varandra, för efteråt blir man sams och man slutar inte älska varandra bara för att man är arg.

Jag känner också igen det. Inte så att min son (som snart blir fem) biter sig eller skär sig eller så, men just att han vill dö/tror att han ska dö på grund av ditt eller datt.
Sen kan han se sig själv i spegeln ibland och säga till sig själv att han inte tycker om den där pojken och vill att han ska försvinna och såna saker.
Vi försöker också prata om döden på en nivå som känns lagom, men det är svårt. Ibland vet dom så mycket och ibland känns de så små att döden är det sista man vill prata om...

Intressant tråd, har för mig (från när jag gick Barn- och Fritidsprogrammet på gymnasiet) att dessa tankar om döden osv. inte brukar komma förrens senare, runt 6 år, samtidigt som lilla puberteten, mycket osäkerhet och annat.. Min son blev nyligen 4 så återstår väl lite att se hur det blir för honom, har nämligen märkt av ett lite "skumt" beteende från hans sida senaste tiden...

Hej,
Jag har två pojkar på snart 6 och 4 år, och jag känner igen "fasen".
Min äldsta hade det där ungefär vid 4,5 års åldern och framåt några månader det kom smygande litegrann.
Men nu är det helt borta.
Han var likadan, dvs att när han blev arg eller kände att han inte fick rätt uppmärksamhet då sa han "hemska saker" som att han skulle gå ut framför en bil, eller att han ville att tåget skulle köra på honom.
Det var en fas!
Men det känns ju ganska makabert när en 4-åring säger såna saker.
Men det är inte konstigt alls!
Vi gjorde inget särskilt, utan fortsatte bara att uthärda och svara att vi älskar honom osv...
Det hela började egentligen med att han hade börjat förstå att man inte lever för alltid, och det här var ett sätt att utforska döds-begreppet på.
Vi pratade periodvis väldigt mycket om döden, någon kompis morfar som dött och när vi ska dö och varför osv.
Så Tips!! Prata, prata, prata - svara på frågor och ställ frågor.

Tack för alla tips. Vi hade ett långt samtal om döden igår och imorse var det ingen konflikt och inget destruktivt. Ska fortsätta. De gånger man får "verklig" kontakt med honom så handlar det mycket om att han är rädd för att vi ska dö och försvinna ifrån honom. Ska köpa nån bok oxå, typ Herr Muffin.

Det känns skönt att höra att det är en fas, så man inte har "förstört" sin fina unge ;) 

När sonen är arg, ellr har en dålig dag. Då kan han slänga ur sig att han ska dö, at han ska hoppa ut frmför bilenoch bli påkörd och sånt.

Dottern (3 år 9 mån) säger inte att hon ska döda sig själv, däremot kan hon säga "Nu ska jag gå och dö! Jag kommer ALDRIG tillbaka! Hejdå!". Vi brukar svara att vi skulle bli väldigt ledsna då, varpå hon kommer springandes för en kram Hon funderar mycket på döden nu, vi har precis förlorat en katt och en annan katt dog för strax över ett år sen. 

Hemskt Jag har också samma sak bara att det är jag som vill dö. Jag älskar min familj men jag gillar inte att min syster mobbar mig. Därför vill jag dö.

Jag är 11 år och min syster är 14 år Hon är jämnt dumm mot mig