Gråter inte då han slår sig
Hej,
Igår kommenterade förskolefröknarna att min son inte gråter då han slår sig. Det är något som även jag hans pappa och morföräldrar reagerat och funderat på. Han kan ramla ned mellan två stolar, få en sticka i fingret springa in i en dörrpost. Ibland ser han lite förskräckt ut men gråter väldigt sällan. Ibland kan han komma lite kvidande mot en, men inget mer. Visst det har hänt att han storgråtit tex då en stol tippade och han föll in i sängaveln och fick lite näsblod.
Det är ju inte så bra på förskolan då fröken sa att ibland kan han komma och hålla handen för huvet vrida sig lite, men sen verkar det inte vara något. Han behöver ju säkert tröst, men det går inte att tolka honom.
Man känner sig usel som förälder och drar sig till minnes på de föräldralösa barnen i ryssland som stod i sina spjälsängar och inte gråter för att de vet att ingen kommer iallafall.
Men så är det absolut inte hos oss, jag har däremot varit väldigt, för mkt för mig själv tom, mån om att han ska få all uppmärksamhet som han bara kräver. Däremot har jag väll ibland, istället för att alltid springa till honom sagt - Att det där var väll inte så farligt, upp med dig. För att testa honom hur farligt det egentligen var.
Han är nu 1,5 år och har gått sedan han var 10 månader. Han ramlar faktiskt även av sig självt väldigt ofta, kan springa några steg för att sen stupa eller kasta sig.
I utvecklingen har han kommit att han kan säga/förstå ca 40 ord, vad jag vet. Tycker mycket om musik och är känslig för ljud (föskolan kallar honom vår musikkille, då han verkligen lyssnar efter takten och tjatar om musik mer än de andra barnen, dansar i mitten då de andra barnen dansar i ring). Noggrann, hörde att han höll på med pärlplatta på dagis, det skulle endast vara röda/vita, råkade han ta fel så skulle de bort igen.
han har ett fruktansvärt humör gentemot mig och sin pappa, totalvägrar bla att sitta i sin stol vid matbordet. för att få i honom mat måste han stå vid radion, springa omkring och man får pilla in en sked då och då, för att han överhuvud taget ska äta.
Jag är lite orolig för att han är ett sorts bokstavsbarn/asperger, hur tidigt märker man det?
Känner du igen någonting, något du kan säga?