Tygtiiger skrev 2011-02-12 17:12:08 följande:
Skojar du med mig?
När man läser gör man två saker: dels övar man på en färdighet som är fullkomligt nödvändig i det samhälle vi lever i (fråga en analfabet får du se) dvs att avkoda text snabbt. Både att läsa OCH förstå det man läser, och följa en historia om man läser skönlitterärt (och ja, det är väldigt nyttig övning att göra det utan annan hjälp av text och minne). Dels skapar man egna bilder av skeendet - det stimulerar fantasin, helt enkelt. Läsning ger inte heller samma omedelbara, korta, snabba belöningar som spelande gör. Det kräver en längre ansträngning och det är också oerhört nyttigt. (Det bygger ordförråd också i högre grad än vad spelande gör även om man kan lära sig nya ord via tv- och datorspel också.)
Om man spelar ett spel får man bilderna serverade till och de är fixa, dvs de kan inte ändras. Man stimuleras inte till att göra egna bilder. Men jag tycker ändå att tv- och datorspel är betydligt mycket bättre än tv-tittande eftersom spelande är en aktiv sysselsättning, hjärnan måste arbeta och lösa problem. Det går inte bara att säga att all tid framför dator, tv eller tv-spel är "skärmtid" eftersom det är helt olika aktiviteter.
Och naturligtvis styr jag min sons intressen. Han är snart sex år, inte sexton. Vill han spela fps:er så är svaret enkelt: DETFÅR HAN INTE. End of story. Vi uppmuntrar honom att göra sådant som vi tycker är roligt eller som vi tycker är bra att kunna, men vi tvingar honom inte att syssla med sådant som han tycker är tråkigt om det inte är nödvändigt. (Han kan tex läsa för att han varit fascinerad av text och böcker sedan han var runt året, kan ha något att göra med att vi alltid, alltid läser hemma, och vi har uppmuntrat det intresset och läst för och med honom. Han är inte intresserad av att rita trots att både jag och hans pappa tycker det är roligt att teckna och är ganska bra på det, och tar med honom på muséer och utställningar - det finns pennor, färg och papper hemma men han har inget krav på sig att producera teckningar. Vi tycker inte sport är särskilt kul så han har inte blivit exponerad för det, alltså har han inte det där stora bollintresset som en del småkillar har men han kanske skaffar sig det när han börjar skolan.)
Jag gillar tv-spel och datorspel, det är därför vi har två wow-konton och en xbox med kinect här hemma. Precis som vi har lådor med dvd:er för att jag gillar att titta på film. Men jag låter inte min son spela så mycket att han bara pratar om tv-spel, bara vill spela tv-spel, leker tv-spel och får utbrott om han inte får spela. Då är det inte kul längre, då anser jag att det är direkt hämmande för resten av hans utveckling. Om han läser så mycket att det hämmar hans förmåga till sociala kontakter eller leder till konflikter här hemma, nå, då kommer vi att begränsa det också.
Eller vad tycker du att man ska göra? Skita fullkomligt i VAD ens barn gör, oavsett vad det får för konsekvenser, för man får inte styra sina barn?
Jag är helt med dig i ditt "tänk"! Klokt skrivet!
Vi vuxna måste våga sätta gränser och säga ifrån. Våga följa våra magkänslor och ta konflikter.
Jag har en dotter, som idag är 18, som har varit datorspelsberoende. Så pass att vi var i kontakt med
en person som skulle hjälpa oss att bryta hennes beteende. Jag träffade honom några gånger och
diskuterade just spelberoende. Det han hjälpte mig att inse var att ungdomar (och för den delen vuxna) som har ett datorspelsberoende är inte på något sätt ointelligenta, slarviga, osociala. Tvärtom. Dom kan ha koll på en massa saker samtidigt, oftast har dom en otrolig ordning "i spelet" och har kontakt med en massa personer - samtidigt!
Men
Det är i den virtuella världen. Och det är där problemen kommer in.
Jag såg på nära håll hur hon mådde. Hon var totalt bunden vid datorn och hann knappt äta mellan varven. När hon inte hade tillgång till dator var hon superstressad, stingslig och kunde inte koppla av. Hon tappade i sin personliga hygien. Hon tappade sina vänner och hade varken tid med oss eller något annat än datorn. När man på så nära håll upplever hur ett databeroende kan påverka någon man älskar vill man inte uppleva det igen - jag är livrädd att min 6-åring ska hamna där tillslut. Det är alltså upp till mig som vuxen och har det yttersta ansvaret för att han mår bra att sätta gränser. Och det måste jag ju börja med redan nu. Det är ju jätteviktigt!
Om jag inte sett min dotters beroende, om jag bara ville att min son skulle få göra som han vill därför att jag inte vill/kan eller orkar sätta gränser och ta den konflikten skulle han väl få spela dygnet runt då. Men det får han inte.
Vad jag har förstått av svaren jag fått får han ändå spela mycket. Han får utbrott när jag säger att det är dax att stänga av och han har alltså nästan helt slutat att leka. Det skrämmer mig. Alltså kommer jag att ta tag i det här. Idén om en dag i veckan verkar vara rätt bra! Kanske ska ta och testa det.
Tack för era tankar, tips och idéer!